Kategori: Hanna funderar

Jag kan inte låta bli att tänka när man börjar kalla folk för olika saker i en diskussion, ja då har man slut på argument. Antingen slut på argument eller att man försöker använda sig av härskarteknik och styra den man diskuterar med i en viss riktning. När man börjar kalla folk för idioter, vill man verkligen förstå deras perspektiv eller vill man bara vinna och ha rätt?

Om man börjar kalla någon för idiot så har man på ett effektivt sätt satt stopp för att ta diskussionen vidare. Jag kan garantera att jag slutar lyssna om någon kallar mig för idiot eller ”lilla gumman”. Tror du att vi har blivit sämre på att argumentera för vår sak? Eller handlar det om att vi inte vill förstå den andres perspektiv. För att vår egen uppfattning av verkligheten inte stämmer med den andres?

PS: Jag godkänner inga kommentarer som innehåller påhopp, varken mot mig eller som svar på någon annans kommentar. De slängs direkt i papperskorgen. DS.

I helgen läste jag att politikerna i Sollefteå planerar att stänga ner flera avdelningar på sjukhuset. De avdelningar som planeras att stängas ner är intensivvårdsavdelningen, narkos, ortopedi och barn/ungdomsmedicin. Det var en stor demonstration för att visa sitt missnöje och förhindra att så sker. För några år sedan så lades BB ner på samma sjukhus. Jag läste också det sorgliga att en ung man förlorat livet på grund av att det inte fanns några kirurger som kunde operera. Det är precis det som kommer ske när man ska spara pengar och säga upp personal. De som kommer att drabbas är patienterna.

Därför är det ytterst provocerande att när det kommer till stöd för Ukraina verkar det finnas hur mycket pengar som helst….

Med stödet till Ukraina stärker vi vår egen trygghet, skriver Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) i SvD för att motivera att Sverige ska donera ett luftvärnssystem till ett sammanlagt värde av 1,2 miljarder kronor.

Som Jenny Piper skriver:

Inget annat riksdagsparti opponerar sig överhuvudtaget när regeringen skickar miljard efter miljard till Ukraina på bekostnad av det egna folket som kämpar med ekonomin och vardagen trots att de tydligt ser hur Sveriges ekonomi krymper, matpriserna skjuter i höjden, energipriserna fortsätter plåga oss och patientsäkerheten har blivit ett överhängande hot när sjukhusen måste banta och spara på allt.

När ska våra politiker prioritera Sverige är en återkommande fråga som allt fler svenskar ställer sig, men majoriteten följer ändå flocken och hyllar den svenska strategin där man aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta makthavarnas motiv.

Jag kan bara hålla med. Önskar att fler vågade höja sin röst och börja protestera. Politikerna behöver börja leva i verkligheten och se hur det verkligen fungerar och vilka konsekvenser det får att bara titta på siffror.

Den här bilden snodde jag skamlöst från bloggen Hannas lilla liv. Jag har alltid tänkt att göra sitt bästa handlar om att ge exakt lika mycket av sig själv varje dag och oavsett dagsform. Men så behöver det ju inte vara. Dagsformen påverkar helt klart och man kan inte vara i toppform alla dagar. Hur man mår påverkar helt klart hur mycket man orkar göra. Det kanske helt enkelt handlar om att göra sitt bästa utifrån dagens förutsättningar. Det behöver inte vara max, det lilla är bra nog. Det kan dock vara svårt i dagens prestationsinriktade samhälle. På jobbet har man krav på sig från både kollegor och chefer. Man förväntas prestera på max.

Men när jag funderar lite till tänker jag att det är viktigt att ta ett steg tillbaka, få lite perspektiv på saker och ting och våga landa i att allt inte alltid måste vara på max. Det måste få vara okej att göra lite mindre en dag. Att lyssna på kroppen och inte försöka göra allt perfekt. Det går nämligen inte. Jag tänker att göra sitt bästa är att vara ärlig mot sig själv om vad som faktiskt är möjligt just nu – utan att jämföra med gårdagen eller med andra. Så att göra sitt bästa är inte att göra mest. Det är att göra det man kan med de resurser man har, och att vara okej med att det ser olika ut från dag till dag.

Så här i december kommer vissa debatter som ett brev på posten. Det är alltid klagomål på årets julkalender och den nya trenden med Nissebus som sätter press på mammor. När barnen var små hade jag ett gäng måsten:

• jag ville baka chocolate chip cookies, knäckkakor, lussekatter och pepparkakor.
• utöver knäcken ville jag också ha kola och ett år gjorde jag rocky roads och polkabräck.
• till julbordet ville jag absolut ha både jansson och egen inlagd sill.
• hemgjorda köttbullar och så en egenkokt skinka som sedan skulle griljeras.
• sen ska vi inte prata om den perfekta ordningen som jag ville ha här hemma.

Men jag insåg att kraven som jag hade på mig själv inte var rimliga. Vi skalade ner rejält. Vad är rimligt att hinna med och vad är viktigast? Mina måsten som jag inte vill strunta i är hemgjorda köttbullar, skinkan vill jag fortfarande griljera själv men den behöver inte vara hemkokt. I godisväg måste jag ha mina knäck, resten är en bonus men inget måste.

Lussekatter och pepparkakor vill jag baka men traditionen kommer vara annorlunda i år då ett av barnen gärna vill äta lussekatter men det är inte viktigt att vara med och baka. Hur ska man göra med traditioner när barnen växer upp och saker och ting inte är lika viktigt längre? Intressant fundering. Så nog om det och åter till det jag började inlägget med.

Vad gäller Nissebus känns det som två läger. Antingen hatar man det för all orimlig press som läggs på mammor eller så älskar man det. Jag är någonstans mitt emellan. Jag tycker att det är ett roligt sätt att göra julen lite mer spännande och glädjefylld. Fantasin får flöda och det känns som ett fint sätt att få fundera tillsammans kring saker och ting. Under förutsättning att man inte bara hittar på bus. Julen 2021 hade vi en Nissedörr och jag beställde färdiga Nissebrev. Då behövde jag inte fundera så mycket utan hade allt serverat. Det var också uppskattat av Ida. Vi fick tillsammans lösa Nissens problem som han ställdes inför varje dag. På det här sättet behöver det verkligen inte vara komplicerat eller ta tid som man tycker att man inte har. Det behöver ju inte heller vara instagramvänliga perfekta arrangemang.

En del anser att Nissebus är en jämställdhetsfälla eftersom det mest är mammor som pysslar. Andra tycker att det blir ytterligare något för mammor att fixa och pyssla med.. Något som ökar kravbilden på hur man ”borde” vara som mamma. Sen har vi sociala medier som skapar stress och press. Men det är viktigt att komma ihåg att det som syns på sociala medier inte ska tas för sanning. Det visar en filtrerad liten del av någons liv som inte speglar verkligheten.

Jag läste hos Det goda samhället om ytterligare satsningar på mRNA-teknologi. Ska det verkligen vara lösningen på allt? Jag förblir skeptisk till mRNA:s företräfflighet, och min ståndpunkt som etablerades under pandemin har snarare blivit starkare med tiden.

Istället för att fokusera på vaccin mot exempelvis vinterkräksjuka, anser jag att en bättre och mer hälsosam väg vore att satsa på grundläggande folkhälsa – bra mat och rent vatten till de barn som drabbas. Om man saknar dessa grundläggande förutsättningar, vad spelar då ett vaccin för roll? Bra näring och rent vatten kan varken patenteras eller generera samma ekonomiska vinster som ett vaccin, och det är kanske just därför fokus hamnar på den senare lösningen. Personligen hoppas jag att vaccinet mot vinterkräksjukan stannar på försöksstadiet.

Det jag tycker är sorgligt är att vårt eget immunförsvar tycks ha degraderats till närmast ingenting. Gammal kunskap säger oss att immunförsvaret behöver utsättas för vissa utmaningar för att hålla sig starkt och alert – att få ”lite skit” att jobba med, helt enkelt. Om vi går mot en framtid där vi försöker vaccinera bort allting, riskerar vi att förlora den förmågan. Vad det kommer att innebära för kommande generationer återstår att se.

PS: Jag är inte emot det allmänna vaccinationsprogrammet och stödjer vaccinationer mot stabila virus som polio och kikhosta. Problemet uppstår när vi försöker vaccinera bort sjukdomar där virus ständigt muterar. Där har vi en betydligt större utmaning. DS.

Att ifrågasätta barns behov av könsbyte är inte att vara anti – och även om så vore så finns det inget förbud mot att tycka annorlunda än ETC:s reportrar och ledning. 

Det goda samhället

Agnes Wold är i blåsväder. Den här gången för att hon ifrågasatt barns behov könsbyten. Jag tycker att Wold är ute på hal is många gånger men den här gången tycker jag att hon har rätt. Att genomföra könskorrigerande behandlingar på barn och unga är en fråga som väcker starka känslor och det är också ett etiskt dilemma. För mig är det svårt att inte betrakta dessa åtgärder som rena experiment, då kunskapen om de långsiktiga konsekvenserna fortfarande är väldigt begränsad. Hur kommer dessa unga individer att må om tio, tjugo eller trettio år? Hur påverkas deras syn på sig själva och sina val, särskilt i ett samhälle som kanske i all välmening snabbt bekräftade deras identitet. Vilka alternativa vägar finns det?

Frågan om ånger och de psykosociala effekterna förtjänar enligt mig särskild uppmärksamhet. Vilka signaler sänds ut av vuxenvärlden? Stödjer vi verkligen dessa unga på ett genomtänkt och ansvarstagande sätt, eller riskerar vi att agera förhastat utifrån dagens normer och ideal? Det är avgörande att forskningen och debatten utvecklas med omsorg och respekt. Jag tror att det är viktigt att våga stanna upp lyssna på alla erfarenheter, inklusive de som kan utmana våra antaganden.

PS: ETC-länken är bakom betalvägg. DS

Att gå mot strömmen har aldrig varit uppskattat. Genom historien finns otaliga exempel. I inlägget som jag länkar till berättas det om Semmelweis. Han utmanade dåtidens (1800-talet) hygienregler. Mödradödligheten var hög och efter noggranna studier kunde han se att dödligheten var hög i de fall som läkarna gick direkt från obduktioner till förlossningar utan att tvätta händerna emellan. Han införde en rutin där läkarna skulle tvätta händerna med en speciell lösning och mödradödligheten minskade radikalt. Det här resonemanget ledde såklart till stort motstånd. Var det läkarnas fel att kvinnorna dog? Hur vågade han påstå en sådan sak. Men med tiden visade det sig att han faktiskt hade rätt. Synd bara att erkännandet kom efter hans död.

Att ifrågasätta etablerade tankar och idéer är sällan uppskattat, det leder lätt till motstånd och stigmatisering, ett vi mot dom-samhälle. Att möta motstånd trots att ens resonemang rent kliniskt visade sig vara rätt är ett intressant fenomen. Erkänna tidigare fel är såklart inte lätt, det kräver sin man. Det finns säkert en hel del prestige i det hela och det faktum att vi människor föredrar det som är bekant. Om man vågar sticka ut hakan finns risken att helt exkluderas från det offentliga. Hur många vågar ta den risken?

Vetenskapen maler otroligt långsamt, allt i dagens samhälle ska bevisas genom vetenskap. Jag är av den uppfattningen att det är bättre att utgå från att något är farligt och sedan låta vetenskapen bevisa det farliga än som nu där allt anses ofarligt tills motsatsen är bevisad.

Trots alla personliga risker man tar så tycker jag att det är viktigt att våga vara den som går emot strömmen och utmana normer. Utan utmaningar så kommer vetenskapen stå stilla och vi kommer heller inte få nya insikter och lärdomar.

Jag somnade tidigt igår kväll och det var så skönt att slippa vakna till väckarklockan. Sen sov jag inte längre än till halv sju men jag vaknade ganska pigg och kunde inte somna om. Tänkte i dagens inlägg dela några funderingar från veckan. Det är verkligen en blandad kompott av allt möjligt.

Konstiga

• Jag fick upp som förslag på Facebook videos där personer rengör fruktansvärt smutsiga mattor. Och jag sitter som klistrad. Det är något vilsamt i att titta på hur en matta som ser ut som en lerig klump sakta återfår sina vackra färger och mönster med olika metoder. Kanske det vilsamma ligger i att jag inte behöver göra jobbet själv…. Eller kanske det faktum att se något så fult bli så vackert. Kanske det metaforiska i att även det fulaste kan bli fint.

Om AI

• I Nässjö så pratade en radiolog om röntgenundersökningar. Hon berättade att man kan använda AI för att upptäcka bröstcancertumörer innan det mänskliga ögat ens kan se tumören. Det är ju fantastiskt för då kan man ha koll och sätta in behandling i tid. Hon berättade om en patient där AI hittat en tumör men som inte syntes på mammografin. Vid uppföljande undersökningar när tumören vuxit syntes den på vanlig undersökning men när man eftergranskade de första bilderna i efterhand kunde man fortfarande inte se den.

Jag förstår inte:

• Varför valet av USA:s president påverkar att kronan faller och Riksbanken tvekar att sänka räntan. Det är ju ”bara” pengar, ett mänskligt hittepå. Någon som är duktig på ekonomi som kan förklara?
• Jag läste att människor är rädda för att stödet till Ukraina kommer minska från USA nu när Trump blev president. Någon skrev ”hur ska kriget då ta slut om stödet minskar”. Men tänk om det är så att stödet håller liv i kriget. Hur vet man att kriget inte varit slut för länge sen utan stödet?

Fundering om grupptryck:

• Hur lättpåverkad är du? Faller du för trycket? Tex om en person är illa omtyckt, håller du dig neutral eller börjar du också tycka illa om personen? Jag personligen är den där personen som inte tycker illa om folk. Det krävs väldigt mycket för att jag ska börja tycka illa om personer. I grunden är jag en positiv person som tänker gott om allt och alla och gärna förlåter istället för att känna agg till folk. På både gott och ont såklart. Sen kan jag störa mig på saker som händer men steget till att tycka illa om personen är långt.