Kategori: Träning

Idag stod det tempoträning på schemat. Jag och Rickard mötte upp Marcus i Hackefors och så värmde vi upp. Flera dagars regnande hade gjort spåret till gegga på sina ställen. På ett ställe var det dessutom en stor grushög mitt över spåret. Som inte det räcker för att bygga pannben. I Hackefors är det kuperat, långa och korta backar men synonymt för backarna är att de är branta. Det spåret vi brukar köra som är 6,4 är det planmark varvat med backar men i den här banan är det bokstavligen uppför eller nerför hela tiden. Planen var att springa i så högt tempo som möjligt, helst i 5min/km tempo. Det slutade på 5,43min/km vilket får vara godkänt med tanke på dagens förutsättningar. Jag är ingen stark uppförslöpare så framöver står det backintervaller på schemat och jag vet precis var vi ska köra dem. (I vallabacken, du är på va, Marcus?). Efter tempoträningen körde vi ett varv till så totalt blev det 5,8km. Ett bra pass!

Jag tycker det är roligare att träna när jag har snygga kläder på mig. Men hur mycket tror ni att det egentligen påverkar träningsresultatet? Bra skor på fötterna gör definitivt skillnad när jag löptränar. Att ha skor på mig som är tunga gör att det också känns mycket tyngre och jag har inte samma schvung i steget som när jag har lättare skor. Jag tror att resultatet påverkas av vilka kläder jag har på mig. Men inte av kläderna i sig utan av känslan det skapar att ha snygga kläder på mig. Tycker jag det är roligt så presterar jag bättre även om passet är sjukt jobbigt.

Uppdaterat 19:56: Usch så dåligt det gick att springa idag. Planen var att springa intervaller, 400 meter i ett tempo runt 1,40. Första intervallen gick på 1,46 och motvinden vi hade idag var inte från den här världen. Oftast när vi springer intervallerna har vi motvind sista 150 (ca) meterna. Då går det att pressa och få till en bra spurt så tidsmålet nås ändå. Men idag hade vi motvind första halvan och det man tappar då går inte att ta igen på sista halvan då det tar så på benen. Det kändes bokstavligen som att springa mot en vägg. Tungt, tungt, tungt! Men jag pinade mig igenom åtta intervaller i ett tempo som var långt från målet. Det var längesedan som jag sprang fyrahundringar i ett tempo om 5min/km. Men ett ”dåligt” träningspass är bättre än det jag hellre ville göra: sitta i soffan hela kvällen.   

Jag skrev tidigare i veckan att jag skulle köra tempo igår och vila idag men jag bytte plats. Jag vill inte vila helt då jag har en viktig match imorgon och vill ha farten i benen. Efter jobbet, tupplur och wiispelande med Alexander så gav jag mig ut och körde fem kilometer tempoträning efter 1 kilometers uppvärmning. För att varken springa tävling eller springa med någon gick det riktigt bra. Men jag behöver tuffa till intervallerna, ställa högre krav på mig själv om jag ska nå mina mål. Det har gått snabbt framåt men nu är det tuffare tag som gäller. Jag har hittat en bekvämlighetszon när jag kör mina intervaller, en zon där det är jobbigt men ändå hanterbart. Nu är det slut med det.

Nya tidsmål på intervaller:

1000m: 4,45min/kim

800m: 3,45min

400m: 1,40

När jag kör distans kommer jag fortsätta med mina 12 kilometer. Det här är det enda passet jag får springa i ett behagligt tempo. Det ska inte vara jobbigt utan jag ska springa i ett ”prattempo”.

Tempo kommer jag fortsätta med mina fem kilometer men jag ska variera spåren. Sen vissa veckor kommer jag byta ut pass (då är det distanspasset som kommer ryka) och tex cykla till ett spår i grannsamhället springa några varv där och sen cykla hem. Kondition och styrka i spåret i hackefors vill jag också köra nån gång då och då.

 

Direkt efter jobbet möttes jag och Rickard upp på Ljunkans löparbana. Tanken var att springa 400metersintervaller. Lagom till vi sprungit uppvärmningen öppnade himlen sig. Kul *med viss ironi* tänkte jag men bra att jag får bygga på mitt pannben, att inte ge sig när förutsättningar runt omkring gör att det blir så mycket jobbigare. Tempot var tänkt att ligga runt 1,45-1,50 per intervall och på de första gick det riktigt bra men de sista intervallerna var så jobbiga och jag ville ge mig. Men vis av erfarenhet vet jag att om jag ger mig så kommer jag bara ångra mig. Bit ihop och kör, strunt samma om det går lite långsammare, så försöker jag tänka och det är en bra taktik. Då går jag alltid i från passet med en bra känsla. Hatar att ge mig och vet hur sur jag blir när jag faller för tröttheten. Jag är nöjd med dagens pass.

Idag var jag seg och hade ingen lust att träna alls. Allt som jag brukar göra kändes bara blaha. Men Rickard kom med förslaget att cykla till samhället som ligger 8,8 km bort, springa några varv i skogen där och sen cykla hem. Spåret där är 1,3km långt. Vi trodde att det var bara 7 kilometer så vi pratade om att jag skulle fixa det på en timme. Cyklingen dit tog 21 minuter. Att springa efter att ha cyklat så långt är en ren plåga för andningen är inte i fas och det tar ett tag att komma in i andningen. Först på sista varvet (skulle springa 3 på 20) kunde jag andas så som jag ville. Det kändes som att jag sprang riktigt sakta men när jag mätt rundan visade det sig att jag ändå sprang i snabbare tempo än mitt distanstempo, 5,02min/km. Det tog rätt lång tid att cykla hem, 25 minuter och jag var jättetrött. Men känslan när jag kom hem och plågat mig genom passet är oslagbart.

Ett sånt här pass är jättebra för att inte kroppen ska gå in i det här stadiet som jag beskriver ovan. Jag har aldrig kört det här så jag chockade mig själv lite vilket är riktigt bra för framtiden och för att jag ska fortsätta förbättra mig.