Kategori: Personligt

♥ Att få bekräftelse på att det man lägger ner tid på är värt något för en annan är så uppmuntrande. En vilja att göra mer.♥ Att jag vågat ta tag i vissa saker som jag gått och grubblat på.♥ Att det går bra i skolan.♥ Att det här fotbollsåret har gått så mycket bättre än tidigare år.   

 

Jag är så trött. Inte fysiskt, eller jo, det är jag men det är inte fysisk trötthet jag pratar om nu. Jag pratar om mitt huvud. Jag är så trött på att jag alltid tänker negativt om mig själv. Tankar om att jag inte duger som jag är, att jag måste förändra mig och bli någon annan än den jag är. Att jag är si och så och ingen gillar mig. Jag fattar inte varför jag måste hålla på och trycka ner mig själv hela tiden. Önskar bara att jag kunde acceptera mig själv och strunta i vad andra tycker eller inte tycker. 

Jag är så trött på detta som tar så mycket energi. Energi att orka vara en bra mamma till barnen, att plugga och ta hand om hemmet. Det håller inte längre. Att säga till mig och att försöka att inte fokusera på destruktiva tankar fungerar inte men antar att det är den enda väg att gå. Nån gång blir det väl ordning på mig. Kanske bottnar allt i att jag känner mig så himla ensam. 

Bara lite kvällsgrubblerier från en trött och slut Hanna…. 

När jag är på jobbet brukar jag titta på de äldres bröllopskort, kort på barn och barnbarn. Tankarna går om vilket liv de levt. Hur det var förr i tiden och hur de gamla var som personer när de var barn/unga, när de hade ett aktivt yrkesliv. Jag funderar även på vilket liv jag kommer ha som gammal, hur jag kommer se ut. Om andra kommer titta på mina bilder och tänka som jag tänkte om de som var gamla när jag var ung. Vilka minnen kommer jag ha och kommer jag vara glad och lycklig och tacksam eller bitter över att livet blivit något helt annat än det jag ville. 

Jag är väldigt hård mot mig själv. Jag kan inte släppa småsaker, småsaker som ingen annan än jag bryr mig om. Som när jag dömer fotboll, ett felbeslut gör att jag sågar hela insatsen fastän de flesta beslut jag tar faktiskt blir rätt. Med andra ord kräver jag perfektion och egentligen så finns det ingen som är perfekt. Alla gör fel, det är mänsligt att göra fel och det är av misstagen vi lär oss och blir bättre människor.

 

Jag måste sänka kraven på mig själv, eller snarare acceptera att jag gör fel och att det inte är hela världen. Jag måste arbeta på min självkänsla som långsamt blir bättre men det går med små snigelsteg framåt. Tittar jag bakåt i mitt liv och tänker på hur jag tänkte kring mig själv för några år sedan så har det hänt mycket men än är det långt kvar. 

 

 

                  

Ikväll är en sån här dag som jag bara känner mig så tacksam över allt jag har.

 

Tror ni att man kan leva ett helt liv med någon utan att bli förälskad i en annan person? Att någon annan kan få en att få fjärilar i magen och att man tänker på den personen dagligen.  

 

Jag tror att man kan bli kär i någon annan men fortfarande älska den man lever med. Däremot så tycker jag att man har ansvar för hur man väljer att agera. Om man faller för förälskelsen eller väljer att ignorera känslorna och stanna hos den person man lever med. 

 

I höst fyller jag 30. När jag tänker tillbaka på mina tonår kunde jag inte föreställa mig att jag skulle ha tre barn innan jag fyller trettio. Jag sa alltid att jag ska inte få några barn förrän jag gift mig, haft stabil inkomst osv. Livet blev inte så. Jag hade inga ordnade förhållanden alls när jag blev gravid med Samuel. Hans första år bodde jag hemma hos föräldrarna. Jag tyckte inte det var särskilt jobbigt att ha barn då jag inte behövde göra en massa måsten hemma utan kunde bara fokusera på mig och grabben. Innan Samuel fyllde ett år träffade jag Rickard och efter ett par månader flyttade vi ihop och har varit tillsammans sen dess. 

 

Livet blev verkligen inte som jag föreställt mig och vad annorlunda det kan bli jämfört med vad man  tänker sig. Men jag skulle inte vilja ha ett annat liv. Min familj, mitt jobb och vårt hus. ♥

 

 

Imorgon är det dags för det som jag gruvat mig för ett tag: sjunga solo. Jag har varit så nervös idag att jag haft ont i magen och nästan maginfluensakänsla i kroppen. Jag brukar bli så när jag är riktigt nervös och tänkt på saken jag ska göra ett bra tag. 

 

Jag läste en intervju med Louise Hoffsten i en tidning idag och där det stod det om hennes rädsla för att prata inför folkmassor. Hon bestämde sig för att övervinna sin rädsla för om man aldrig utmanar sig själv, hur ska man då kunna växa? Det är så sant. För att utvecklas måste man ställas inför situationer som inte är det gamla invanda och välkända. Gissa om jag kommer vara stolt imorgon när jag klarat det men riktigt sur på mig själv om jag bangar ur i sista stund. Jag SKA övervinna min rädsla. 

Den senaste tiden har jag gjort två saker som jag egentligen är jätterädd för att göra. Det ena är på körövningen igår: jag sjöng solo. Det är en sak jag egentligen är jätterädd för att göra, sjunga högt för andra själv men som jag egentligen vill göra. Ända sedan jag var barn har jag velat bli artist. Det var totalt oförberett, vi sjöng igenom alla låtar och så till slut sjöng vi oh happy day och R sa att ”men du Hanna sjunger solot”. Okej sa jag, Det blev lite pannkaka eftersom att jag inte tränat något på det men jag vågade och gjorde det och vågade ta i.

Det andra är att be högt. Som ni vet så är jag kristen och är med i något som kallas för cellgrupp. Vi samlas en gång i veckan och delar med oss av våra liv, både positiva saker och även negativa saker pch så ber vi för varandra. Igår iallafall vågade jag be högt. Det kändes så bra! Eftersom att J sa  ”Hanna du kan börja” så vågade jag ta det steget.

 

Det är så viktigt att våga utmana sig själv och även att utmana andra. Nu är det här två personliga saker jag delar med mig av men egentligen behöver det inte vara så märkvärdigt. Att bli utmanad i det vardagliga, att våga tro på sig själv gör att man växer som människa. Jag upplever att jag växt något enormt bara sen igår och att det är början på något nytt.

 

Min uppmaning till er är att göra det där som skrämmer för efteråt när man märker att man faktiskt klarar av det känns det så bra och man tänker, ”varför var jag rädd för det här. Det var ju inget särskilt.” Men man växer och utvecklas som person.