Kategori: Personligt

Något jag retar mig enormt på är när man inte vågar stå för det man tycker, säga en sak till en person och säga en annan sak om samma sak till någon annan. Vågar man inte stå upp för det man tycker är det bättre att inte säga något alls. Det känns falskt och jag tycker att man försöker vara någon man inte är.

Tänk vilken underbar familj jag har fått. LYCKA♥ Mina härliga ungar och min man som verkligen är världens snällaste.

Det man inte vet har man inte ont av….

Gammal bild från 2009

Nu får det bära eller brista, jag hittade en spännande annons på intranätet på jobbet och jag har varit i valet och kvalet om jag ska söka eller inte. I eftermiddags klickade jag iväg en ansökan. Spännande värre, hoppas jag får komma på intervju.

Annat spännande är att jag sökt en utbildning, jag är undersköterska och det här är en vidareutbildning inom avancerad omvårdnad och palliativ vård (vård i livets slutskede). Det är precis det jag är intresserad av. Jag kanske är knäpp men jag älskar att få vara med och vårda när livet går mot sitt slut. Det är intressant och lärorikt.

Så har vi ju flytten också. Vilket spännande år det här blir. Jag känner verkligen att det är ett vägskäl med massor med olika vägar som jag kan välja på.

Att gå igenom gamla saker lämnar en sorgsen känsla i kroppen. Vänner jag minns, vänner som jag inte längre kan placera och allt roligt jag gjort som jag inte ens kommer ihåg. Vilken liten del av livet vi egentligen minns…. Jag har hittat gamla brev från en barndomsvän, vi brevväxlade ett tag efter sen jag flyttat till Linköping men tappade sen kontakten.
Jag hittade även mina gamla dagböcker där jag bland annat upptäckte att jag faktiskt har väldigt mycket från graviditeten med Samuel nertecknat. Jag hade glömt bort att jag skrev dagbok då, jag hade även glömt hur illa mitt förhållande med Samuels biologiska pappa var och att vi separerade var det bästa som kunde hända då. Nu är vi vänner, ska jag lägga till.

Bröllopsbilderna är inte hittade och vi har gått igenom varenda låda i källaren. Nu står vårt hopp till att den finns i någon låda häruppe.

Det här inlägget är känsligt, så sluta läs nu ni som blir illa berörda av ämnet.

Jag har funderat ett tag på om jag ska ta upp det här i bloggen eller inte men jag känner att jag behöver skriva av mig lite för jag blev väldigt illa berörd av en tråd jag hamnade i på familjeliv. Jag tänker inte länka till tråden men den handlar om sen abort på grund av hjärtfel som går att operera.

Det jag funderar över är hur det kan vara etiskt försvarbart att ta bort ett barn som visserligen föds med svårt hjärtfel men som kan bli frisk med hjälp av operationer. Att socialstyrelsen godkänner en sådan abort, det kan jag inte förstå. Kanske beror mitt tänk på att jag är abortmotståndare (alla gör som de vill men jag skulle aldrig kunna göra en).

Jag blev väldigt illa berörd av den där tråden, det känns hemskt och inhumant. Hellre låta barnet dö än att att ge det en chans till liv. Jag ska inte döma egentligen men måste erkänna att det är himla svårt….

Egentligen så är jag ganska vissen, jag är trött, ur humör och känner bara allmänt blaha. Jag förstår inte hur jag kan kan må som jag gör när jag har så mycket att vara glad för.

♥ Mina älskade barn
♥ Min man
♥ Min familj
♥ Sen har jag ju äntligen en fast tjänst på det ställe där jag velat ha och varit de senaste fyra åren. Jobbet är inte allt, men det är en bra grundtrygghet.

Kanske beror min vissenhet på det grå vädret (egenligen har det varit ganska fint idag , men blåsten, fy vale), eller kanske att jag känner att tiden bara springer och jag inte hinner med. Det finns vissa saker som skrämmer mig väldigt mycket och jag vill verkligen slippa tänka på det men det går inte så bra. Eller att min webshop går urdåligt och jag inte kommer ur min inspirationstorka.

Många tankar som snurrar runt och jag vet inte var jag ska göra av dem. En person sa till mig en gång att tankar kommer hela tiden, vare sig man vill eller inte och det är upp till mig själv att avgöra om jag ska ta fasta på dem eller bara låta dem svischa vidare utan att slösa någon energi på dem. Det senare måste jag bli bättre på.

Hela tiden på väg framåt, vad är mitt mål egentligen?

Ibland känns det så konstigt att jag har så stora barn. Samuel som är åtta år och Alexander som är fem. Kanske att den känslan blir större nu när lilla Ida finns också. Mitt livs lyckligaste ögonblick är när barnen föddes. Det finns inget som slår det!

Syskonkärlek! Bild från vintern 2009

Idag när jag var hos barnmorskan fick jag fylla i ett papper där man skulle kryssa i hur man mår. Jag kryssade positivit på allt så resultatet blev 0 poäng. Vilket är hur bra som helst. Men ikväll, om jag skulle svara på samma frågor skulle resultatet inte bli detsamma. Vad vissen och nedstämd jag känner mig. Egentligen vet jag varför men det är inga saker jag vill skriva här. Tar det istället med min älskade mamma när hon kommer hem från promenaden. Hon skulle ringa mig då. Men känner ändå att jag vill skriva av mig lite. Vissa saker känns bara för mycket just nu. Men det löser sig, måste tänka positivt…

Vi sa under graviditeten med Ida att det är sista barnet. Men knäpp som jag är så har jag redan börjat längta efter ett fjärde. När jag ser gravida blir jag lite sotis och när jag tittar på bilder på min bebismage så saknar jag den.

Jag har aldrig sett mig som en mamma med massa barn utan har sagt att det räcker med två. Nu har jag tre och vill ha fler. Undrar hur det kommer bli med den saken, om vi får oss ett fjärde och om jag kommer vara ”nöjd” då.

Barn är verkligen en gåva och jag är så tacksam att jag fått den gåvan tre gånger.

Samuel på BB.

Alexander på BB

Ida på BB