Jag var inte säker på om det planerade träningspasset ikväll skulle bli av med tanke på hur jag mått i veckan. Men kanske är det så enkelt att jag sover alldeles för lite och att det är det enda jag behöver. Två dagar i rad har jag gått och lagt mig innan tio och det gör skillnad. Det blir tidig läggdags ikväll med.
Vi möttes upp på Ljunkan, jag, Rickard och J. Vi tog ett testvarv på löparbanan, gick det att springa men nepp. Konstaterade att det var alldeles för mycket snö men hjälp vilken bra träning det skulle vara att springa några varv där. Min telefon fick sig ett ofrivilligt dopp med när jag råkade tappa den i den djupa snön. Notetoself är att ha dubbla strumpor när jag ska springa i minusgrader. Det blir riktigt kallt om fötterna. Till slut kände jag inte mina tår på högerfoten.
Det slutade iallafall med att vi sprang på fotbollsplan bredvid. Det blev ett gäng stegringslopp och så körde vi ett riktigt bra pass runt straffområdet, så nära max som möjligt och varierande bakåtlöpning och sidstepp. Superbra pass. Men hjälp vilken obefintlig träningsglädje jag känner. Det är tungt och när jag springer får jag små muskelbristningar. Jag har galet ont i min vänstra vad nu till exempel. Den som jag skadade hösten 2019 och jag är livrädd för kroppens alla smä känningar. Det enda jag vill är att komma i bra form, att komma tillbaka och känna mig pigg och stark. Jag vet att vägen dit är att ta mig igenom de här passen som är allt annat än njutning. Där jag får slita från minut ett.
