”Det är synd om människan”, skrev August Strindberg. Ett citat som ofta dyker upp när livet gör ont eller när tillvaron känns orättvis. Men hur sant är det egentligen? Är det alltid synd om människan, eller finns det situationer där vi faktiskt får ta ansvar för våra egna val? Där det inte är ödet, omständigheterna eller någon annan som satt oss i soppan – utan vi själva.
När jag utbildade mig inom palliativ vård fick jag lära mig skillnaden mellan empati och sympati. Att tycka synd om någon hör mer hemma i ett sympatiskt förhållningssätt. Empati å andra sidan handlar mer om att försöka förstå en annan människas situation. Förstå utan att nödvändigtvis frånta eget ansvar eller handlingsförmåga. Det här är något som fastnat hos mig.
Samtidigt är verkligheten inte så enkel som den ibland framställs. Det finns många situationer där ingen bär skuld. Olyckor händer, man kan bli sjuk. Tragiska förluster kan slå ner utan förvarning. Ingen väljer dessa livshändelser. Besluten som tas formas av erfarenheter, uppväxt och omständigheter runt omkring. Val görs sällan i ett vacuum. Det som i efterhand kan se ut ett dåligt beslut var kanske det bästa som förmåddes just då, med den kunskap och de resurser som fanns tillgängliga.
I det här tycker jag också att det finns en annan sida. Hur ofta har du hört meningen om att man är sin egen värsta fiende. Jag kan helt klart skriva under på den tanken. Det här att gång på gång göra det som inte är bra, även om man vet redan på förhand att det inte kommer bli bra. Upprepar samma mönster trots att erfarenheten borde lärt annorlunda. Att fortsätta välja ”fel” fast man vet bättre, här blir det svårare att bortse från eget ansvar. Förmågan att lära finns men används inte. Man tänker att den här gången blir det säkert annorlunda. Varför skulle resultatet bli annorlunda den tioende gången om det inte fungerat de nio tidigare gångerna. I de situationerna är det lätt att tänka att man faktiskt får skylla sig själv. Är huvudet dumt får kroppen lida på ett eller annat sätt. Det finns helt klart ett ansvar att välja hur man agerar.
I slutändan landar jag ändå i att det inte går att dra en enkel gräns mellan skuld och oskuld, offer och ansvar. Livet rymmer både sådant vi kan påverka och sådant som ligger helt utanför vår kontroll. Ibland är det synd om människan. Ibland behöver man också våga se sin egen del i det som händer. Att inte göra sig till något offer för omständigheterna.
Det kan nog vara så att man själv är sin största fiende. Inte sällan tar man på sig fler och större uppgifter än man borde. Lika ofta tror man att man klarar mer än man i själva verket gör och vem tror inte att man kanske orkar lika mycket som man gjorde i ungdomens dagar? Jag tillhör nog de personer som genom åren varit mer fientlig mot mig själv, men har på ålderns höst börjat lära mig och det har gett resultat.
Ja många jag pratar med resonerar lite lika. Att de är hårda mot sig själva på ett sätt som de inte skulle vara mot andra. Jag börjar också vara snällare mot mig själv. Men det har inte varit lätt och fortfarande så trillar jag dit.
Tack för en klarsynt och pragmatisk krönika.
I dagsläget är ju allting alltid någon annanstans fel. Det egna ansvaret är nästan obefintligt.
Det är ju så stt vi egentligen har ett stort ansvar, dessutom ett dubbelt sådant. Allt vad vi gör påverkar dels oss själva men nästan alltid minst en person till, du har tex man, barn föräldrar och syskon mfl som också påverkas av dina beslut, positivt eller negativt.
Vi har indoktrinerats att tro att staten skall ta allt ansvar vilket den inte klarar av och aldrig kommer kunna klara av.
Ha en fin söndag.
Visst är det så! Att skylla på andra när man själv satt sig i en situation är orimligt. I dagens samhälle känns det som att folk ibland har slutat att tänka själva. Allt ska serveras och så fungerar det inte.
Tänkvärt inlägg. Ofta har vi nog oss själv att skylla för våra val och kanske det är på det sättet det är synd om människan för att vi fortsätter att göra korkade val, fastän vi vet bättre?
Sjukdomar och dålig hälsa kan bero på egna val, som tex rökning hela livet. Ändå fortsätta rökaren röka eller alkoholisten dricka. Hur mycket är fysiskt beroende och hur mycket är psykiskt beroende kan man ju då fråga sig? Kniviga frågor som kan leda till en intressant diskussion.
God fortsättning på kvällen oavsett vilka val du gör. 😊
Ja kanske är det så. Eller kanske att man tänker att den här gången går det säkert bättre. Ja alla livsstilssjukdomar är ju direkt relaterade till val som vi gör. Det går inte att komma i från det egna ansvaret .
Är det synd om människan? Det var en svår fråga. Det beror helt och hållet på situationen. Sen så finns de dom som anser att det alltid är synd om dom, dessa människor är det oftast inge synd om tycker jag. Är mer bara sorgligt.
Visst finns det situationer där man verkligen blivit drabbad och det inte har att göra med dåliga val. Visst är det i sådana fall synd om människan.
Isånna lägen är det synd om människan, när det har blivit drabbat av något tragiskt.
Det är sorgligt när tragiska händelser sker.