Träningsveckan har startat bra, kanske inte sätt till tempot men till att jag sprungit två dagar i rad. Precis som förra veckan möttes vi upp, jag, Rickard, Alexander, barnens farfar, min bror och Rickards bror. Hela eftermiddagen velade jag om jag skulle springa någon form av intervall, tempo eller bara springa lite. Det blev det sista alternativet. Med en rinnande näsa från start (pollenallergi) skoskav från kilometer tre tog jag mig ändå igenom 7,5 kilometer. Kilometertiden blev helt okej tycker jag, faktiskt snabbare än igår. Inte för att tiden är det viktiga men jag har ju alltid haft den tanken att jag vill springa snabbare varje gång och jämför gärna. Inte med någon annan men med mig själv.
Idag på utbildningsdagen så körde vi ett case, jag som aldrig jobbat med akutsjukvård kände mig helt lost och visste inte vad jag skulle göra. Det var svårt att få till djupet i kompressionerna när det var skarpt läge men på låtsas. Jag tänkte inte många snälla tankar och behovet av att repetera akutsjukvård dök upp snabbt som blixten. Jag ogillar verkligen att vara den som har svårt i en situation. Särskilt när det är så många som ser. Men det är ju därför vi har utbildning, för att det ska funka när det väl händer ett hjärtstopp. Eller att någon sätter i halsen.
Jag tänkte inte springa idag. Motivationen fanns inte, sovit sisådär fyra timmar och promenerat 6 kilometer totalt till och från jobbet. Men när vi var hos barnens farfar i söndags så pratades det om att springa idag. Marcus, farfar och N brukar ses varje onsdag och springa 7,5 kilometer. Så idag hängde jag, Rickard och Alexander med för att springa. Och vilken kick jag fick, även att vi springer ensamma och i våra respektive tempo så känns det ändå som att springa tillsammans. Det var så kul att dra till skogs en sväng. Snabbaste utomhusfemma blev det dessutom på över ett år. Nöjd tjej! 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.