Ikväll var det dags att springa tävling igen med Rickard, Marcus och Benjamin. Jag satsade på att springa en mil och killarna sprang fem kilometer (på riktigt bra tider så det var kul). Som vanligt kändes uppvärmningen seg som kola och jag funderade på vad jag gett mig in i. Tankarna gick runt om jag skulle ändra och springa fem kilometer istället. Men nej, kände att jag bara skulle ändrat mig i efterhand om jag gjorde det. När vi ställt upp för start kändes det riktigt bra, kände mig pigg och laddad. Startsignalen gick och så var loppet igång. Det kändes lätt och ledig att springa och jag kände att vad kul det är.
Kanske att jag fick extra mycket fart i mina nya löparskor från Asics. Älskar det märket, det känns som att springa på moln.
Första fem kilometer gick på 25,30 men mjölksyran började komma och jag tänkte tankar som ”vad skönt om jag hade fått gå i mål nu” och ”lika långt till med mjölksyra hur ska det här gå”. Men jag jobbade på och efter ett tag kom Rickard som sprang sista varvet med mig. Det var en bra hjälp då mjölksyran jag känt av svagt kom mer och mer och jag verkligen fick testa mitt pannben. Jag utnyttjade nerförsluten och lät benen bara rulla. Det är svårt med mjölksyra och hjärnspöken som vill få mig att sänka tempot.
.
Vid nio kilometer hade jag 48 på klockan och då levde definitivt hoppet om att komma under 55 minuter så gjorde en rejäl tempoökning med de sista krafterna jag hade kvar och tiden slutade på 52,30. Behöver jag skriva att jag är grymt nöjd och jag har aldrig sprungit milen så fort.