Jag läste ett inlägg hos Underbara Clara för ett tag sedan. Det var i samband med att allmän rösträtt i Sverige firade 100 år. Det var ett inlägg som handlade om dåvarande kvinnors kamp för allmän rösträtt och vikten av att idag utnytta sin rätt att rösta. Det är ett mycket viktigt inlägg men det kommer ett litet men. Jag vill rösta och kunna påverka Sveriges riktning med min röst. Men vad gör man om man som jag känner att det inte finns något parti som jag kan lägga min röst på? Som anser att det är alldeles för mycket pajkastning och skitsnack och alldeles för mycket fokus på vad ”alla andra” gör fel i debatterna. Jag vill inte veta vad andra partier gör dåligt, jag vill veta hur partiet har tänkt att jobba för att det ska bli bättre.
Någon tänker kanske att jag kan engagera mig politiskt. Ja, det är en bra idé men problemet är då att välja vilket parti. Alla har minus och jag är sådan att har jag inget förtroende för partiledaren så kan inte partiet få min röst heller, oavsett hur bra politiken är. Så det blir problem för mig redan där.
Tänk ändå så många som platt lade sig ner och lät demokrati och det fria ordet inskränkas under de senaste två åren. Då var det ingen som stod upp och kämpade, ingen som kom ihåg var vi kommer ifrån och de som kämpat för att vi är där vi är idag. De få som gjorde det, de kallades för foliehattar.
Jag läste en kommentar i ovan länkade inlägg som jag tänkte spinna vidare på. Är demokrati och kamp bara eftersträvansvärt när det är en kamp för ”rätt” sak? När det är politiskt korrekt? Jag tror inte att de kvinnor som kämpade för allmän rösträtt ansågs som särskilt politiskt korrekta på den tiden. Idag är de hjältar. Precis som många offrat sina karriärer, förlorat familj och vänner nu under pandemin kan jag garantera att dessa kvinnor också förlorade en hel del. Men de ansåg det vara värt det, att saken var viktigare än förluster. Att jämlikhet var viktigare än vad de eventuellt förlorade för sakens skull. Utan dessa eldsjälar som offrat en hel del så hade vi inte varit där vi är idag.
Just nu känner jag dock att vi är på väg bakåt i utvecklingen. Vi går mot ett mer censurerat samhälle, vi går mot ett samhälle där färre och färre vågar säga vad de tycker och tänker. Vi går mot ett samhälle där fler är tysta på grund av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt. Vill vi det? Vill vi ha ett samhälle där makten bestämmer vår väg som individer?
