Kategori: Hanna funderar

Skuggorna mörknar över Europa och vi går mot en ännu osäkrare framtid. Igår beslutades det att Europa ska satsa ytterligare miljarder på försvaret. Europa syltar in sig djupare och djupare i krisen mellan Ukraina och Ryssland. Kommer det bli fred eller blir det snarare ett tredje världskrig?

Det senaste beslutet kan kanske ses som en direkt reaktion på Trumps beslut att dra tillbaka stödet till Ukraina. EU måste mobilisera för att inte lämna Ukraina i sticket – eller riskera att själva stå oskyddade om konflikten skulle sprida sig vidare. Kommer upprustningen avskräcka Ryssland eller kommer konflikten fördjupas ännu mer? Hur blir det med samarbetet med Nato?

Jag känner mig inte trygg med den här satsningen på försvaret. Det får på något konstigt sätt motsatt effekt på mig. Att rusta istället för att försöka förhandla, är det verkligen optimalt? Har man ens försökt att förhandla? Jenny har skrivit ett intressant inlägg och Annelie skriver bland annat om Macrons tal till nationen.

I sitt tal till nationen sa franska presidenten Macron att vi går nu in i en ny era. Han sa också att fredsförhandlingar med Ryssland närvarande vid förhandlingsbordet är uteslutet. Fred kommer inte på frågan, och EU-länderna är därmed beredda att kriga mot Ryssland.

Dessa politiker som beslutat att EU-länderna är beredda att kriga mot Ryssland. Är de då också beredda att sända ut sina söner och döttrar i krig? Nej det är en orolig tid som går till mötes.

Är det så hos dig med? Mina sociala medier svämmar över av inlägg om Trump, kriget i Ukraina och människors olika ståndpunkter i dessa och andra polariserande frågor. Det är svårt att undvika dessa diskussioner, och jag upplever att det ofta blir onödigt hårt och konfrontativt.

I veckan reagerade jag på att Alice Teodorescu Måwe uttryckte sig på ett sätt som var onödigt nedlåtande. I ett inlägg på Facebook kallar hon människor för idioter om de inte vill ge mer ekonomiskt stöd till Ukraina. Självklart står det henne fritt att ha den åsikten, men som medlem i ett politiskt parti och en offentlig person tycker jag att hon har ett särskilt ansvar att tänka på hur hon uttrycker sig. Om man vill nå fram till andra människor så är hårda ord fel väg att gå. Jag har i vanliga fall uppskattat hennes analyser och resonemang, men just här sjönk hon en aning i mina ögon.

Ibland tänker jag att jag borde vara mer engagerad, att jag borde oroa mig och känna ilska över allt som händer i världen. Kriget, politiska spänningar och den tuffa debatten påverkar ju oss alla. Men samtidigt känner jag att det är en ohållbar strategi att ständigt gå runt med en känsla av oro och frustration. Det tar alldeles för mycket energi att fastna i negativa tankemönster och rimmar dessutom illa med mitt fokus på det positiva. Vad hjälper det att gå runt och vara orolig och fastna i negativitet?

Det betyder inte att jag är likgiltig inför det som händer, men jag tror någonstans på att välja vad som får ta av min energi. För mig handlar det om att försöka hålla en balans – att vara informerad, men inte låta mig dras ner i en spiral av hopplöshet. Världen är komplicerad, och jag tror att vi alla behöver hitta sätt att hantera den på ett sätt som gör att vi orkar fortsätta framåt.

Igår kväll lyssnade jag på hela samtalet mellan Zelensky, Trump och senare Vance, som la sig i mot slutet av diskussionen. Det som verkligen slog mig var den där tydliga känslan av att Trump främst verkar intresserad av att få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina för sin egen del, snarare än av genuin omtanke för de inblandade länderna eller av den mänskliga tragedin som konflikten innebär. Jag fick känslan av att han såg det som en personlig bedrift att kunna lägga det på sitt CV ”jag lyckades få slut på kriget”. Jag blev störd av att Trump hela tiden satte sig själv främst. Det var väldigt stort fokus på att det är han som ska kunna få ett slut på kriget. Inte ett eventuellt samarbete mellan olika nationer där många kan bidra på olika sätt.

Han betonade gång på gång hur han ensam skulle kunna lösa situationen och hur tidigare presidenter hanterat liknande situationer på fel sätt. Om han hade varit president så hade det inte blivit si och så var budskapet. Hur han nu kan veta att han hade lyckats bättre kan jag inte förstå. Jag vet inte, jag är fortfarande inget fan av varken Zelensky eller Trump men det där var inget snyggt samtal.

Men den allvarligaste av alla kränkningar mot yttrandefriheten är inte den som drivs av feghet, ty den genomskådas lätt, utan den som växer ur aggressiv, självgod dumhet. Den gror i de troendes absoluta säkerhet om att ha funnit den slutgiltiga och absoluta sanningen. Den intalar de frälsta att alla andra uppfattningar än de egna inte bara är fel, utan också onda, och därför inte värda att lyssnas på utan tvärtom ger anledning att hata och till och med bestraffa de avskyvärda individer som framför dem.

Det goda samhället

Jag läste ett mycket tänkvärt inlägg hos Det goda samhället. Som du säkert redan förstått så brinner jag för yttrandefrihet och rätten att få tänka och tycka annorlunda än vad normen och det rådande narrativet föreskriver. Jag menar att ett öppet samhälle förutsätter att vi kan diskutera även det som känns jobbigt och svårt – utan rädsla för repressalier.

Min upplevelse är att yttrandefriheten allt oftare ifrågasätts och begränsas i praktiken, även om vi formellt sett fortfarande har den. Det är tydligt att vissa åsikter betraktas som mer acceptabla än andra, och att de som vågar avvika från det gängse narrativet ofta får betala ett högt pris. Man riskerar att bli smutskastad, förlöjligad eller till och med socialt utfryst. Den som framför en åsikt som avviker från den dominerande diskursen får ofta inte ett sakligt motargument, utan i stället en stämpel: extremist, konspirationsteoretiker eller något annat avskräckande epitet.

Idag känns det som att yttrandefrihet alltmer handlar om rätten att uttrycka ”rätt” åsikter, det vill säga de som speglas av media och andra tongivande aktörer. Den som håller sig inom den ramen möts av applåder och bekräftelse, medan den som vågar ifrågasätta blir tillrättavisad, tystad eller i värsta fall demoniserad. Det här är ett problem då det skapar ett samhälle där självcensur blir norm. Människor undviker att yttra sig fritt, inte för att de saknar åsikter, utan för att de fruktar konsekvenserna. Det är en farlig utveckling eftersom verklig demokrati och intellektuell utveckling förutsätter att idéer kan brytas mot varandra i öppna och ärliga samtal. Utan detta riskerar vi att fastna i en trång åsiktskorridor där vissa frågor aldrig får diskuteras och där sanningar fastställs utifrån vad som är politiskt gångbart snarare än vad som faktiskt är sant.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få säga det som är bekvämt och populärt – det verkliga testet är om vi tillåter människor att säga det som utmanar oss, provocerar och till och med gör oss upprörda. Om vi inte klarar av det, då är det inte en sann yttrandefrihet vi har, utan bara en illusion av den.

Jag kan inte låta bli att tänka när man börjar kalla folk för olika saker i en diskussion, ja då har man slut på argument. Antingen slut på argument eller att man försöker använda sig av härskarteknik och styra den man diskuterar med i en viss riktning. När man börjar kalla folk för idioter, vill man verkligen förstå deras perspektiv eller vill man bara vinna och ha rätt?

Om man börjar kalla någon för idiot så har man på ett effektivt sätt satt stopp för att ta diskussionen vidare. Jag kan garantera att jag slutar lyssna om någon kallar mig för idiot eller ”lilla gumman”. Tror du att vi har blivit sämre på att argumentera för vår sak? Eller handlar det om att vi inte vill förstå den andres perspektiv. För att vår egen uppfattning av verkligheten inte stämmer med den andres?

PS: Jag godkänner inga kommentarer som innehåller påhopp, varken mot mig eller som svar på någon annans kommentar. De slängs direkt i papperskorgen. DS.

I helgen läste jag att politikerna i Sollefteå planerar att stänga ner flera avdelningar på sjukhuset. De avdelningar som planeras att stängas ner är intensivvårdsavdelningen, narkos, ortopedi och barn/ungdomsmedicin. Det var en stor demonstration för att visa sitt missnöje och förhindra att så sker. För några år sedan så lades BB ner på samma sjukhus. Jag läste också det sorgliga att en ung man förlorat livet på grund av att det inte fanns några kirurger som kunde operera. Det är precis det som kommer ske när man ska spara pengar och säga upp personal. De som kommer att drabbas är patienterna.

Därför är det ytterst provocerande att när det kommer till stöd för Ukraina verkar det finnas hur mycket pengar som helst….

Med stödet till Ukraina stärker vi vår egen trygghet, skriver Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) i SvD för att motivera att Sverige ska donera ett luftvärnssystem till ett sammanlagt värde av 1,2 miljarder kronor.

Som Jenny Piper skriver:

Inget annat riksdagsparti opponerar sig överhuvudtaget när regeringen skickar miljard efter miljard till Ukraina på bekostnad av det egna folket som kämpar med ekonomin och vardagen trots att de tydligt ser hur Sveriges ekonomi krymper, matpriserna skjuter i höjden, energipriserna fortsätter plåga oss och patientsäkerheten har blivit ett överhängande hot när sjukhusen måste banta och spara på allt.

När ska våra politiker prioritera Sverige är en återkommande fråga som allt fler svenskar ställer sig, men majoriteten följer ändå flocken och hyllar den svenska strategin där man aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta makthavarnas motiv.

Jag kan bara hålla med. Önskar att fler vågade höja sin röst och börja protestera. Politikerna behöver börja leva i verkligheten och se hur det verkligen fungerar och vilka konsekvenser det får att bara titta på siffror.

Den här bilden snodde jag skamlöst från bloggen Hannas lilla liv. Jag har alltid tänkt att göra sitt bästa handlar om att ge exakt lika mycket av sig själv varje dag och oavsett dagsform. Men så behöver det ju inte vara. Dagsformen påverkar helt klart och man kan inte vara i toppform alla dagar. Hur man mår påverkar helt klart hur mycket man orkar göra. Det kanske helt enkelt handlar om att göra sitt bästa utifrån dagens förutsättningar. Det behöver inte vara max, det lilla är bra nog. Det kan dock vara svårt i dagens prestationsinriktade samhälle. På jobbet har man krav på sig från både kollegor och chefer. Man förväntas prestera på max.

Men när jag funderar lite till tänker jag att det är viktigt att ta ett steg tillbaka, få lite perspektiv på saker och ting och våga landa i att allt inte alltid måste vara på max. Det måste få vara okej att göra lite mindre en dag. Att lyssna på kroppen och inte försöka göra allt perfekt. Det går nämligen inte. Jag tänker att göra sitt bästa är att vara ärlig mot sig själv om vad som faktiskt är möjligt just nu – utan att jämföra med gårdagen eller med andra. Så att göra sitt bästa är inte att göra mest. Det är att göra det man kan med de resurser man har, och att vara okej med att det ser olika ut från dag till dag.