Kategori: Allmänt trams

Ibland tänker jag att det vore så härligt att kunna leva på mina sociala medier. Att kunna ta dagen som den kommer och att inte ha arbetstider att passa som på ett vanligt jobb. Deadlines såklart men det är inte riktigt samma sak. Vara min egen chef och bara ha mig själv att svara inför. Men så tänker jag ett varv till.

Att vara influencer måste vara det mest otacksamma jobbet som finns. Man får alltid höra vad man gör fel, inget man gör är bra nog och alla ens misstag läggs ut till allmän beskådan. En dålig dag på jobbet och du förlorar din försörjning. Som med Margaux, tror inte att hon jobbar med sociala medier längre. Eller bli recenserad av bloggbevakning där elakheterna tillåts florera för att ”vi diskuterar ju bara”. Man vill inte vara på skribentens ”bad list”. Då finns det nästan inga gränser för vad som tillåts bland kommentarerna.

Det som jag tror lockar mig mest i teorin är just det där att kunna styra över min tid. Jag kan bestämma över mina dagar och slippa stämpla in och ut. Samtidigt tänker jag att allt har ett pris och i det här fallet att alla misstag kan bli offentliga om jag har otur. Så i slutändan är det rätt skönt att få ha mitt jobb ifred. Att få ha mina dåliga dagar utan publik och att min ekonomi inte hänger på vad folk tycker om mig på internet…

Såklart så fortsätter Åkes tåg även den här veckan. Veckans ord eller mening i det här fallet är: en låt du tänker på. Här kan jag faktiskt lista ett gäng.

Dels så tänker jag på låten som jag skrev om i förra veckans söndagslista. Men framförallt Felicias ”my system”. Har testat att springa till den och den ger bra energi. Av alla bidrag jag hittills hört i melodifestivalen så tycker jag att den är bäst. Men så kom jag på en liten twist: ”Om min blogg var en låt”.

Då blir det faktiskt något så otippat som Beatles gamla låt ”here comes the sun”. Inte för att mitt liv alltid är så soligt och roligt. Utan för att det ändå passar in på mig. Skogen, havet och vandringar tillsammans med Rickard. Mina standardrepliker som du ofta kan läsa här:

• ”Sol på nosen”
• ”Solglitter och vatten”
• ”Solen gör mig glad”

Oavsett om det handlar om träningsvärk, vardagspusslande eller den där känslan av att alltid vara lite för trött så finns det alltid ett litet ”det ordnar sig”. Kanske inte idag. Men imorgon. Eller åtminstone efter en runda i skogen. 😛

Min blogg är lite så: moln och blå himmel, spring i benen och reflektioner. Sen också såklart lite allvar och skratt. Och det är okej.

Jag fick en liten rolig idé när jag var ute på Facebook. En profil hade bett AI att skapa en karikatyr av hennes intressen. Så jag bad AI göra samma sak åt mig. Originalet ser du ovan och instruktionerna var att skapa en karikatyr utefter mina fokus här på Hannas krypin. Resultatet ser du nedan. Vilken gillar du bäst? Jag kan inte välja, alla tre bilderna gör mig glad. Sitter här och ler medan jag skriver inlägget.

---

Uppdaterat 3/2 16:30: BP tyckte jag missat domarHanna och hon har ju helt rätt. Hon undrade också vilken AI-assistent jag använder och det är chatGPT. Så karikatyr av mig i rollen som domare kommer här:

Madeleine har kört en utmaning nu under januari. Ett par av rubrikerna har jag redan skrivit om men tänkte att jag länkar till dessa inlägg och så ska jag skriva om de rubriker som är kvar.

1. Läs en bok i valfri genre och berätta om den. Jag läste boken ”konsten att vara snäll”. Tycker att den är väldigt intressant och tänkvärd. Det var intressant att läsa kommentarerna på mitt inlägg. Ordet snäll kan verkligen tolkas på många olika sätt. HÄR kan du läsa hela min recension från boken.
2. Ta en promenad och visa i bild och berätta för oss i text vad du gjorde under promenaden. Den här rubriken har jag också redan svarat på en gång. Du kan läsa det inlägget HÄR om du vill.
3. Berätta om någonting du handlat. Det skulle vara mina korta tights från Stronger som jag köpte till löptestet. De sitter som ett smäck och jag är så nöjd.
4. Berätta om någonting du gjort dig av med. Jag har faktiskt inte gjort mig av med något. Men jag skulle behöva rensa ordentligt.
5. Berätta om ett samtal. När jag hade fortbildning pratade jag en hel del med L. Vi delade rum under kursen och då får man chansen att prata om allt möjligt. Jag delade med mig av tankar och känslor kring mitt fotbollsdömande och löpningen. Tankar kring acceptans och att jag nog inte kommer längre. Eller framförallt tillbaka. Men vi får se, Rickard tror fortfarande på mig och han är min eviga hejarklack.
6. En bokad tid. Det senaste bokade tiden jag hade var ju intervjun som biträdande vårdenhetschef. Resultatet blev inte som önskat men själva intervjun var bra.
7. Något som varit viktigt för dig denna månad. Att hålla mig skadefri och klara av löptestet.
8. Något i ett fordon. Hm, får säga pass på den här frågan. Eller i och för sig. När jag åkte hem ikväll från kursen så var jag tvungen att tvärnita för en bil som gjorde ett dåligt val i en rondell. Datorn flög ner på golvet men som tur är så höll den.
9. När ett ordspråk kom väl till pass. Att tänka efter innan man gör något är inte dumt. Hur många gånger har jag inte trampat i klaveret för att jag pratar först och tänker sen. Impulsiv är mitt förnamn….
10. Min inre kompass sa mig att… Det är dags för förändring. Så det jobbar jag med dagligen.

Den här veckans ord i Åkes Hoppa på tåget är ”spännande”. Det passar ju väldigt bra då att fortsätta på Hildurs äventyr. Den här gången möter hon David som tar med henne ut på spännande grottäventyr. Häng med!

Nästa morgon sitter jag på pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser att: här vill jag stanna kvar. Jag vill upptäcka och se mer. Undrar vad det finns för spännande natur att upptäcka här?

Jag tar på mig skorna, packar min ryggsäck och lämnar pensionatet. Solen värmer redan, men vinden från havet är sval och inbjudande. Jag upptäcker en smal stig som jag bestämmer mig för att följa. Den leder mig mot klipporna.

Plötsligt hör jag ett skratt, ett sådant där skratt som får mig att nästan börja skratta jag med. Fast jag inte vet vad personen skrattar åt. Jag tittar mig omkring och ser en man som sitter på en sten och ordnar rep och hjälmar. Han tittar på mig som att han redan visste att jag skulle komma.

”Du ser ut som någon som vill ha ett äventyr,” säger han med ett varmt leende.
”Ja, det vill jag väldigt gärna” svarar jag.

Han reser sig och sträcker fram handen.
”David,” säger han. Hans handslag är fast, och hans blick är trygg men nyfiken.

”Hildur,” svarar jag.

David berättar att han känner till de bästa grottorna i området – inte de som finns i broschyrer eller på turistkartor, utan de riktiga, lite hemliga platserna.

”Om du vill följa med, häng på. Men du måste vara beredd på att krypa och bli smutsig,” säger han med ett blinkande öga.

Hans ord lockar mig och jag säger direkt att jag hänger med. Samtidigt tänker jag vad jag nu ger mig in på. Följa med en främmande kille liksom. Men David känns direkt som en trygg person. Jag tvekar inte ett ögonblick.

Tillsammans vandrar vi längs med stigen och medan David rör sig vant och visar mig hur man tar sig fram säkert, får han mig att berätta om vad jag hittills varit med om och vad som fick mig att lämna allt där hemma.

Till slut är vi framme vid grottan, mynningen är låg, och jag måste ducka för att komma in. David hjälper mig försiktigt förbi några taggiga grenar, och vi kryper in i mörkret. Pannlampan kastar ljus på väggar som glittrar som diamanter. Inne i grottan är luften sval och stilla, och varje steg ekar mjukt.

Vi stannar vid en stor kammare. Här finns båda stalaktiter och stalgmiter och en stor grottsjö. David släcker sin lampa och låter mig stå i mörkret en stund. Jag hör droppande vatten, mitt eget andetag och en tystnad som är ovanligt lugn.

”Här brukar man förstå saker,” säger han. ”Inte allt, men tillräckligt.”

När vi klättrar ut ur grottan igen slår solen mot oss och havet glittrar i fjärran. Jag känner mig både trött och levande på samma gång. David tittar på mig.

”Du ser ut som någon som kommer stanna här ett tag,” säger han.

Jag ler. ”Jag tror det.”

Vi börjar gå tillbaka mot byn, och för första gången känns det som om framtiden inte är något jag måste nå, utan något jag kommer få upptäcka allteftersom.

En lista från Underbara Clara

Vad är gott? Mat!! Julmust. Godis i nästan alla former. Pepparkakor och dumlekakor.

Vad stressar dig just nu? Att jag har så svårt att sova. I natt vände jag och vred på mig så mycket att det var som ett helt gympass.

Vad ska du göra ikväll? Ta det lugnt och vila förutom matlagningen. Besöka blogglandia. Det blir ingen träning. Någon måtta får det vara med tanke på gårdagens cup.

Vad är svårt? Att komma ihåg saker. Jag glömmer så snabbt. Men jag tror att det är på grund av att jag inte sover ordentligt. Det blir bara rosa fluff av hjärnan.

Vad är lätt? Skratta. Kan man bli annat än glad av ett riktigt gapskratt? Så där så man får skrattkramp.

Vad blir det för middag idag?  Jag och Rickard ska hjälpas åt med en korvstroganoff. Är det inte konstigt att det känns så jobbigt att göra? Chili con carne känns inte alls jobbigt på samma sätt.

Vad vill du göra mer? Säger som Clara: jag vill sova mer och träna bättre.

Vad går du igång på? Oresonlighet och när folk inte lyssnar.

Vad gråter du av? Allt möjligt. Idag höll jag på att börja gråta av trötthet när jag var på jobbet.

Vad gruvar du dig inför? Löptestet om två veckor. Kommer höstens träning ha gett resultat?

Vad gjorde dig arg senast?  Hm, det var nog inget viktigt för det har jag glömt bort.

Vad åt du senast? Mina godisrester från igår: dumlekolor, geisha och krokofanter.

Vad är fånigt? Vuxna människor som inte kan bete sig. Ibland tänker jag att vi människor faktiskt aldrig slutar att vara barn fullt ut.

Vad är du inte? Konflikträdd och avig.

Vad är du? En glad och omtänksam prick.

Vad längtar du efter? Längre och ljusare dagar, att komma i form, träffa min familj. Imorgon ska jag faktiskt träffa min pappa efter jobbet. Det blir trevligt.

Vad har du missuppfattat?  Hm, en hel del men såklart ingenting som jag kommer på nu.

Vad ska du göra nu? Vila, jag har sovit så dåligt i natt att jag har en brutal huvudvärk.

Det här är del fem i min serie hoppa på tåget. I min kategori allmänt trams kan du läsa tidigare delar. På lördag kommer del 6. Jag har planen klar för var Hildur ska hamna härnäst. Japp, nu har karaktären fått sitt namn.

Så känner jag att det är nog. Efter Gun-Britt, korvfläcken och doftljusen med melankoli bakom Ica och jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå känner jag starkt att här kan jag inte kan stanna…..

Jag vill inte ha fler broschyrer, fler diplom eller fler män som fiskar i tomma fontäner. Jag behöver ett nytt tåg. Ett helt annat spår och ett nytt kapitel som luktar mindre kall kokt korv och mer… framtid. Eller åtminstone framtid med fungerande internet. Mina tankar vandrar vidare. Jag vill vara med om något spännande, en grottvandring, ett möte med vilda djur eller vad som helst. Så med den insikten halvspringer tillbaka till stationen med tygkassen i ena handen och ett halvätet äpple i den andra.

Jag hinner precis hoppa på ett tåg som avgår efter bara två minuter. Jag tittar inte ens var tåget ska gå. Men det är något med känslan. Det känns både bekant, rätt och pirrigt på samma gång. Jag somnar till och vaknar av att konduktören knackar mig på axeln och viskar “du är framme nu. Jag rekommenderar att du går av. Nästa station är liknande det du nu lämnat bakom dig.” Efter allt jag hittills sett är jag inte svår att övertala, jag slänger på mig ryggsäcken och kliver av. Jag kikar mig omkring och känner direkt: här vill jag vara!

Naturen ser ut precis som i en feelgood-film. Det är grönare, luften doftar av både pinjenötter och nybakt bröd (eller så är det bara någon som tappat en kanelbulle, jag frågar inte). Husen är charmigt skeva, precis som jag. Havet syns i horisonten. Någon spelar gitarr på en veranda och en hund med bandana sitter bredvid, som om det är det mest naturliga.

Plötsligt vet jag. Jag känner det i hela kroppen, ända ner i tån som fortfarande är blå efter barnvagnen. Här, just här är min nya plats och här ska jag vara. Jag går genom byn och försöker se ut som att jag vet var jag ska. Samtidigt viskar varje hörn att jag är på rätt plats. En kvinna säljer citroner från sin trädgård. En man lagar sin cykel med en sked. Ett barn ritar med kritor direkt på vägen och frågar: “Vill du vara med?” som om vi redan känner varandra. ”Ja det vill jag”, säger jag. ”Jag heter Hildur, vad heter du?” ”Jag heter Celine”, svarar barnet. ”Jag bor där borta” säger Celine och pekar mot ett gulligt pensionat. Jag ritar en stund tillsammans med Celine och skuttar sedan fram på vägen, glad över min nyfunna vänskap.

Jag får ett rum på pensionat. Rummet är skevt, med blommiga tapeter och ett fönster som vägrar stängas helt. Men min säng är mjuk och jag känner direkt hur trött jag är. Glad över att ha hittat min plats somnar jag innan jag ens landat med huvudet på huvudkudden. Nästa morgon sitter jag på en pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser: här vill jag stanna kvar. Jag måste bege mig ut på äventyr!

Fortsättning följer…….

Det är årets sista dag, 31 december. Snart vänder vi på bladet och skriver 2026. Jag ska alldeles strax börja fixa nyårsmiddag: det blir fläskfilé, potatisgratäng och champinjonsås. Det blir inte så mycket mer firande än så. Jag har jobbat natten som var och sovit bort halva dagen och ska tillbaka till jobbet om ett par timmar.

Jag ställde en fråga till Chat GPT: Hur skulle du beskriva bloggaren Hannas krypin? Jag gillar verkligen beskrivningen av min blogg. Tycker det stämmer in väldigt väl.

Hannas krypin är som ett mjukt andetag i vardagen – en personlig och varm livsstilsblogg där läsaren får kliva in i ett tryggt, stillsamt hörn av livet.

Bloggen präglas av en nära och ärlig ton, där Hanna delar tankar, känslor och reflektioner kring det som pågår just nu. Det handlar inte om stora prestationer eller perfekta ytor, utan om det vardagsnära: familjeliv, barn, relationer och de små ögonblicken som ofta annars passerar obemärkt.

Hemmet och myset har en central plats. Inredning, årstider, pyssel och hemtrevnad skildras på ett jordnära och personligt sätt, med fokus på känsla snarare än trender. Estetiken är lugn och varm – bilder och texter förmedlar trygghet, enkelhet och eftertanke.

Sammanlagt känns Hannas krypin mer som en dagbok eller ett krypin än ett polerat influencerflöde. Det är en plats där läsaren får slå sig ner en stund, känna igen sig, och bli påmind om att det lilla livet duger precis som det är.

Ikväll passar det ypperligt med en fortsättning på min tramsiga historia. Hade inspiration till att skriva och då är det bäst att passa på. Hoppas du gillar även den här delen.

Efter kakan, kaffet och det stilla regnandet… Just det, det nämnde jag inte att det börjat regna. Hur som helst så är det ett sånt där stilla regn som jag gillar så mycket. Jag börjar att gå, tänker att här kan jag inte dröja míg kvar. Jag vet inte mot vad, jag går bara dit nosen pekar. Jag hoppas på att det lutar åt mat, värme eller åtminstone en plats där duvorna inte har övertaget. Jag följer en skylt där det står “centrum – 800 m”, men efter exakt 50 meter passerar jag en kiosk där en man med hårnät säljer kokta korvar och samtidigt verkar försöka lösa ett familjedrama i högtalartelefon. Jag hör meningar som: “Nej men Ingrid, han kan ju inte ha gurkan i tvättkorgen!” ”Nej det förstår du väl att det inte går”. Det här är helt rätt ställe för en paus tänker jag, köper en korv och fortsätter tjuvlyssna. Plaststolen jag sätter mig på känns som den bär på en historia av både det ena och andra: brutna svanskotor och tråkiga möten i kommunfullmäktige.

Medan jag tuggar lyssnar jag på det lokala dramat som fortsätter: “…och sen sa hon att jag såg ut som en fuktig majonnäsburk!” Hur ser ens en sådan burk ut tänker jag ännu mer förvirrat. Vad är det här för en plats? Och vem har gurkor i tvättkorgen? Mitt i allt detta kommer en kvinna fram till mig. Hon är iklädd reflexväst, har en namnbricka där det står “Gun-Britt”. Hon håller i en skrivplatta som om det är ett vapen. “Du ser vilse ut,” säger hon utan att ens hälsa.
“Ja, det är min hobby,” svarar jag, och hon skrattar inte. Inte ens lite. Hennes totala avsaknad av att visa vad hon tänker gör mig lite obekväm.

Men Gun-Britt visar sig vara från ”turistgruppen för otydliga orter” och erbjuder sig att ge mig en guidad tur med “en kulturell twist”. Innan jag hinner säga nej är jag inskriven i något som hon kallar för “byvandring de luxe” och får en tygkasse med en broschyr, ett äpple och en kylskåpsmagnet föreställande ortens mest kända rondell.

I högt tempo visar hon mig:

Ett bibliotek som även fungerar som loppis och kommunhus (beroende på vilken dörr man går i in igenom).

En butik som enbart säljer doftljus med temat “lokala känslor” – jag sniffar på ett som heter melankoli bakom Ica. Om jag skulle skapa mig ett doftljus med det temat hade det fått namnet: ”jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå”.

En fontän som inte längre är i bruk men där en man ändå står och fiskar, tydligen för att “det ger karaktär”. Åh, tänk om det hade varit en chokladfontän. Jag har alltid drömt om att få äta choklad från en chokladfontän. Kanske Gun-Britt kan visa mig till en.

Efter vad som känns som fyra år och tre existentiella kriser avslutar Gun-Britt rundturen med att överräcka ett diplom där det står att jag nu är en ”hedersgäst i Blekemåla – där ingen är riktigt säker på varför de kom, men alla vet när de går.” Någon chokladfontän fick jag inte se men jag tackar, lägger diplomet i tygkassen, och går därifrån med samma känsla som efter en konstig dröm: osäker på vad som just hände, men ändå inte helt missnöjd. Jag kommer fram till ett torg där jag står ensam, rätt så kall efter regnandet och förvirrad. Vad var det egentligen som hände. Jag försöker sortera mina intryck men allt jag sett är bara för galet för att vara på riktigt. Men trots att jag känner mig förvirrad kommer jag också till insikt. Den här plasten må vara galen, men jag kommer nog trivas här.

Visst är det på tiden att du får en fortsättning på min lilla berättelse höger eller vänster. HÄR kan du läsa del ett och HÄR finns del två. Åkes ord den här veckan är ”valfritt” och min lilla berättelse förtjänar en fortsättning. Perfekt tajming tycker jag. Hehe, det dröjer väl ett halvår innan jag kommit på en fortsättning på den text du nu ska få läsa. Hoppas att du gillar den.

Tåget bromsar in med ett gnissel som får hela vagnen att darra – lite som mitt självförtroende efter att ha försökt öppna en banan i motvind på perrongen tidigare. (Den flög iväg som en gul projektil och landade på en intet ont anande pendlare som fortfarande letar efter förklaringar)

Jag tittar ut genom fönstret och ser… ja, vad ser jag egentligen? Jag ser en skylt med ett namn jag inte kan uttala utan att bita mig i tungan. En sån där ort som verkar ha fler konsonanter än invånare. Vid sidan om skyltens sneda bokstäver står en liten byggnad som mest påminner om ett förråd för bortglömda resväskor, bortglömda adventsljus och misslyckade livsval som ingen orkat bära hem från mellandagsrean. Det är visst hit jag har kommit, kanske inte mitt förstahandsval men det får duga….

När jag reser mig upp inser jag att min ena fot är blå, den har domnat bort och säkerligen rätt så arg. I ren protest har den gett upp efter att jag suttit på den i en halvtimme. Under resans gång försökte jag undvika ögonkontakt med personen bredvid som åt ostchips till frukost. Vem har ens hittat på ostchips? Jag haltar ut och tittar mig omkring.

Väl av tåget möts jag av en syn som är lika delar surrealism och dåliga livsbeslut: en äldre dam matar duvor med chips. Chili cheese-chips, ännu galnare än ostchipsen på tåget. Varför kan folk inte käka normala smaker av chips. Duvorna då? De ser livsfarliga ut, ännu värre än den där resenären på tåget vars blick jag ville undvika att möta. Deras ögon säger: Vi tar dina skor om du gör en plötslig rörelse. Damens ögon säger: Jag stöttar dem i allt. Jag backar långsamt bort från en situation som jag inte vill ska eskalera. Det känns ju extremt onödigt.

Jag spanar runt och ser ett café som heter Café Krusidull, ett väldigt hemligt museum som verkar ha varit stängt sedan 1987. Numera verkar det mest användas som vinterförvaring för spindelväv. Ser också en affär som skyltar med “3 för 2 på gummistövlar och kaviar”. Jag är inte säker på om det är ett erbjudande eller en nödsignal.

Vart har jag egentligen hamnat? Nåja, jag ville ha ett äventyr och det verkar jag kunna få här. Blir plötsligt uppmärksammad av min kurrande mage, låter som ett mindre åskväder. Jag inser att jag fortfarande inte har ätit något sedan jag valde tåget framför en macka – ett beslut som just i det här läget kändes extremt dumt.. Jag stapplar in på Café Krusidull där en man i basker serverar kaffe med exakt noll leende, noll engagemang och en kaka som ser ut som om den plockats ur en tidskapsel från tidigt 70-tal. Den är så hård att jag för en stund undrar om jag borde anmäla den som byggnadsmaterial. Kakan smakar dock oväntat bra. Eller så håller jag på att svälta ihjäl och allt smakar bra. Det sägs ju att hunger är den bästa kryddan.

I ett hörn ser jag en liten hund som stirrar på mig med en blick som säger: “Jag tog också ett spontant tåg hit. Jag ångrar det.” Hunden blinkar långsamt, som om den försöker säga: ”Du borde ha tagit mackan. Du vet att du borde ha tagit mackan.”

Och där, mitt i kakan, kaffet och hundens lätt dömande blick, känner jag det: en märklig sorts adventsro. En andra adventsro med smak av kanel och existentiell osäkerhet. För jag är framme, även om jag inte vet var jag är. Och kanske är det helt okej. Det handlar ju inte alltid om att hitta rätt plats utan om att våga chansa. Tänk så mycket man missar när man inte vågar ta en chans. Ingen kan just nu anklaga mig för att inte ha tagit en chans. Ser fram mot mina kommande äventyr i denna konstiga stad. Eller by..