Kategori: Träning

I eftermiddags gav jag mig ut i skogen för att springa distans. Sprang 4 varv i ett spår som är 2,8km och dit och hem så totalt blev det 12,4 km. Det är det längsta jag någonsin sprungit så det var kul att verkligen testa gränserna. Det är ganska trist att springa så långt ensam men fördelen är att jag hinner fundera över en massa saker ostört, utveckla träningen, fundera över den praktiska domarträningen imorgon som vi ska köra på kursen. Ja, listan är lång över tankar jag hinner tänka. Tempot då: ett lagom distanstempo, 6,13min/km.

 

Direkt efter jobbet möttes jag och Marcus upp för att springa intervaller. Vi velade mellan 400 eller 800 meter och till slut föll valet på 800 meter. Vi kortade vilan, från tre till två minuter och tanken var att ligga på 4,47min/km, 3,50 på åttahundra meter. Jag kände mig allmänt omotiverad och seg så jag sa att jag skulle springa fem intervaller. Efter den femte kände jag mig inte riktigt nöjd så det blev sex intervaller och hårt jobb. Det gör stor skillnad att som idag kapa vilan. Vi sprang varje intervall snabbare så det var bra. Så här efteråt kan jag säga att det var roligt men just under tiden är det allt annat än roligt. Ju snabbare jag vill springa desto jobbigare blir passen. Ibland kan jag tänka att det vore perfekt om man kunde vila sig i form. Det skulle vara något det, haha. 

 

Därför kan det tyckas väldigt långsökt att jag började döma fotboll men jag var med Rickard när han dömde en 7-mannamatch och det såg så roligt ut så jag ville testa. Mia på förbundet tyckte nog att jag var lite tokig när jag ringde och frågade om jag fick gå kurs för att börja döma fotboll fastän jag inte spelat själv. Det var 2006 som jag dömde första matchen (flickor 14) och det såg ut som hejkomochhjälpmig. Men jag fortsatte döma 5- och 7mannamatcher och året efter gick jag steg 1 som man måste gå för att få börja döma 11-mannafotboll.

För att orka matcherna måste man ha bra kondition. För mig som inte hade någon idrottsbakgrund var det bokstavligen som att börja på noll. De första joggingrundorna gick långsamt och jag orkade ingenting. Men jag fortsatte kämpa. Det var inte så lätt för Rickard, jag var så gnällig.

I januari när jag varit på efterkontrollen började jag träna igen. Jag hade ingen fart i benen, körde mest lugna pass och försökte träna upp mig så jag skulle klara löptestet. Jag klarade de långa sträckorna men inte de korta så det året dömde jag bara som domare.

Idag möttes vi upp på ljunkans löparbana. Efter match igår och dessutom cykla 12 km tur och retur från matchen kände jag lagom mör i benen. Uppvärmningen var så tung och jag hade svårt att peppa mig mentalt, ville hellre gå. Men åttahundrametersintervaller stod på schemat så det var bara att testa om det skulle bära eller brista. Glad är jag för det bar. Jag satte måltiden på 4 minuter för att veta säkert att jag orkar två varv. Döm om min förvåning när vi körde första på 3,55, andra 3,48, tredje 3,44 (kan inte riktigt räkna den här då jag mådde riktigt illa och stoppade klockan) och sista gick långsammast: 3,59. Vi hade en hemsk motvind i tredje kurvan som gjorde att det kändes som att springa rakt in i en vägg. Ett steg fram och två steg bak var känslan. Nästa gång ska jag testa 3,45min/intervall, är övertygad om att jag har mer att ge då det gick så pass bra trots motvinden och jag var egentligen inte särskilt trött.

Jägarvila. Grymt bra för att lära sig att pressa sig när mjölkyran gör sig påmind. Hur länge orkar du?

I mitt inlägg om träningsresultat i sommar skrev jag om utmaningen att komma tillbaka till jobbet och stå emot alla godsaker och frestelser. Nu har jag jobbat fyra dagar och hittills lyckats stå emot riktigt bra men ärligt talat är det  tufft. Suget efter att äta är tillbaka med buller och bång. Då menar jag inte onyttigheter utan just bara att äta, att stoppa något i munnen. Känner mig tjock och plufsig och jag gillar inte den känslan. Jag vet att det bara sitter i huvudet men det är inte trevligt.

Detta brukar jag göra för att inte falla:

– dricka vatten

– aktivera mig på något sätt

– äta lite men ofta.

 

 

Jag är inne i ett bra träningsflow. Idag körde jag och Marcus tävling på fem kilometer. Under tiden sprang Rickard åtta kilometer så snabbt han kunde vilket resulterade i en tid på 29 minuter. Det är grymt bra! Vinnaren blev i alla fall …. *trumvirvel* Marcus. Låg först på sista kilometern men fick en illamåendeattack. Det får jag ofta när jag pressat mig långt över min förmåga. Där sprang Marcus om såklart men jag sprang på så han klådde mig med bara två sekunder. Nytt personbästa: 26,14. Jag börjar närma mig mitt mål. Om en månad ska jag klara fem kilometer på 25.  

 

När jag skulle cykla hem hade vinden mojnat men istället hade jag ont i rumpan istället. För såna här turer skulle jag verkligen ha såna där cykelbyxor med skumgummi i som cyklisterna har för att sitta lite mjukare. När jag är nästan hemma så blir jag omkörd av en bil som stannar lite längre fram. Först blir jag lite rädd men känner sedan igen bilen och det var vår elitdomare som ville hälsa. Väl hemma: pussa på barnen och sedan köra lite magövningar: situps, höftlyft och benlyft + balansera lite på bollen. En bra träningsdag!

Min bästa femma är alltså sprungen på ca 26,40. Det är inte alls särskilt långt från den tiden jag vill ner till på fem kilometer. Målet är fem på 25. En minut och 40 sekunder ska inte vara särskilt svårt att ta in.