Prioriteringar

Publicerad den av Hannas krypin

I natt vaknade jag vid ett par tillfällen, tänkte jag skulle behöva vara hemma idag då jag mådde illa. Men det släppte. När klockan ringde kom jag upp och käkade frukost och åkte sedan iväg till jobbet för ytterligare en dag med HLR-träning. Tog en morgonpromenad på dryga halvtimmen. Väl på plats gjorde jag lite administrativa uppgifter innan min instruktörskollega kom.

Fick något konstigt blodtrycksfall när jag skulle prata om defibrillatorn så ett tag tag fick mina kollegor ta hand om mig. Två läkare och fyra sjuksköterskor stod runt sängen där jag fick trängas med övningsdockan. Kvicknade till efter en stund och vi kunde slutföra utbildningstillfället. Det har nog varit lite för mycket för mig.

Idag var det dags för den årliga jullunchen: risgrynsgröt, skinkmacka, skumtomtar och pepparkakor. Nom nom nom. Eftermiddagens utbildningstillfälle ställdes in på grund av för få deltagare så då passade jag på att flexa hem tidigt. Min första prioritering var att krypa ner i sängen och sova. Och så skönt jag sov! Känner mig lite mosig i huvudet men är betydligt piggare. Kändes som helt rätt prioritering att göra.

Luften rann ur mig lite

Publicerad den av Hannas krypin

Även i morse tog jag en promenad runt stan. Kändes skönt att på sätt och vis vara ensam i mörkret men ändå ha folk omkring mig. Jag är ju rysligt mörkrädd egentligen men behöver få till vardagsmotion. Gå i mörkret på morgonen eller gå i mörkret på kvällen är det tråkiga alternativet just nu.

Ikväll stod jag över att träna med domarklubben. Vill inte riskera att dra upp varken det ena eller det andra efter två dagar med löpning. Men imorgon ska jag jogga lite igen. Ville heller inte åka dit med tanke på hur jobbigt jag tyckte att det var förra veckan. Men nästa vecka är jag nog på det igen.

Jag känner att luften lite gått ur mig idag. Det har varit så intensiva två veckor och på det har jag också en privat grej att tänka på som gör mig så ledsen. Det har varit skönt att hålla i utbildningarna och hålla fokus på det men det tar också mycket energi. Jag ska när jag kommer hem också räcka till för min älskade familj. Gissa om jag är trött. Men jag kämpar på. Det ska väl ordna sig snart hoppas jag.

Små steg framåt

Publicerad den av Hannas krypin

Igår kväll tänkte jag göra som vanligt: blogga lite från sängen men det dröjde inte länge innan jag sov. Trots att jag somnade tidigt var jag trött när klockan ringde. Stoppade i mig en knäckemacka, åkte till jobbet tidigt för att få en bra parkering. Det regnade rejält när jag åkte så jag tänkte först strunta i promenaden. Men att bli lite blöt kändes inte som ett bra skäl till att inte få till dryga trettio minuters promenad i rask takt.

Även i dag har fokus legat på utbildningar. Huvudet börjar bli lite rörigt nu, exempelvis ”har jag gett den här informationen till den här gruppen eller var det i förra?” Nu är det tre dagar kvar, sen är det klart för den här gången. Får se om det går att få till ett uppsamlingsheat framöver.

Träna eller inte, det var frågan ikväll. Det jag till slut sprang behöver en liten pytte-förklaring. I somras hade alla dam-, div 4- och div 5-domare en mittsäsongssträff. Det är diskussioner om det ska införas ett nytt löptest eller inte. Så på den här träffen sprintade vi 4*40 meter och sedan skulle vi springa 1600 meter så snabbt vi orkade. Förutsättningarna var väl sådär: jag hade ont, det var motvind och jag ville gå hem när jag fick höra att vi skulle sprinta först. Tiden var väl sådär, eller kanske helt okej med den dagens förutsättningar. Så jag värmde upp och sprang sedan 1600 meter på löpbandet så snabbt jag orkade. Blev väldigt kort och effektivt, totalt 25 minuter med uppvärmning och nedvarvning.

Det är intressant det där hur mitt huvud fungerar. När jag springer mot mig själv som igår och idag så känner jag mig inte alls otränad. Jag känner mig pigg och stark och som att det inte alls står stilla. Som att det händer lite för varje träningspass. Eller så är det bara det där att musklerna är glada över att få springa igen. Kunna springa utan att det gör ont.

En ny kollega kanske?

Publicerad den av Hannas krypin

Nu under HLR-veckorna behöver jag inte komma till kvart i sju. Har gjort det ändå eftersom jag vill slippa parkeringsstrul. Idag tänkte jag att jag skulle åka i samma tid men ta en morgonpromenad innan jobbet. Knallade dryga 30 minuter i mörkret. Det var ett väldigt bra sätt att piggna till på. När jag kom fram till jobbet så märkte jag att jag glömt mina tights som jag har under jobbklänningen. Går nämligen fortfarande barbent. Jag fick ta på mig något helt annat: pikétröja och byxor. Alla blev helt förvirrade och undrade vem jag var. Det är alltid så där när någon tar något helt annat än vad de brukar ha. Lovade att jag skulle se ut som vanligt i morgon. Åt frukost på jobbet och gjorde mig sedan redo för dagens utbildningar tillsammans med kollegan. Det blev en bra dag full med nya lärdomar.

Ikväll var det dags för veckans första träningspass. Lyckan var total: kunde jogga 45 minuter i sakta mak. Knäet var okej, min skada kändes okej och jag var knappt andfådd när jag klev av löpbandet. Det var målsättningen, strunta i antal kilometer utan hålla på en viss tid. Tänk att jag kan bli så glad av att kunna jogga en runda. Jag har längtat efter att kunna springa det jag vill. Nu hoppas vi på att det håller sig så. Inga fler tråkiga överraskningar tack!

Söndagslistan vecka 49

Publicerad den av Hannas krypin

Andra advent är snart till ända. När jag skriver det här inlägget är Rickard och S i affären för att handla kvällsmat. S ville göra hemgjorda hamburgare. Det hade inte I tid att vänta på så hon har istället fått chiliconcarne och ris från lunchen. Vi har haft en trevlig andra advent. I förmiddags plockade vi fram alla tomtar och annat julpynt. Nu är det ordentlig jul här igen.

På eftermiddagen åkte vi hem till Rickards pappa, tittade lite på skidskytte, åt gofika (pepparkakor och skumtomtar). Vi hade ett par trevliga timmar innan det var dags att åka hem igen. Jag åt nog lite för mycket socker så min energinivå är nere i skosulorna. Funderar över om jag ska ge mig ut på en promenad sen eller inte.

Känsla: Till det yttre är jag glad men redan förra veckan hände det en sak som jag har svårt att släppa. Vi får se vad som händer.

Väder: Det har varit en grå och regnig vecka. Matchar mitt humör.

Gulliga: I har suttit och pysslat ihop så söta girlanger. Hjälpte henne att att sätta upp dom idag.

Veckans fokus: Hjärt-lungräddning och scenarioträning. Det är nästan så att jag drömt om allt som gåtts igenom.

Veckans sedda: Vi har tittat färdigt på sista avsnittet av den svenska serien ”vi kommer i fred”. Snacka om antiklimax. Tyckte den började så bra men slutet hade verkligen mer att önska. Mer har jag inte att säga om det då jag inte vill spoila alltför mycket.

Träning: Veckans sämsta vad gäller träningen är helt klart att jag fick ont i mitt högra knä. Garanterat menisken då jag inte kunde böja på knät och samtidigt belasta. Det bästa är att det verkar vara en kortvarig skada då det redan idag känns bättre. Det onda knät har också begränsat mig vad gäller stretchen. Inte för att det gör ont att stretcha utan snarare att det varit ett helt projekt att ta mig upp från golvet. Det andra bästa är att jag kunnat springa tre pass, under löpning har jag inte ont i knät och min muskel som gjort ont så länge börjar äntligen bli bättre på allvar.

  • Måndag: Joggade fem kilometer kombinerat med gång.
  • Tisdag: Jag och Rickard tog en promenad tillsammans på dryga 3,5 kilometer.
  • Onsdag: Sprang med domarklubben. Det var verkligen en knäck för självförtroendet. Vill jag vara med igen? Tror faktiskt inte det…..
  • Torsdag: Tog en kort promenad med Rickard.
  • Fredag: Sprang 4*400 meter på löpbandet.
  • Lördag: Improviserade ihop ett styrkepass med fokus på explosivitet och styrka.
  • Söndag: Jag och Rickard tog en lång morgonpromenad på dryga fem kilometer.

Roligaste kommentaren: Jag har fått höra så mycket roligt under veckan. Under ett av scenariorna spelade jag patient. . Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt när jag hörde detta. Fint ju:

  • Undersköterska: ”Ska vi trycka på hjärtstoppsknappen?” Läkaren: ”Ja, det är klart vi ska. Det är ju Hanna vi ska rädda”. (Det behöver inte vara ett hjärtstopp för att trycka på hjärtstoppsknappen, det kan vara att man är i en situation där man känner att man behöver högre kompetens.)

Mina positiva från veckan:

  • Det har varit så roligt med allt engagemang under utbildningarna i veckan.
  • Glad över att jag kunnat springa tre pass.
  • Är också glad över att äntligen känna att det går åt rätt håll på allvar med min skada.

Onödiga shopping: Min leodress är helt klart onödig och dyr men så värd pengarna.

Andra söndagen i advent

Publicerad den av Hannas krypin

Godmorgon!

Vi välkomnar idag andra advent. Frukost är inmundigad och jag och Rickard har varit ute på en rask morgonpromenad. Det blev dryga fem kilometer. När vi började vår promenad var det fortfarande halvmörkt. Men det blev snabbt ljusare. Vi gick om ett par där mannen sa till kvinnan ”nu blir vi omsprungna. Vi måste öka tempot”.

I eftermiddag ska vi åka till Rickards pappa för lite adventsfika. Annars är dagen rätt så oskriven. Vad har du för planer för dagen?

Jag blev verkligen glad över era kommentarer på del 3 av min tramsiga lilla historia. Kul att ni gillar den. Ska försöka hitta på en fortsättning men det är ju inte helt lätt alltså. Håll tillgodo. 😀

Grått och dant och kanske inte det mysigaste vädret. Men skönt att ha fått till en rejäl promenad.

Hoppa på tåget del 3- Med temat kaos

Publicerad den av Hannas krypin

Visst är det på tiden att du får en fortsättning på min lilla berättelse höger eller vänster. HÄR kan du läsa del ett och HÄR finns del två. Åkes ord den här veckan är ”valfritt” och min lilla berättelse förtjänar en fortsättning. Perfekt tajming tycker jag. Hehe, det dröjer väl ett halvår innan jag kommit på en fortsättning på den text du nu ska få läsa. Hoppas att du gillar den.

Tåget bromsar in med ett gnissel som får hela vagnen att darra – lite som mitt självförtroende efter att ha försökt öppna en banan i motvind på perrongen tidigare. (Den flög iväg som en gul projektil och landade på en intet ont anande pendlare som fortfarande letar efter förklaringar)

Jag tittar ut genom fönstret och ser… ja, vad ser jag egentligen? Jag ser en skylt med ett namn jag inte kan uttala utan att bita mig i tungan. En sån där ort som verkar ha fler konsonanter än invånare. Vid sidan om skyltens sneda bokstäver står en liten byggnad som mest påminner om ett förråd för bortglömda resväskor, bortglömda adventsljus och misslyckade livsval som ingen orkat bära hem från mellandagsrean. Det är visst hit jag har kommit, kanske inte mitt förstahandsval men det får duga….

När jag reser mig upp inser jag att min ena fot är blå, den har domnat bort och säkerligen rätt så arg. I ren protest har den gett upp efter att jag suttit på den i en halvtimme. Under resans gång försökte jag undvika ögonkontakt med personen bredvid som åt ostchips till frukost. Vem har ens hittat på ostchips? Jag haltar ut och tittar mig omkring.

Väl av tåget möts jag av en syn som är lika delar surrealism och dåliga livsbeslut: en äldre dam matar duvor med chips. Chili cheese-chips, ännu galnare än ostchipsen på tåget. Varför kan folk inte käka normala smaker av chips. Duvorna då? De ser livsfarliga ut, ännu värre än den där resenären på tåget vars blick jag ville undvika att möta. Deras ögon säger: Vi tar dina skor om du gör en plötslig rörelse. Damens ögon säger: Jag stöttar dem i allt. Jag backar långsamt bort från en situation som jag inte vill ska eskalera. Det känns ju extremt onödigt.

Jag spanar runt och ser ett café som heter Café Krusidull, ett väldigt hemligt museum som verkar ha varit stängt sedan 1987. Numera verkar det mest användas som vinterförvaring för spindelväv. Ser också en affär som skyltar med “3 för 2 på gummistövlar och kaviar”. Jag är inte säker på om det är ett erbjudande eller en nödsignal.

Vart har jag egentligen hamnat? Nåja, jag ville ha ett äventyr och det verkar jag kunna få här. Blir plötsligt uppmärksammad av min kurrande mage, låter som ett mindre åskväder. Jag inser att jag fortfarande inte har ätit något sedan jag valde tåget framför en macka – ett beslut som just i det här läget kändes extremt dumt.. Jag stapplar in på Café Krusidull där en man i basker serverar kaffe med exakt noll leende, noll engagemang och en kaka som ser ut som om den plockats ur en tidskapsel från tidigt 70-tal. Den är så hård att jag för en stund undrar om jag borde anmäla den som byggnadsmaterial. Kakan smakar dock oväntat bra. Eller så håller jag på att svälta ihjäl och allt smakar bra. Det sägs ju att hunger är den bästa kryddan.

I ett hörn ser jag en liten hund som stirrar på mig med en blick som säger: “Jag tog också ett spontant tåg hit. Jag ångrar det.” Hunden blinkar långsamt, som om den försöker säga: ”Du borde ha tagit mackan. Du vet att du borde ha tagit mackan.”

Och där, mitt i kakan, kaffet och hundens lätt dömande blick, känner jag det: en märklig sorts adventsro. En andra adventsro med smak av kanel och existentiell osäkerhet. För jag är framme, även om jag inte vet var jag är. Och kanske är det helt okej. Det handlar ju inte alltid om att hitta rätt plats utan om att våga chansa. Tänk så mycket man missar när man inte vågar ta en chans. Ingen kan just nu anklaga mig för att inte ha tagit en chans. Ser fram mot mina kommande äventyr i denna konstiga stad. Eller by..

Fem en fredag vecka 49: Hem

Publicerad den av Hannas krypin

Precis som jag gjort de senaste två dagarna så vaknade jag innan fem. Idag kunde jag dock somna om och sov till åtta. Hur skönt som helst. Jag och Rickard tog en morgonpromenad på dryga fyra kilometer i ett stilla morgonregn. Konstigaste var att vi mötte en av grannarna som bor lite längre upp på gatan. Han kom med sin stora hund och när han såg oss vände han och gick åt andra hållet. Både jag och Rickard tyckte det var väldigt märkligt.

Jag tänkte så här på lördagen svara på Elisas fem fredagsfrågor. Den här veckan är temat ”Hem”. Häng på du också. 🙂

  1. Var utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till? Om möjligt skulle jag ta med hela familjen till Gotland.
  2. Var låg ditt första boende? Innan jag flyttade till min nuvarande stad flyttade jag runt. När jag var barn bodde jag bland annat i Sandviken, Gävle och Laxå. Nuvarande stad har jag bott i sedan jag var nio år.
  3. Vad kan du inte kompromissa med gällande standard? Egen tvättmaskin är helt klart ett måste.
  4. Vilken typ av område trivs du bäst i? Jag trivs bra i det område där jag bor. Det är lugnt och skönt och ingen irriterande trafik.
  5. Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag? Sjö- eller havutsikt. Jag är svag för vackra vyer omgivet av vatten.

Teasers, löpning och pladder

Publicerad den av Hannas krypin

Det är fredag och jag kan sätta check på veckans HLR-träning. Jag vaknade långt innan klockan ringde. Kom till jobbet och redan i omklädningsrummet pratade jag med I om vad som planerades. Tror jag pratade så hennes öron skulle trilla av. Sen fortsatte det uppe på avdelningen. Alla bara skrattade åt mig. Helt klart är det skönt med en ledig helg. Jag är övertrött.

Ikväll har jag tränat lite. Joggade på löpbandet och fick till 4*400 meter i fem minuter/km. Det är alltid snabbt tempo för mig men desto tuffare nu när jag inte kunnat träna så mycket löpning som jag vill. Dagens pass blev veckans tredje löppass. Det är jag glad för!

Den där första bilden förresten var en av mina favoritövningar inom pilates när jag tränade som mest. Igår kväll var jag tvungen att se om jag fortfarande kan. Och jodå, musklerna minns men övningen är helt klart inte lika fin som förr. Dressen däremot är fin, snöleopardsmönster och fodrad på insidan. Tröjan är riktigt oversize så det hade inte varit dumt med en mindre storlek. Samtidigt är det skönt att boa in sig lite.

Ett bloggfokus som skiftar

Publicerad den av Hannas krypin

Jag tycker det är intressant att fundera över hur många olika typer av bloggar det finns. Bloggar med olika fokus, livsstil, träning/hälsa, foto, samhällskritiska bloggar med mera. Min egen blogg är mest en personlig blogg med vardags- och träningsinlägg. Så många reflektioner får inte plats. Det beror mest på att jag inte snubblat över intressanta ämnen. Just nu är fokus på Joakim Lundells bok. Har han hittat på allt? Men det tänker jag inte lägga energi på att spekulera om över huvudet taget. Det intresserar mig inte.

Jag känner inte för att skriva samhällskritiska inlägg. Känner mest för att dela min vardag och min träning. Så följer man mig för den typen av inlägg som jag skrivit tidigare kanske det inte är så kul just nu att hänga här. Det där med att reflektera och tycka till om omvärlden och så vidare, det kräver en hel del fokus och research. Skriva bara för att slänga ur mig en massa åsikter är inte riktigt min grej.