Igår hände en hemsk sak. Alexander har haft hög feber och igår på eftermiddagen steg den riktigt snabbt. Han började krampa, han blev blå om läpparna ocb blå runt ögonen. Vi ringde bums 112 och tiden innan den kom kändes som en hel evighet. Under tiden så börjar krampen släppa men istället blir han alldeles lealös. Jag känner panikkänslorna komma och blir alldeles livrädd. Nu dör han tänkte jag.
Han börjar iallafall vakna till men blir jätterädd och skriker att han inte ser något. Pupillerna var vidgade och blicken stirrande utan att se något. Hela vägen i ambulansen gnyr han och yrar. 40,7 i feber hade han när han kom in till sjukhuset. Väl där är han vaken igen och får ordentligt med febernedsättande. Doktorn undersöker honom och efter ett par timmar tas beslutet att han ska läggas in på BAVA (barnakutvårdavdelning eller något åt det hållet.) Han får febernedstättande kontinuerligt under natten och vid elva idag fick vi åka hem.
Jag åkte till Åtvidaberg och gjorde smycken med tjejerna men på vägen hem kom känslorna ikapp mig och jag bröt ihop. Det blir ett par dagars ledigt från jobbet så jag får en chans att återhämta mig. Det som hände med Alexander var att han fick feberkramp, inget farligt men det obehagligaste jag varit med om. Just känslan av maktlöshet. Att inte veta vad jag ska göra och ångesten och känslan av att han försvinner från mig.
Vi ger honom febernedsättande och han fick i sig lite pyttipanna. Två portioner åt han och det var härligt att se. Nu ligger han och sover bredvid mig i soffan.
