Kategori: Personligt

Jag är verkligen inte tipptopp ikväll. Känner mig allmänt slut och börjar oroa mig för att mjölken håller på att ta slut. I natt ville hon amma hela tiden och idag har hon inte alls varit lika nöjd. Kanske att det är antibiotikan som spökar. Imorgon är sista dagen med tabletter och kanske det gör skillnad när jag slutar med dem. Känner mig så himla ledsen över det hela och det gör inte saken bättre. Tvärtom, lillstumpan känner av min oro och det gör inte saken bättre. Jag hoppas verkligen att det bara är en tillfällig svacka.

Ikväll är en sån här kväll när jag känner att tiden springer alldeles för fort. Samuel blir åtta i december, Alexander fem i januari och lilla Ida är redan en vecka. Jag vill hålla kvar varje sekund och bara njuta av det liv jag lever. För hur kan jag egentligen klaga. Min man och mina tre älskade barn. Vilka gåvor jag fått och jag är så otroligt tacksam för dem.

Vad jag älskar detta vackra lilla flickebarn. Det är något särskilt med bebisars lukt, alldeles nytt på nåt sätt och underbart. Höll på att ta till lipen idag när jag insåg att det faktiskt är min lilla dotter. Min flicka som jag ska få älska och ta hand om tillsammans med Rickard och pojkarna. Nu börjar jag nästan gråta igen när jag skriver det här inlägget. Jag är så lycklig. ♥

Jag har inte räknat med att gå över tiden. Ingen har trott att jag skulle göra det, varken barnmorskorna jag träffat eller någon iannan i närheten. Nu känns det mer och mer som att det är det som gäller och det känns så jobbigt. Och ännu jobbigare att jag känner som jag gör. Det spelar ingen roll när bebisen kommer egentligen. Huvudsaken är att bebisen mår bra när den väl kommer. Men jag längtar och vill bara ha bebisen här nu.

Idag har jag och Rickard varit tillsammans i sju år. I år firar vi med att äta ärtsoppa… Hehe, nä nu skojar jag. Inte med ärtsoppan, det blir dagens lunch men med firandet. Ska hitta på något roligt tillsammans framöver. Innan bebisen behagar titta ut måste det bli förstås.

Tack älskling för de här sju åren tillsammans. Jag hoppas på många fler.♥

Att leva varje dag fullt ut måste jag bli bättre på. Att visa för familj och vänner hur mycket de faktiskt betyder för mig och hur glad jag är över att just de finns i mitt liv. Att leva här och nu och inte hela tiden tänka på allt som jag borde göra, kunna koppla bort alla måsten och bara vara här och nu. Det är något jag verkligen behöver jobba på.

Ikväll är en sån här kväll när jag funderar på vad jag egentligen har gett mig in i. Två barn och ett tredje på väg. En liten Samuel som gör precis tvärtemot. Vägrar göra läxa, ignorerar det jag säger. Hur ska jag orka detta när jag dessutom har en bebis som kräver sitt. För att inte tala om alla andra måsten, städ, tvätt, disk osv. Jag känner mig så himla ensam med allt.

Idag har jag varit en sväng på jobbet och fått positiva besked inför framtiden. Känns grymt bra och då kan jag släppa det jag gått och grubblat över. Jag fick dessutom höra en del grejer som jag aldrig trodde var aktuellt för mig, det känns verkligen kanonbra. I´m happy.

Jag har varit ute med pojkarna och Samuel ville hitta på tricks och han tyckte att han var ursämst. ” Jag är sämst på att stå i mål och jag är sämst på att spela ute” (fotboll).

Hur stärker man ett barn till att tro på sig själv och bli starkare och samtidigt bekräfta att man hört det han sagt. Att bara säga ”nej du är jätteduktig” känns inte bra. Då har jag inte hört vad han sagt.

Hur gör ni?