Hoppa på tåget del 4 – en korv, en rundvandring med Gun-Britt och gurkor i tvättkorgen

Ikväll passar det ypperligt med en fortsättning på min tramsiga historia. Hade inspiration till att skriva och då är det bäst att passa på. Hoppas du gillar även den här delen.

Efter kakan, kaffet och det stilla regnandet… Just det, det nämnde jag inte att det börjat regna. Hur som helst så är det ett sånt där stilla regn som jag gillar så mycket. Jag börjar att gå, tänker att här kan jag inte dröja míg kvar. Jag vet inte mot vad, jag går bara dit nosen pekar. Jag hoppas på att det lutar åt mat, värme eller åtminstone en plats där duvorna inte har övertaget. Jag följer en skylt där det står “centrum – 800 m”, men efter exakt 50 meter passerar jag en kiosk där en man med hårnät säljer kokta korvar och samtidigt verkar försöka lösa ett familjedrama i högtalartelefon. Jag hör meningar som: “Nej men Ingrid, han kan ju inte ha gurkan i tvättkorgen!” ”Nej det förstår du väl att det inte går”. Det här är helt rätt ställe för en paus tänker jag, köper en korv och fortsätter tjuvlyssna. Plaststolen jag sätter mig på känns som den bär på en historia av både det ena och andra: brutna svanskotor och tråkiga möten i kommunfullmäktige.

Medan jag tuggar lyssnar jag på det lokala dramat som fortsätter: “…och sen sa hon att jag såg ut som en fuktig majonnäsburk!” Hur ser ens en sådan burk ut tänker jag ännu mer förvirrat. Vad är det här för en plats? Och vem har gurkor i tvättkorgen? Mitt i allt detta kommer en kvinna fram till mig. Hon är iklädd reflexväst, har en namnbricka där det står “Gun-Britt”. Hon håller i en skrivplatta som om det är ett vapen. “Du ser vilse ut,” säger hon utan att ens hälsa.
“Ja, det är min hobby,” svarar jag, och hon skrattar inte. Inte ens lite. Hennes totala avsaknad av att visa vad hon tänker gör mig lite obekväm.

Men Gun-Britt visar sig vara från ”turistgruppen för otydliga orter” och erbjuder sig att ge mig en guidad tur med “en kulturell twist”. Innan jag hinner säga nej är jag inskriven i något som hon kallar för “byvandring de luxe” och får en tygkasse med en broschyr, ett äpple och en kylskåpsmagnet föreställande ortens mest kända rondell.

I högt tempo visar hon mig:

Ett bibliotek som även fungerar som loppis och kommunhus (beroende på vilken dörr man går i in igenom).

En butik som enbart säljer doftljus med temat “lokala känslor” – jag sniffar på ett som heter melankoli bakom Ica. Om jag skulle skapa mig ett doftljus med det temat hade det fått namnet: ”jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå”.

En fontän som inte längre är i bruk men där en man ändå står och fiskar, tydligen för att “det ger karaktär”. Åh, tänk om det hade varit en chokladfontän. Jag har alltid drömt om att få äta choklad från en chokladfontän. Kanske Gun-Britt kan visa mig till en.

Efter vad som känns som fyra år och tre existentiella kriser avslutar Gun-Britt rundturen med att överräcka ett diplom där det står att jag nu är en ”hedersgäst i Blekemåla – där ingen är riktigt säker på varför de kom, men alla vet när de går.” Någon chokladfontän fick jag inte se men jag tackar, lägger diplomet i tygkassen, och går därifrån med samma känsla som efter en konstig dröm: osäker på vad som just hände, men ändå inte helt missnöjd. Jag kommer fram till ett torg där jag står ensam, rätt så kall efter regnandet och förvirrad. Vad var det egentligen som hände. Jag försöker sortera mina intryck men allt jag sett är bara för galet för att vara på riktigt. Men trots att jag känner mig förvirrad kommer jag också till insikt. Den här plasten må vara galen, men jag kommer nog trivas här.