Kategori: Personligt

Det gör så j***a ont!! Går runt stångån. Ett försök att rensa tankarna som spinner… Det går sådär… 

Jag har inte haft någon aptit sen jag avslutade min antibiotikakur och nu har jag tappat ett kilo till. Det känns inte så särskilt hälsosamt att ha gått ner två kilo i vikt och tappat centimetrar runt mage och så där på bara en vecka. Ingenting smakar gott, inte ens mammas potatissallad som jag i vanliga fall älskar fick mig att få i mig så mycket som jag behöver. Det här är inte bra. Försökt googla lite tips på hur jag kan få ordning på mig själv men det verkar inte särskilt vanligt att inte kunna äta efter antibiotikakur.

 

 

Är att det aldrig syns på en annan människa hur hen mår. Ett leende kan dölja det mesta. Därför måste vi alltid fråga hur våra nära och kära mår och inte bara lite på att allt är bra bara för att hen verkar glad.

 

Varför ska jag vara så dum och hård mot mig själv när ingen annan är det? Jag måste sluta se ner på mig själv och fatta att folk gillar mig för den jag är!

När jag röjde i datarummet hittade jag farmors fotoalbum. Ett album med många fina bilder. På barnen, pappa, mamma, Marcus och jag. Det fanns helt fantastiska bilder på pappa och farmor och på mamma och farmor. Bilder som jag kände är för privata att lägga upp här. Lite sorgligt var det att bläddra i albumet, dels för att farmor inte finns mer men också för att albumet är halvfullt. att hon inte hann fylla det med fler bilder.

På väg till jobbet imorse så lyssnade jag RIx MorgonZoo. De pratade om vad som varit deras värsta jobb och då funderade jag lite på vilket som var mitt och kom fram till att det var sommaren 1998 när jag sommarjobbade på Hagens Connemarastuteri som lite ridlägeransvarig. Av någon anledning började ägaren tycka illa om mig och favoriserade de andra flickorna. Hon var riktigt elak mot mig och det slutade med att pappa fick komma och hämta mig. När jag skulle åka hem storgrät alla barnen och jag med för den delen. Jag gillade verkligen att busa och prata med dem.

Jag har en dröm, eller egentligen två. Den ena är uppnåelig och den andra kommer förbli just en dröm. Den första drömmen är att plugga till sjuksköterska. Ju mer jag läser desto mer vill jag veta, jag blir aldrig fullärd. Jag vill kunna ge mer. Samtidigt har det blivit så i vården att det är undersköterskan som har mest kontakt med patienterna. Men kan även tänka mig att det beror på var man jobbar. På mitt jobb tillexempel har sjuksköterskan inte jättemycket kontakt med de som bor där. Det är vi uskor som känner de boende och ser när det är något som är fel.

Den andra drömmen jag har är att sjunga. Det har jag drömt om ända sedan jag var liten.  Men jag har alldeles för mycket scenskräck för att våga ställa upp i tex IDOL. Därför kommer det förbli just en dröm.

Ni som varit med länge i bloggsvängen kommer kanske ihåg Madeleine med bloggen Jag e frisk som 2008 förlorade kampen mot cancer. Madeleines mamma Anne drev bloggen Leva idag, en blogg om sorgen efter hennes dotter men även hennes kamp mot cancer som blev kronisk. Den 23 januari förlorade hon kampen och hon efterlämnar ett tomrum. Det är märkligt hur man kan sakna någon som man aldrig träffat. Jag kände inte Anne personligt men genom bloggen känns det som att jag känner henne, den sida hon valde att visa i bloggen. Hon var en fantastisk kvinna och en riktig inspirationskälla. I det jag läser om palliativ vård handlar mycket om livskvalitet, att ta vara på tiden och leva här och nu. Det gjorde hon.

Mina tankar går till hennes närmaste, hennes dotter och hennes make. Vila i frid, Anne.