HANNAS KRYPINHälsa och träningsglädje8 november 2019

Nästa vecka har jag ätit keto i två månader, men vem räknar…. På resans gång har jag hittat några nya källor till inspiration, välmående och infallsvinklar. Jag har till exempel ett gäng ketobloggar som jag nu följer med stort intresse. Tex: Pernilla, Annelie (som tyvärr inte uppdaterar så jätteofta) och Vägen till 65. (Martina vet du ju redan.) Jag tänkte dela med mig av några lärdomar som jag fått den här veckan.

Ju mer protein jag äter, desto mer fett måste jag tillsätta i maten för att komma upp till 80% E. Bilden nedan är en printscreen från Vägen till 65 där man på ett enkelt sätt kan leka med fett, kolhydrater och protein för att kolla vilka mängder man kan äta för att komma upp 80% fett. Man brukar säga en handflata protein otillagat och jag får nog i mig mer.

Fettet är det viktiga och jag har känslan av att jag äter för lite fett. Skulle behöva börja räkna. Nu menar jag INTE räkna kalorier utan ta reda på ordentligt var jag ligger energimässigt.
Att c-vitamin är askorbinsyra visste jag. Det jag däremot inte tänkt på är att askorbinsyra säljs bland kryddorna på ICA = Behöver inte köpa dyrt från hälsokosten och då sparar jag pengar.
Jag behöver lära mig mer om vilka matvaror som är naturligt feta för att inte hamna i ”jag äter bara smör-träsket”. Jag har börjat köpa avokado igen och det är ett bra sätt att få upp fettintaget
En annan lärdom är att vid ”panik” om vad jag ska äta så är ett bra sätt att tänka att om summan av protein och kolhydrater tillsammans är mindre än fettinnehållet så är det okej ”ketomat”. Inte jämt såklart men när det händer saker som man inte är förberedd på.

Något som jag påminner mig själv om ofta är att ingen är 100% hela tiden, avsteg kan hända. Är kosten bra kanske sömnen inte är bra och så vidare. Det bästa man kan göra är att hela tiden försöka och göra sitt bästa. Om man tycker att man faller så får man tänka ”nu hände det här” och sedan ta nya tag. Det är ju det bästa, man kan alltid fundera över varför en sak hände och sedan försöka göra annorlunda nästa gång.

Något som jag känner vore bra för min egen del är att börja tracka sömn och mående, för att se vad jag kan göra annorlunda för att må ännu bättre. Ett mål jag uppnått är ju en gladare mage, vilket var precis det jag ville med keto. Jag vet redan att jag sover lite för lite och det ”måste” nästan vara nästa grej att få ordning på.

Tja, lite tankar från mig så här på fredagseftermiddagen. Hoppas att jag inte tråkat ut dig alldeles. 😛

Våren 2014 blev jag klar specialist inom palliativ vård och avancerad omvårdnad. Genom att jag prenumerade på Svenskt palliativt nätverk kom jag i kontakt med en kurs på Linnéuniversitet: fenomen i palliativ vård. Den här kursen var egentligen för sjuksyrror som ska doktorera inom palliativ vård. Det uppfattade dock inte jag när jag sökte kursen och ansökte och kom faktiskt in. På hösten började då ett halvår av hårt jobb, i studieväg det svåraste jag någonsin gjort. Så pass svårt att jag under den hösten drabbades av sjukdomar för att jag var så stressad. Men till slut blev mitt arbete klart efter sisådär åtta revideringar av mitt arbete. Jag skrev om närhet och närhetens betydelse i palliativ vård.

Så här såg det ut majoriteten av dagarna, läsa, läsa, läsa. Majoriteten av texterna (vetenskapliga artiklar) var på engelska och bara det var en utmaning i sig. Så här skrev jag strax innan jag skickade in arbetet i februari 2015:

”Så här tänker jag om närhet i palliativ vård. Att den består av fyra olika komponenter. Nu har jag bara en fråga kvar att svara på och sen ska jag korrekturläsa mitt arbete. Närhet relaterat till palliativ vårdfilosofi har jag fastnat i, men klurar jag bara lite till ska jag nog få till det också.

Jag börjar se slutet nu, eller början beroende på hur man ser det. Det här arbetet känns bara som en början i min strävan efter att lära mig mer om palliativ vård och att kunna ge en bättre omvårdnad, inte bara fysiskt utan även de andra bitarna också.”