Kategori: Träning

Jag skrev tidigare i veckan att jag skulle köra tempo igår och vila idag men jag bytte plats. Jag vill inte vila helt då jag har en viktig match imorgon och vill ha farten i benen. Efter jobbet, tupplur och wiispelande med Alexander så gav jag mig ut och körde fem kilometer tempoträning efter 1 kilometers uppvärmning. För att varken springa tävling eller springa med någon gick det riktigt bra. Men jag behöver tuffa till intervallerna, ställa högre krav på mig själv om jag ska nå mina mål. Det har gått snabbt framåt men nu är det tuffare tag som gäller. Jag har hittat en bekvämlighetszon när jag kör mina intervaller, en zon där det är jobbigt men ändå hanterbart. Nu är det slut med det.

Nya tidsmål på intervaller:

1000m: 4,45min/kim

800m: 3,45min

400m: 1,40

När jag kör distans kommer jag fortsätta med mina 12 kilometer. Det här är det enda passet jag får springa i ett behagligt tempo. Det ska inte vara jobbigt utan jag ska springa i ett ”prattempo”.

Tempo kommer jag fortsätta med mina fem kilometer men jag ska variera spåren. Sen vissa veckor kommer jag byta ut pass (då är det distanspasset som kommer ryka) och tex cykla till ett spår i grannsamhället springa några varv där och sen cykla hem. Kondition och styrka i spåret i hackefors vill jag också köra nån gång då och då.

 

Direkt efter jobbet möttes jag och Rickard upp på Ljunkans löparbana. Tanken var att springa 400metersintervaller. Lagom till vi sprungit uppvärmningen öppnade himlen sig. Kul *med viss ironi* tänkte jag men bra att jag får bygga på mitt pannben, att inte ge sig när förutsättningar runt omkring gör att det blir så mycket jobbigare. Tempot var tänkt att ligga runt 1,45-1,50 per intervall och på de första gick det riktigt bra men de sista intervallerna var så jobbiga och jag ville ge mig. Men vis av erfarenhet vet jag att om jag ger mig så kommer jag bara ångra mig. Bit ihop och kör, strunt samma om det går lite långsammare, så försöker jag tänka och det är en bra taktik. Då går jag alltid i från passet med en bra känsla. Hatar att ge mig och vet hur sur jag blir när jag faller för tröttheten. Jag är nöjd med dagens pass.

Idag var jag seg och hade ingen lust att träna alls. Allt som jag brukar göra kändes bara blaha. Men Rickard kom med förslaget att cykla till samhället som ligger 8,8 km bort, springa några varv i skogen där och sen cykla hem. Spåret där är 1,3km långt. Vi trodde att det var bara 7 kilometer så vi pratade om att jag skulle fixa det på en timme. Cyklingen dit tog 21 minuter. Att springa efter att ha cyklat så långt är en ren plåga för andningen är inte i fas och det tar ett tag att komma in i andningen. Först på sista varvet (skulle springa 3 på 20) kunde jag andas så som jag ville. Det kändes som att jag sprang riktigt sakta men när jag mätt rundan visade det sig att jag ändå sprang i snabbare tempo än mitt distanstempo, 5,02min/km. Det tog rätt lång tid att cykla hem, 25 minuter och jag var jättetrött. Men känslan när jag kom hem och plågat mig genom passet är oslagbart.

Ett sånt här pass är jättebra för att inte kroppen ska gå in i det här stadiet som jag beskriver ovan. Jag har aldrig kört det här så jag chockade mig själv lite vilket är riktigt bra för framtiden och för att jag ska fortsätta förbättra mig.

 

I eftermiddags gav jag mig ut i skogen för att springa distans. Sprang 4 varv i ett spår som är 2,8km och dit och hem så totalt blev det 12,4 km. Det är det längsta jag någonsin sprungit så det var kul att verkligen testa gränserna. Det är ganska trist att springa så långt ensam men fördelen är att jag hinner fundera över en massa saker ostört, utveckla träningen, fundera över den praktiska domarträningen imorgon som vi ska köra på kursen. Ja, listan är lång över tankar jag hinner tänka. Tempot då: ett lagom distanstempo, 6,13min/km.

 

Direkt efter jobbet möttes jag och Marcus upp för att springa intervaller. Vi velade mellan 400 eller 800 meter och till slut föll valet på 800 meter. Vi kortade vilan, från tre till två minuter och tanken var att ligga på 4,47min/km, 3,50 på åttahundra meter. Jag kände mig allmänt omotiverad och seg så jag sa att jag skulle springa fem intervaller. Efter den femte kände jag mig inte riktigt nöjd så det blev sex intervaller och hårt jobb. Det gör stor skillnad att som idag kapa vilan. Vi sprang varje intervall snabbare så det var bra. Så här efteråt kan jag säga att det var roligt men just under tiden är det allt annat än roligt. Ju snabbare jag vill springa desto jobbigare blir passen. Ibland kan jag tänka att det vore perfekt om man kunde vila sig i form. Det skulle vara något det, haha. 

 

Därför kan det tyckas väldigt långsökt att jag började döma fotboll men jag var med Rickard när han dömde en 7-mannamatch och det såg så roligt ut så jag ville testa. Mia på förbundet tyckte nog att jag var lite tokig när jag ringde och frågade om jag fick gå kurs för att börja döma fotboll fastän jag inte spelat själv. Det var 2006 som jag dömde första matchen (flickor 14) och det såg ut som hejkomochhjälpmig. Men jag fortsatte döma 5- och 7mannamatcher och året efter gick jag steg 1 som man måste gå för att få börja döma 11-mannafotboll.

För att orka matcherna måste man ha bra kondition. För mig som inte hade någon idrottsbakgrund var det bokstavligen som att börja på noll. De första joggingrundorna gick långsamt och jag orkade ingenting. Men jag fortsatte kämpa. Det var inte så lätt för Rickard, jag var så gnällig.

I januari när jag varit på efterkontrollen började jag träna igen. Jag hade ingen fart i benen, körde mest lugna pass och försökte träna upp mig så jag skulle klara löptestet. Jag klarade de långa sträckorna men inte de korta så det året dömde jag bara som domare.

Idag möttes vi upp på ljunkans löparbana. Efter match igår och dessutom cykla 12 km tur och retur från matchen kände jag lagom mör i benen. Uppvärmningen var så tung och jag hade svårt att peppa mig mentalt, ville hellre gå. Men åttahundrametersintervaller stod på schemat så det var bara att testa om det skulle bära eller brista. Glad är jag för det bar. Jag satte måltiden på 4 minuter för att veta säkert att jag orkar två varv. Döm om min förvåning när vi körde första på 3,55, andra 3,48, tredje 3,44 (kan inte riktigt räkna den här då jag mådde riktigt illa och stoppade klockan) och sista gick långsammast: 3,59. Vi hade en hemsk motvind i tredje kurvan som gjorde att det kändes som att springa rakt in i en vägg. Ett steg fram och två steg bak var känslan. Nästa gång ska jag testa 3,45min/intervall, är övertygad om att jag har mer att ge då det gick så pass bra trots motvinden och jag var egentligen inte särskilt trött.

Jägarvila. Grymt bra för att lära sig att pressa sig när mjölkyran gör sig påmind. Hur länge orkar du?