Jag skrev för ett tag sedan om min irritation över att jag inte hade fått tillbaka pengarna för utbildningen som blev inställd i våras. Efter att ha hotat med att ansöka om betalningsföreläggande, lägga på ränta och också kostnaden som det hade kostat att ansöka så damp pengarna ner tidigare i veckan. Det tog bara en dag från det mailet. Jag tycker att det är helt galet att jag ska behöva hota med kronofogde för att få tillbaka mina pengar. Pengar som jag har rätt till. En sak är säker är att jag aldrig kommer gå några utbildningar hos det här företaget igen och jag kommer inte rekommendera någon annan att gå deras utbildningar.
Men det jag skulle skriva om var att det slog mig häromdagen var att det kanske var meningen att det skulle bli så här. Att tanken var att jag skulle gå den här utbildningen som jag går nu. Det kommer kosta en hel del både i tid och pengar för att kunna slutföra den. Resor till Stockholm, hotell, pilatesklasser och så vidare. Hade jag fått tillbaka pengarna i våras så hade de garanterat varit borta nu men istället finns nu marginal för att kunna lösa allt det praktiska. Jag vill tänka att det fanns en mening med det hela.
