Kategori: Personligt

Ikväll är en sån här kväll när jag är världens sämsta mamma. Men ungarna är inte de bästa heller. Samuel cyklar omkring, tar sönder halllampan kastar grejer på mig, lär Alexander en massa dumheter och bara är allmänt dum. Jag askyr att vara ensam med barnen när de beter sig så här. Och det är Samuel som är den pådrivande. Jag hoppas att Samuel slutar med det här snart för jag kommer inte orka det här med en bebis också. Det syns så tydligt att han enbart gör det för att provocera. Det hjälper verkligen inte att ignorera eller bli arg.

Magen idag. Vecka 34

Alltså jag vet inte hur jag ska orka med vissa saker. Jag känner mig helt tom och totalt energilös. Just idag känns mycket som ett oöverstigligt berg och hur jag än gör kan jag inte komma över det. Allt löser sig på ett annat sätt men hur, hur kommer vägen dit att bli? Mycket oro och tankar snurrar runt.

Som småbarnsmamma är det många tankar som ständigt snurrar runt i huvudet, hur jag hanterar olika situationer, hur dagarna ibland går utan att jag riktigt tar tillvara på dem. En känsla av att inte alltid räcka till. Ännu fler av dessa tankar får jag nu med tanke på liten i magen. Hur kommer det bli med tre barn, jobb, företag, hemmet osv. Jag känner väldigt mycket oro inför framtiden.

Det dåliga samvetet kommer ständigt som ett brev på posten när det är lugnt här hemma, barnen sover och ytterligare en dag har gått. Jag skulle gjort si och så istället, kanske inte tagit den där striden med barnen osv.

Jag tycker inte om kvällar när jag är ensam, jag har alldeles för mycket tid att tänka och känner mig nedstämd. En till dag har gått och den kommer aldrig igen. Allt man har kvar är minnen om bra och dåliga saker som hänt. I slutändan är minnen allt vi har kvar.

Sommaren 2009

Flydda tider, sommaren 2008

Det är så tyst och tomt här. Det märks verkligen att Samuel inte är hemma. Åh, kan inte de här två veckorna gå snabbt så han är hemma igen hos oss. Jag saknar honom nåt enormt. När han kommer hem igen har vår semester precis startat och då har vi fyra härliga veckor framför oss.

Jag har så mycket att vara glad och tacksam över men ibland, som idag spelar det ingen roll att tänka på det som faktiskt är bra. Jag bekymrar mig över olika saker och undrar hur det kommer lösa sig. Vissa saker känns bara hopplösa. Rickard säger åt mig att jag ska sluta oroa mig och att det kommer bli bra med allt. Givetvis så har han rätt men jag kan inte låta bli att grubbla ändå.

Fy, jag vill inte vara ensam med pojkarna på kvällarna. Samuel får världens ryck och retar mig, stör Alex och är allmänt odräglig. Jag fattar inte vad som flyger i honom. Jag orkar inte med sånt. Han gör det för att han tycker att det är kul att jag blir arg. Men mest blir jag ledsen för det tar så mycket energi. Jag önskar att det går över snarast!

Idag har varit en sån här dag när tårarna utan någon som helst anledning bränner bakom ögonlocken och vad som helst kan få dem att spruta. Både positiva och negativa saker. Ikväll brast det och det känns skönt. Skönt att få gråta ur sig lite. Av någon anledning behövs det ibland. Det rensar luften.

Igår hände en hemsk sak. Alexander har haft hög feber och igår på eftermiddagen steg den riktigt snabbt. Han började krampa, han blev blå om läpparna  ocb blå runt ögonen. Vi ringde bums 112 och tiden innan den kom kändes som en hel evighet. Under tiden så börjar krampen släppa men istället blir han alldeles lealös. Jag känner panikkänslorna komma och blir alldeles livrädd. Nu dör han tänkte jag.

Han börjar iallafall vakna till men blir jätterädd och skriker att han inte ser något. Pupillerna var vidgade och blicken stirrande utan att se något. Hela vägen i ambulansen gnyr han och yrar. 40,7 i feber hade han när han kom in till sjukhuset. Väl där är han vaken igen och får ordentligt med febernedsättande. Doktorn undersöker honom och efter ett par timmar tas beslutet att han ska läggas in på BAVA (barnakutvårdavdelning eller något åt det hållet.) Han får febernedstättande kontinuerligt under natten  och vid elva idag fick vi åka hem.

Jag åkte till Åtvidaberg och gjorde smycken med tjejerna men på vägen hem kom känslorna ikapp mig och jag bröt ihop. Det blir ett par dagars ledigt från jobbet så jag får en chans att återhämta mig. Det som hände med Alexander var att han fick feberkramp, inget farligt men det obehagligaste jag varit med om. Just känslan av maktlöshet. Att inte veta vad jag ska göra och ångesten och känslan av att han försvinner från mig.

Vi ger honom febernedsättande och han fick i sig lite pyttipanna. Två portioner åt han och det var härligt att se. Nu ligger han och sover bredvid mig i soffan.

Alla ♥ dag idag. Jag och Mr R har varit förlovade idag i sex år. 6 underbara år som flugit förbi. Jag hoppas på många fler. Jag har drömmar om året som kommer och jag hoppas att iallafall någon av dem slår in.

Varför ska det vara så svårt att vara ärlig. Är man inte intresserad så är det bättre att säga det. Visst sanningen kan svida. Men lögner svider mer. Att ständigt bli lovad saker som sen inte hålls är tröttsamt. Hur många gånger till är jag beredd att förlåta. Det är frågan…..