En mental uppförsbacke

Tänk vad en bild kan dölja hur jag verkligen känner. Så här glad var jag inte….. 
Ikväll möttes vi upp på Ljunkans löparbana. Jag, Rickard, J och E. Vi skulle springa och jag kände redan hur mycket jag redan innan passet ens började hur opepp jag var. Vi värmde upp två varv och redan där var det tungt. Visserligen är uppvärming alltid det värsta jag vet…. När vi värmt upp  så berätade Rickard vad vi skulle göra: springa 200 meter i typ 42-45sek tempo. Inte ens när jag var i min bästa form sprang jag 200 meter så snabbt så jag visste att det skulle bli tufft. Tufft var bara förnamnet. Det fanns inget tryck i benen, både Rickard; E och J ville springa i ett högre tempo än
vad mina ben ville.
 

Det blir så mentalt jobbigt att vara långsammast i gruppen. Jag trodde ju inte att jag skulle behöva springa själv så mycket, hade jag vetat det så hade jag tagit med mig mina hörlurar så jag kunnat lyssna på musik. Jag är ju egentligen inte van vid att springa utan hörlurar. Efter någon intervall höll J mig sällskap och så bytte han och Rickard så Rickard sprang i mitt tempo sista intervallerna. Ja, vad ska jag säga. Min kropp ville inte springa och jag ville ge upp. Men passet fortsatte och jag gav mig inte. Efter tvåhundringarna sprang vi typ stafett. Vi ställde upp på varsin plats och så gick alla utom en som skulle springa i fatt närmsta gångare. Jag hade lite otur och första intervallen för mig blev galet lång. ”Och så blev det ett gäng tvåhundringar till” var min tanke då men som tur var så justerades det hela lite. 
Tänka snälla tankar var ju ett av mina mål för april. Så om jag ska vända på det negativa tänket så blir det såhär istället:
– Jag fortsatte springa alla intervaller fast jag ville sätta mig ner på gräsmattan och gråta. 
– Att jag ändå tänker att jag vill ge mig ut och springa igen snarast möjligt. 
– Att jag alltid orkar göra en teaser. Hur trött jag än är….. 
– Jag fick ju sol på nosen!
– Jag ger inte upp fast det är en mental uppförsbacke.