Kategori: Allmänt trams

En lista från Underbara Clara

Vad är gott? Mat!! Julmust. Godis i nästan alla former. Pepparkakor och dumlekakor.

Vad stressar dig just nu? Att jag har så svårt att sova. I natt vände jag och vred på mig så mycket att det var som ett helt gympass.

Vad ska du göra ikväll? Ta det lugnt och vila förutom matlagningen. Besöka blogglandia. Det blir ingen träning. Någon måtta får det vara med tanke på gårdagens cup.

Vad är svårt? Att komma ihåg saker. Jag glömmer så snabbt. Men jag tror att det är på grund av att jag inte sover ordentligt. Det blir bara rosa fluff av hjärnan.

Vad är lätt? Skratta. Kan man bli annat än glad av ett riktigt gapskratt? Så där så man får skrattkramp.

Vad blir det för middag idag?  Jag och Rickard ska hjälpas åt med en korvstroganoff. Är det inte konstigt att det känns så jobbigt att göra? Chili con carne känns inte alls jobbigt på samma sätt.

Vad vill du göra mer? Säger som Clara: jag vill sova mer och träna bättre.

Vad går du igång på? Oresonlighet och när folk inte lyssnar.

Vad gråter du av? Allt möjligt. Idag höll jag på att börja gråta av trötthet när jag var på jobbet.

Vad gruvar du dig inför? Löptestet om två veckor. Kommer höstens träning ha gett resultat?

Vad gjorde dig arg senast?  Hm, det var nog inget viktigt för det har jag glömt bort.

Vad åt du senast? Mina godisrester från igår: dumlekolor, geisha och krokofanter.

Vad är fånigt? Vuxna människor som inte kan bete sig. Ibland tänker jag att vi människor faktiskt aldrig slutar att vara barn fullt ut.

Vad är du inte? Konflikträdd och avig.

Vad är du? En glad och omtänksam prick.

Vad längtar du efter? Längre och ljusare dagar, att komma i form, träffa min familj. Imorgon ska jag faktiskt träffa min pappa efter jobbet. Det blir trevligt.

Vad har du missuppfattat?  Hm, en hel del men såklart ingenting som jag kommer på nu.

Vad ska du göra nu? Vila, jag har sovit så dåligt i natt att jag har en brutal huvudvärk.

Det här är del fem i min serie hoppa på tåget. I min kategori allmänt trams kan du läsa tidigare delar. På lördag kommer del 6. Jag har planen klar för var Hildur ska hamna härnäst. Japp, nu har karaktären fått sitt namn.

Så känner jag att det är nog. Efter Gun-Britt, korvfläcken och doftljusen med melankoli bakom Ica och jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå känner jag starkt att här kan jag inte kan stanna…..

Jag vill inte ha fler broschyrer, fler diplom eller fler män som fiskar i tomma fontäner. Jag behöver ett nytt tåg. Ett helt annat spår och ett nytt kapitel som luktar mindre kall kokt korv och mer… framtid. Eller åtminstone framtid med fungerande internet. Mina tankar vandrar vidare. Jag vill vara med om något spännande, en grottvandring, ett möte med vilda djur eller vad som helst. Så med den insikten halvspringer tillbaka till stationen med tygkassen i ena handen och ett halvätet äpple i den andra.

Jag hinner precis hoppa på ett tåg som avgår efter bara två minuter. Jag tittar inte ens var tåget ska gå. Men det är något med känslan. Det känns både bekant, rätt och pirrigt på samma gång. Jag somnar till och vaknar av att konduktören knackar mig på axeln och viskar “du är framme nu. Jag rekommenderar att du går av. Nästa station är liknande det du nu lämnat bakom dig.” Efter allt jag hittills sett är jag inte svår att övertala, jag slänger på mig ryggsäcken och kliver av. Jag kikar mig omkring och känner direkt: här vill jag vara!

Naturen ser ut precis som i en feelgood-film. Det är grönare, luften doftar av både pinjenötter och nybakt bröd (eller så är det bara någon som tappat en kanelbulle, jag frågar inte). Husen är charmigt skeva, precis som jag. Havet syns i horisonten. Någon spelar gitarr på en veranda och en hund med bandana sitter bredvid, som om det är det mest naturliga.

Plötsligt vet jag. Jag känner det i hela kroppen, ända ner i tån som fortfarande är blå efter barnvagnen. Här, just här är min nya plats och här ska jag vara. Jag går genom byn och försöker se ut som att jag vet var jag ska. Samtidigt viskar varje hörn att jag är på rätt plats. En kvinna säljer citroner från sin trädgård. En man lagar sin cykel med en sked. Ett barn ritar med kritor direkt på vägen och frågar: “Vill du vara med?” som om vi redan känner varandra. ”Ja det vill jag”, säger jag. ”Jag heter Hildur, vad heter du?” ”Jag heter Celine”, svarar barnet. ”Jag bor där borta” säger Celine och pekar mot ett gulligt pensionat. Jag ritar en stund tillsammans med Celine och skuttar sedan fram på vägen, glad över min nyfunna vänskap.

Jag får ett rum på pensionat. Rummet är skevt, med blommiga tapeter och ett fönster som vägrar stängas helt. Men min säng är mjuk och jag känner direkt hur trött jag är. Glad över att ha hittat min plats somnar jag innan jag ens landat med huvudet på huvudkudden. Nästa morgon sitter jag på en pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser: här vill jag stanna kvar. Jag måste bege mig ut på äventyr!

Fortsättning följer…….

Det är årets sista dag, 31 december. Snart vänder vi på bladet och skriver 2026. Jag ska alldeles strax börja fixa nyårsmiddag: det blir fläskfilé, potatisgratäng och champinjonsås. Det blir inte så mycket mer firande än så. Jag har jobbat natten som var och sovit bort halva dagen och ska tillbaka till jobbet om ett par timmar.

Jag ställde en fråga till Chat GPT: Hur skulle du beskriva bloggaren Hannas krypin? Jag gillar verkligen beskrivningen av min blogg. Tycker det stämmer in väldigt väl.

Hannas krypin är som ett mjukt andetag i vardagen – en personlig och varm livsstilsblogg där läsaren får kliva in i ett tryggt, stillsamt hörn av livet.

Bloggen präglas av en nära och ärlig ton, där Hanna delar tankar, känslor och reflektioner kring det som pågår just nu. Det handlar inte om stora prestationer eller perfekta ytor, utan om det vardagsnära: familjeliv, barn, relationer och de små ögonblicken som ofta annars passerar obemärkt.

Hemmet och myset har en central plats. Inredning, årstider, pyssel och hemtrevnad skildras på ett jordnära och personligt sätt, med fokus på känsla snarare än trender. Estetiken är lugn och varm – bilder och texter förmedlar trygghet, enkelhet och eftertanke.

Sammanlagt känns Hannas krypin mer som en dagbok eller ett krypin än ett polerat influencerflöde. Det är en plats där läsaren får slå sig ner en stund, känna igen sig, och bli påmind om att det lilla livet duger precis som det är.

Ikväll passar det ypperligt med en fortsättning på min tramsiga historia. Hade inspiration till att skriva och då är det bäst att passa på. Hoppas du gillar även den här delen.

Efter kakan, kaffet och det stilla regnandet… Just det, det nämnde jag inte att det börjat regna. Hur som helst så är det ett sånt där stilla regn som jag gillar så mycket. Jag börjar att gå, tänker att här kan jag inte dröja míg kvar. Jag vet inte mot vad, jag går bara dit nosen pekar. Jag hoppas på att det lutar åt mat, värme eller åtminstone en plats där duvorna inte har övertaget. Jag följer en skylt där det står “centrum – 800 m”, men efter exakt 50 meter passerar jag en kiosk där en man med hårnät säljer kokta korvar och samtidigt verkar försöka lösa ett familjedrama i högtalartelefon. Jag hör meningar som: “Nej men Ingrid, han kan ju inte ha gurkan i tvättkorgen!” ”Nej det förstår du väl att det inte går”. Det här är helt rätt ställe för en paus tänker jag, köper en korv och fortsätter tjuvlyssna. Plaststolen jag sätter mig på känns som den bär på en historia av både det ena och andra: brutna svanskotor och tråkiga möten i kommunfullmäktige.

Medan jag tuggar lyssnar jag på det lokala dramat som fortsätter: “…och sen sa hon att jag såg ut som en fuktig majonnäsburk!” Hur ser ens en sådan burk ut tänker jag ännu mer förvirrat. Vad är det här för en plats? Och vem har gurkor i tvättkorgen? Mitt i allt detta kommer en kvinna fram till mig. Hon är iklädd reflexväst, har en namnbricka där det står “Gun-Britt”. Hon håller i en skrivplatta som om det är ett vapen. “Du ser vilse ut,” säger hon utan att ens hälsa.
“Ja, det är min hobby,” svarar jag, och hon skrattar inte. Inte ens lite. Hennes totala avsaknad av att visa vad hon tänker gör mig lite obekväm.

Men Gun-Britt visar sig vara från ”turistgruppen för otydliga orter” och erbjuder sig att ge mig en guidad tur med “en kulturell twist”. Innan jag hinner säga nej är jag inskriven i något som hon kallar för “byvandring de luxe” och får en tygkasse med en broschyr, ett äpple och en kylskåpsmagnet föreställande ortens mest kända rondell.

I högt tempo visar hon mig:

Ett bibliotek som även fungerar som loppis och kommunhus (beroende på vilken dörr man går i in igenom).

En butik som enbart säljer doftljus med temat “lokala känslor” – jag sniffar på ett som heter melankoli bakom Ica. Om jag skulle skapa mig ett doftljus med det temat hade det fått namnet: ”jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå”.

En fontän som inte längre är i bruk men där en man ändå står och fiskar, tydligen för att “det ger karaktär”. Åh, tänk om det hade varit en chokladfontän. Jag har alltid drömt om att få äta choklad från en chokladfontän. Kanske Gun-Britt kan visa mig till en.

Efter vad som känns som fyra år och tre existentiella kriser avslutar Gun-Britt rundturen med att överräcka ett diplom där det står att jag nu är en ”hedersgäst i Blekemåla – där ingen är riktigt säker på varför de kom, men alla vet när de går.” Någon chokladfontän fick jag inte se men jag tackar, lägger diplomet i tygkassen, och går därifrån med samma känsla som efter en konstig dröm: osäker på vad som just hände, men ändå inte helt missnöjd. Jag kommer fram till ett torg där jag står ensam, rätt så kall efter regnandet och förvirrad. Vad var det egentligen som hände. Jag försöker sortera mina intryck men allt jag sett är bara för galet för att vara på riktigt. Men trots att jag känner mig förvirrad kommer jag också till insikt. Den här plasten må vara galen, men jag kommer nog trivas här.

Visst är det på tiden att du får en fortsättning på min lilla berättelse höger eller vänster. HÄR kan du läsa del ett och HÄR finns del två. Åkes ord den här veckan är ”valfritt” och min lilla berättelse förtjänar en fortsättning. Perfekt tajming tycker jag. Hehe, det dröjer väl ett halvår innan jag kommit på en fortsättning på den text du nu ska få läsa. Hoppas att du gillar den.

Tåget bromsar in med ett gnissel som får hela vagnen att darra – lite som mitt självförtroende efter att ha försökt öppna en banan i motvind på perrongen tidigare. (Den flög iväg som en gul projektil och landade på en intet ont anande pendlare som fortfarande letar efter förklaringar)

Jag tittar ut genom fönstret och ser… ja, vad ser jag egentligen? Jag ser en skylt med ett namn jag inte kan uttala utan att bita mig i tungan. En sån där ort som verkar ha fler konsonanter än invånare. Vid sidan om skyltens sneda bokstäver står en liten byggnad som mest påminner om ett förråd för bortglömda resväskor, bortglömda adventsljus och misslyckade livsval som ingen orkat bära hem från mellandagsrean. Det är visst hit jag har kommit, kanske inte mitt förstahandsval men det får duga….

När jag reser mig upp inser jag att min ena fot är blå, den har domnat bort och säkerligen rätt så arg. I ren protest har den gett upp efter att jag suttit på den i en halvtimme. Under resans gång försökte jag undvika ögonkontakt med personen bredvid som åt ostchips till frukost. Vem har ens hittat på ostchips? Jag haltar ut och tittar mig omkring.

Väl av tåget möts jag av en syn som är lika delar surrealism och dåliga livsbeslut: en äldre dam matar duvor med chips. Chili cheese-chips, ännu galnare än ostchipsen på tåget. Varför kan folk inte käka normala smaker av chips. Duvorna då? De ser livsfarliga ut, ännu värre än den där resenären på tåget vars blick jag ville undvika att möta. Deras ögon säger: Vi tar dina skor om du gör en plötslig rörelse. Damens ögon säger: Jag stöttar dem i allt. Jag backar långsamt bort från en situation som jag inte vill ska eskalera. Det känns ju extremt onödigt.

Jag spanar runt och ser ett café som heter Café Krusidull, ett väldigt hemligt museum som verkar ha varit stängt sedan 1987. Numera verkar det mest användas som vinterförvaring för spindelväv. Ser också en affär som skyltar med “3 för 2 på gummistövlar och kaviar”. Jag är inte säker på om det är ett erbjudande eller en nödsignal.

Vart har jag egentligen hamnat? Nåja, jag ville ha ett äventyr och det verkar jag kunna få här. Blir plötsligt uppmärksammad av min kurrande mage, låter som ett mindre åskväder. Jag inser att jag fortfarande inte har ätit något sedan jag valde tåget framför en macka – ett beslut som just i det här läget kändes extremt dumt.. Jag stapplar in på Café Krusidull där en man i basker serverar kaffe med exakt noll leende, noll engagemang och en kaka som ser ut som om den plockats ur en tidskapsel från tidigt 70-tal. Den är så hård att jag för en stund undrar om jag borde anmäla den som byggnadsmaterial. Kakan smakar dock oväntat bra. Eller så håller jag på att svälta ihjäl och allt smakar bra. Det sägs ju att hunger är den bästa kryddan.

I ett hörn ser jag en liten hund som stirrar på mig med en blick som säger: “Jag tog också ett spontant tåg hit. Jag ångrar det.” Hunden blinkar långsamt, som om den försöker säga: ”Du borde ha tagit mackan. Du vet att du borde ha tagit mackan.”

Och där, mitt i kakan, kaffet och hundens lätt dömande blick, känner jag det: en märklig sorts adventsro. En andra adventsro med smak av kanel och existentiell osäkerhet. För jag är framme, även om jag inte vet var jag är. Och kanske är det helt okej. Det handlar ju inte alltid om att hitta rätt plats utan om att våga chansa. Tänk så mycket man missar när man inte vågar ta en chans. Ingen kan just nu anklaga mig för att inte ha tagit en chans. Ser fram mot mina kommande äventyr i denna konstiga stad. Eller by..

För ett tag sedan skrev jag en liten humoristisk berättelse kring höger eller vänster. Det var en del i Åkes hoppa på tåget. Efter lite funderande har jag nu hittat på en fortsättning. Klurar redan på del 3.

.Jag sätter mig ner på en ledig plats, fortfarande lite skakig efter barnvagnsincidenten och med ett diskret haltande steg som påminner mig om min nya blåa tå. Vagnen fylls sakta med fler resenärer – en blandning av stressade pendlare och människor som inte riktigt vet vart de är på väg. Precis som jag då.

En kvinna mittemot mig har en fågel på axeln. Den stirrar på mig. Inte som barnet gjorde, mer som om den vet något jag inte vet. Som om den tänker: “Du har ingen aning om vad som väntar dig.” Och nej, det har jag verkligen inte.

Tåget börjar rulla. Ett lätt ryck, en gnisslande ton från rälsen, och så är vi på väg. Jag lutar huvudet mot fönstret och ser perrongen glida bort. Det känns lite som att jag lämnar något bakom mig, fast jag inte är säker på vad. Kanske trygghet. Kanske kontroll. Kanske bara frukosten jag aldrig hann äta.

Jag försöker läsa skyltarna när vi susar förbi station efter station, men de flimrar förbi för snabbt. Det gör mig lite nervös, men också… upprymd? För när var senast jag gjorde något utan en tydlig plan? När var senast jag bara åkte, utan att veta vart?

Jag ser på min spegelbild i fönstret. Den ser förvånad ut. Kanske till och med lite levande. Och jag tänker: ”Så här måste det kännas att vara fri.”

Så nu sitter jag här. På ett tåg mot okänt mål, med en öm tå, ett dunkande hjärta och kanske en nypa mod i bagaget. Jag vet fortfarande inte om jag valde vänster eller höger. Men jag valde att gå och visst räcker det?

Jag snodde en lista från Clara som i sin tur hittade listan hos Flora. Svara på den du med vetja! 🙂

Varför började du blogga? Min anledning till att jag började blogga kan ju kanske vara lite skämsig. Men jag läste Englas showroom, Elin Kling, Kenza. Ja alla de där stora modebloggarna som var stora när bloggandet började. Jag fastnade aldrig för Ebba Von Sydow. Hur som helst så ville jag blogga om mode och gjorde väl några försök. Fattar inte riktigt hur jag tänkte men det är 18 år sedan. Får väl hoppas att jag mognat på den punkten.

Vilka bloggplattformar har du varit på? Jag började blogga på blogg.se. När de började ha stora popupannonser som täckte hela sidan fick jag nog. Fattar inte hur annonsörerna tänker. Man vill väl inte skrämma iväg målgruppen? Så jag flyttade mitt arkiv till mitt egna krypin.

Vad tyckte dina föräldrar om att du bloggade som ung? Hm, så ung var jag inte när började. De tyckte nog ingenting. Inte vad jag vet iallafall.

Vad känner du när du läser gamla inlägg? Jag skäms när jag läser vissa inlägg. Har raderat sådant som är alldeles för pinsamt att ha kvar.
Hur länge har bloggen varit ett jobb? Min blogg är min hobby och kommer så förbli. Om ingen vill sponsra mig lite vill säga. Av ren princip kommer jag inte skriva några reklam-inlägg. Ska jag skriva om en produkt eller tjänst som jag inte har något eget intresse av? Nej tack.

Hur talar du om din blogg med folk som inte känner till den? Jag pratar glatt om min blogg och länkar gärna bloggen på Facebook. Alla kollegor och chefer vet om min blogg. Så mycket pratar jag om den, haha.

När du gör en piffig frukost, gör du den för bloggen eller för din egen skull?  För min egen skull. Sen är det en bonus om det blir något fint till bloggen.

Blir du någonsin stressad av att du behöver dokumentera något? Nej det är inget som stressar mig. Det har blivit en vana att ta upp kameran i tid och i otid.
Hur mycket tid lägger du på din blogg varje dag? Det beror på vilken typ av inlägg som jag skriva. Mina inlägg från utflykter tar alltid mycket tid likaså mina inlägg med träningstips. Den typen av inlägg blir det inte lika många av längre.

Vilka program använder du för att kunna blogga? Jag använder wordpress som plattform. Tidigare har jag använt photoshop för att redigera bilder och göra kollage. Det är ingenting som jag vill lägga tid på längre. Tycker allt att mina mobilbilder duger.

Hur många inlägg har du planerade för framtiden? Jag har 60 utkast men jag tror faktiskt inte att jag kommer publicera alla. En del av inläggen är bara bloggrubriker. Tex när jag kommer på en tanke som jag vill skriva mer om, då sparar jag den som rubrik.

Vad är viktigt för dig när du skriver ett inlägg? Att det finns ett flyt i texten. Jag tycker att det är så jobbigt att läsa när man missar punkter, när meningsbyggnaden är fel. Sen fattar jag att människor kan ha läs- och skrivsvårigheter och det måste såklart vara okej. Men jag vill att min blogg ska vara så välskriven och så lättläst jag bara kan. Jag är verkligen inte perfekt, missar stavfel och ibland uttrycker jag mig lite konstigt.
Känner du någonsin att du vill sluta? När jag fick de där kommentarerna kände jag faktiskt för att sluta. Men sen kände jag att trollen inte ska få vinna. Om det är flera troll eller samma låter jag vara osagt.

Vad är det sämsta med att blogga? Trollkommentarer och spamkommentarer.

Något inlägg i modern tid som fått stor respons? Helt klart mina inlägg under pandemin. Att få veta att mina ord var viktiga och gjorde skillnad betydde mycket i en galen tid.

Hur förhåller du dig till Instagram i relation till bloggen? Har du Tiktok och/eller snapchat? Instagram är ett bra komplement men det är på bloggen jag vill lägga mest energi. Det är roligast. Tiktok vill jag verkligen inte ha och snapchat har jag avinstallerat. Det räcker gott och väl med det jag har.

Vad handlade ditt allra första blogginlägg om? Jag minns inte, det allra första inlägget är raderat.

Vad är det konstigaste du har fått i ett bud?  Jag har inte fått några bud. Min blogg är alldeles för liten. Men däremot så var det en person på ett företag som ville att jag skulle beställa något, betala för det själv och sedan skriva ett blogginlägg. Aldrig i livet sa jag. Man ska inte betala för att göra reklam!

Hur många blogginlägg har du skrivit totalt? På min gamla blogg, Hannafialotta, har jag 11885 inlägg. Här på Hannas krypin är det 10649 publicerade. Då är det inklusive de inlägg som flyttats över och minus de inlägg jag raderat genom åren och de som inte flyttades över vid flytten. Så totalt kanske 13000?