Dag: 11 juli 2017

I en gruva

Publicerad den av Hannas krypin
Efter Garpedansberget åkte vi vidare mot Stenebo storgruva. Vi konstaterade att det smartaste hade varit att åka dit först för den här gruvan ligger inte många mil från Åtvidaberg, det hade varit på vägen mot Västervik och berget med trollen. Det är inte lätt att hitta den här gruvan. Det finns inga skyltar och den skylt som finns står det ekomuseum på. Inte helt logiskt. Vi hittade först efter att ha frågat i en icabutik. Från parkeringen får man gå ca 500 meter och det kändes direkt när vi började närma oss gruvan. Det blev så kallt. Rekommendatione är att ha både ficklampa, gummistövlar och kanske en extra tröja just när man ska in i gruvan. Vi hade inget av det. Samuel och Alexander gick hela vägen in och var helt hänförda över vad man kunde se i hålet i taket. Det blir ett besök här igen för det vill jag inte missa.
Vi klättrade även upp på gruvan. Det gällde att hålla tungan rätt i mun då det var lösa stenar och flis att gå på. Men utsikten när man väl kom upp var det synd att klaga på.
 

På Garpedansberget

Publicerad den av Hannas krypin
Jag kommer dela upp gårdagen i två inlägg och vårt besök på Garpedansberget får bli det första. Garpedansberget ligger i Gamleby, sisådär tre mil från Västervik. Det är ca 80 meter högt och när man kommer upp är det en fantastisk utsikt över Gamleby. Här finns en trollpark som heter Garpes vänner. Det är konstnären Jerzy Przybyl alias Jan Pol som skapat parken längs med en 300 meter lång bergvägg. Området kring Gamleby tillhör tydlingen en av Sveriges fornlämningstätaste områden. När man kommer in i Gamleby är det lite som att komma in i en annan tid. Husen och gatorna har ett äldre stuk, en helt fantastisk by tycker jag.

Jag tror att det här trollet behöver en läkare…. 😛
 

Racereport Karhu run 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Att åka till Västervik igår var lite av en impuls. Rickard kom hem efter nattjobbet och frågade om jag ville springa lopp på kvällen. Jag tyckte då att det var en självklarhet att vi skulle åka och även ta med barnen för att se lite nya ställen.
Uppladdning inför loppet var kanske inte det bästa. Två hamburgare till lunch och så en subwaymacka tre timmar innan start. Klättra i berg var en annan sak vi pysslade med innan starten. Inför loppet värmde jag upp. Generellt så brukar jag slarva med det då jag inte springer så fort att jag tycker det behövs.
När starten gick blev jag så sur för återigen hamnade jag långt bak så att jag de första 100 meterna fick gå och sedan tog det ytterligare ett tag innan det fanns så pass bra plats att jag kunde springa om i mitt tempo. På Victorialoppet på lördag ska jag välja en snabbare startgrupp för att kunna springa i mitt tempo från början.
När jag väl kunde börja springa i mitt tempo så kändes det så bra. Kroppen kändes pigg, det var kul. Nu förstår jag även hur Rickard när han springer tävlingar kan missa kilometerskyltar för jag hade inte särskilt stor lust att kolla på omgivningen fast vi många gånger sprang nere vid vattnet. Det var bara fokus som gällde.
Banan var uppbyggd så att man efter tre kilometer varvar och springer in i målområdet och det är lite jobbigt. I målområdet vill jag bara få springa i mål. Där hade jag iallafall tre kilometer kvar och fortfarande kände jag mig stark. Den långsammaste kilometern sprangs i en ganska lång uppförsbacke och jag är ingen uppförslöpare så det tog en del kraft. Direkt efter kom det en lång nerförsbacke med en härlig tvär sväng längst ner. Jag brukar alltid tänka vila, vila,vila när jag springer nerför. Det är jobbigare att bromsa nerför än att låta benen gå.
Jag är riktigt nöjd med min split, ja loppet över huvudet taget. En 98 plats av 216 tjejer. Topp hundra är jag definitivt nöjd med. Det blir en repris nästa år!