Hoppa på tåget del 3- Med temat kaos

Visst är det på tiden att du får en fortsättning på min lilla berättelse höger eller vänster. HÄR kan du läsa del ett och HÄR finns del två. Åkes ord den här veckan är ”valfritt” och min lilla berättelse förtjänar en fortsättning. Perfekt tajming tycker jag. Hehe, det dröjer väl ett halvår innan jag kommit på en fortsättning på den text du nu ska få läsa. Hoppas att du gillar den.

Tåget bromsar in med ett gnissel som får hela vagnen att darra – lite som mitt självförtroende efter att ha försökt öppna en banan i motvind på perrongen tidigare. (Den flög iväg som en gul projektil och landade på en intet ont anande pendlare som fortfarande letar efter förklaringar)

Jag tittar ut genom fönstret och ser… ja, vad ser jag egentligen? Jag ser en skylt med ett namn jag inte kan uttala utan att bita mig i tungan. En sån där ort som verkar ha fler konsonanter än invånare. Vid sidan om skyltens sneda bokstäver står en liten byggnad som mest påminner om ett förråd för bortglömda resväskor, bortglömda adventsljus och misslyckade livsval som ingen orkat bära hem från mellandagsrean. Det är visst hit jag har kommit, kanske inte mitt förstahandsval men det får duga….

När jag reser mig upp inser jag att min ena fot är blå, den har domnat bort och säkerligen rätt så arg. I ren protest har den gett upp efter att jag suttit på den i en halvtimme. Under resans gång försökte jag undvika ögonkontakt med personen bredvid som åt ostchips till frukost. Vem har ens hittat på ostchips? Jag haltar ut och tittar mig omkring.

Väl av tåget möts jag av en syn som är lika delar surrealism och dåliga livsbeslut: en äldre dam matar duvor med chips. Chili cheese-chips, ännu galnare än ostchipsen på tåget. Varför kan folk inte käka normala smaker av chips. Duvorna då? De ser livsfarliga ut, ännu värre än den där resenären på tåget vars blick jag ville undvika att möta. Deras ögon säger: Vi tar dina skor om du gör en plötslig rörelse. Damens ögon säger: Jag stöttar dem i allt. Jag backar långsamt bort från en situation som jag inte vill ska eskalera. Det känns ju extremt onödigt.

Jag spanar runt och ser ett café som heter Café Krusidull, ett väldigt hemligt museum som verkar ha varit stängt sedan 1987. Numera verkar det mest användas som vinterförvaring för spindelväv. Ser också en affär som skyltar med “3 för 2 på gummistövlar och kaviar”. Jag är inte säker på om det är ett erbjudande eller en nödsignal.

Vart har jag egentligen hamnat? Nåja, jag ville ha ett äventyr och det verkar jag kunna få här. Blir plötsligt uppmärksammad av min kurrande mage, låter som ett mindre åskväder. Jag inser att jag fortfarande inte har ätit något sedan jag valde tåget framför en macka – ett beslut som just i det här läget kändes extremt dumt.. Jag stapplar in på Café Krusidull där en man i basker serverar kaffe med exakt noll leende, noll engagemang och en kaka som ser ut som om den plockats ur en tidskapsel från tidigt 70-tal. Den är så hård att jag för en stund undrar om jag borde anmäla den som byggnadsmaterial. Kakan smakar dock oväntat bra. Eller så håller jag på att svälta ihjäl och allt smakar bra. Det sägs ju att hunger är den bästa kryddan.

I ett hörn ser jag en liten hund som stirrar på mig med en blick som säger: “Jag tog också ett spontant tåg hit. Jag ångrar det.” Hunden blinkar långsamt, som om den försöker säga: ”Du borde ha tagit mackan. Du vet att du borde ha tagit mackan.”

Och där, mitt i kakan, kaffet och hundens lätt dömande blick, känner jag det: en märklig sorts adventsro. En andra adventsro med smak av kanel och existentiell osäkerhet. För jag är framme, även om jag inte vet var jag är. Och kanske är det helt okej. Det handlar ju inte alltid om att hitta rätt plats utan om att våga chansa. Tänk så mycket man missar när man inte vågar ta en chans. Ingen kan just nu anklaga mig för att inte ha tagit en chans. Ser fram mot mina kommande äventyr i denna konstiga stad. Eller by..