Kategori: Min vardag

Det är dags för lite tid vid datorn. Det är lördag kväll och jag har haft en bra dag. Solen har lyst från en blå himmel idag med. Ville så gärna ut i skogen. Förhoppningsvis håller sig det vackra vädret några dagar till Men jag är trött då hostan besvärade mig väldigt mycket i natt. Timmarna på jobbet gick snabbt. Det var en hel del att göra men absolut inte stressigt. När jag kom hem så bytte jag kläder och slog in lite dumlekakor och skumtomtekakor i cellofon. Kändes som ett roligare sätt att ta med kakorna. Jag slog också in en julklapp till pappa. Vi skulle nämligen åka dit för att fira både jul och födelsedag. Mat blev en enkel doning: mammas goda bröd, julskinka och lite annat smått och gott. Kakor och julmust till efterrätt. Det behöver inte vara så stort och avancerat.

Vi satt i vardagsrummet och pratade om allt från blodtryck, till planer för framtiden, till sofisterier och annat. Det var så trevligt. Efter över två timmar la min röst av. Kände hostan började komma smygandes och rösten bröts lite. Så där som den gärna gör nu för tiden efter förkylningen.

PS: Med sofisterier menar man vilseledande eller skenbart logiska resonemang som används för att lura, förvirra eller vinna en diskussion. Det har ingenting med sanning att göra. Ordet kommer från sofister som var lärare i antikens Grekland. De kritiserades ofta för att argumentera smart istället för sant. DS.

Dagen började med att jag vaknade en halvtimme innan klockan skulle ringa. Passade ju rätt så bra faktiskt. Jag och Rickard gick ut på en promenad tillsammans. Kände att det säkerligen inte skulle hinnas med någon träning men en promenad är alltid bra. Det snöade lite grann medan vi gick. Inte tillräckligt för att det skulle lägga sig men det gav ju verkligen en del för själva myskänslan.

När vi kom in igen satte jag en deg, ville absolut ha stekpannebröd till julbordet. Medan degen jäste så griljerades skinkan och det sista städet gjordes klart. Jag skuttade in i duschen och drog sedan på mig min röda fina klänning. Egentligen lite för urringad för min smak men den röda färgen är perfekt i mitt tycke.

Vid nio-tiden kom Rickards bror (N) och ytterligare en stund senare kom den andra brodern (T) med sina tre barn. Några minuter innan tomten knackade på dörren så kom också Marcus och Kevin. Rickards mamma kunde inte vara med i år tyvärr vilket var tråkigt.

När barnen fått sina klappar började vi med julmaten. Kusinen W blev hämtad innan lunch av sin mamma och efter julmaten droppade fler av. Så lagom till Kalle Anka var bara N kvar. Jag somnade från Kalle Anka. Lyckas aldrig hålla mig vaken. Har helt klart en inbyggd sovklocka vid just den tiden.

Jag hade varit väldigt snäll och fick en ny uppsättning med träningskläder. Utan att veta om det köpte Rickard och S träningskläder i lite samma färgskala. Jag fick också ett ljus format som en kotte vilken passade väldigt bra ihop med min nya pepparkakslykta.

Ikväll gick jag och Rickard ut i spåret i skogen och gick ett varv. Kändes skönt att röra på sig en stund efter en intensiv dag. Ikväll har jag, S och A tittat på film. Har du sett den svenska filmen Kopps? Den är bara så rolig, vi skrattade högt flera gånger. Gissa om jag är trött nu trots att jag sov på dagen. Har bäddat ner mig i sängen och ska sova.

”Det är synd om människan”, skrev August Strindberg. Ett citat som ofta dyker upp när livet gör ont eller när tillvaron känns orättvis. Men hur sant är det egentligen? Är det alltid synd om människan, eller finns det situationer där vi faktiskt får ta ansvar för våra egna val? Där det inte är ödet, omständigheterna eller någon annan som satt oss i soppan – utan vi själva.

När jag utbildade mig inom palliativ vård fick jag lära mig skillnaden mellan empati och sympati. Att tycka synd om någon hör mer hemma i ett sympatiskt förhållningssätt. Empati å andra sidan handlar mer om att försöka förstå en annan människas situation. Förstå utan att nödvändigtvis frånta eget ansvar eller handlingsförmåga. Det här är något som fastnat hos mig.

Samtidigt är verkligheten inte så enkel som den ibland framställs. Det finns många situationer där ingen bär skuld. Olyckor händer, man kan bli sjuk. Tragiska förluster kan slå ner utan förvarning. Ingen väljer dessa livshändelser. Besluten som tas formas av erfarenheter, uppväxt och omständigheter runt omkring. Val görs sällan i ett vacuum. Det som i efterhand kan se ut ett dåligt beslut var kanske det bästa som förmåddes just då, med den kunskap och de resurser som fanns tillgängliga.

I det här tycker jag också att det finns en annan sida. Hur ofta har du hört meningen om att man är sin egen värsta fiende. Jag kan helt klart skriva under på den tanken. Det här att gång på gång göra det som inte är bra, även om man vet redan på förhand att det inte kommer bli bra. Upprepar samma mönster trots att erfarenheten borde lärt annorlunda. Att fortsätta välja ”fel” fast man vet bättre, här blir det svårare att bortse från eget ansvar. Förmågan att lära finns men används inte. Man tänker att den här gången blir det säkert annorlunda. Varför skulle resultatet bli annorlunda den tioende gången om det inte fungerat de nio tidigare gångerna. I de situationerna är det lätt att tänka att man faktiskt får skylla sig själv. Är huvudet dumt får kroppen lida på ett eller annat sätt. Det finns helt klart ett ansvar att välja hur man agerar.

I slutändan landar jag ändå i att det inte går att dra en enkel gräns mellan skuld och oskuld, offer och ansvar. Livet rymmer både sådant vi kan påverka och sådant som ligger helt utanför vår kontroll. Ibland är det synd om människan. Ibland behöver man också våga se sin egen del i det som händer. Att inte göra sig till något offer för omständigheterna.