Igår var det dags för det årliga Jätten Bule-löpet. På grund av mitt dåliga mående i fredags så satt det väldigt långt inne att kunna springa över huvudet taget. Jag ville verkligen inte missa att springa så här femte året i rad. Jag hängde med iallafall och så fick känslan efter att ha sprungit med Ida avgöra om jag kunde springa eller inte.
Alexander skulle springa 2,4km och Ida ville också springa långt som hon sa. Vi efteranmälde Ida och så stod vi och tittade på Knatteloppet. De små barnen är så gulliga när de tultar runt. Vi skrattade gott åt ett litet barn som bara ville bära iväg med konerna som markerade banan.
Till slut blev det dags för start och Alexander sprang iväg i full fart och Ida planterade nästan fötterna. Jag tog henne i handen och så började vi springa tillsammans. Ida var så duktig och sprang nästan hela vägen. Gick nägra meter här och där och i de tuffaste uppförsbackarna.
Efter att ha sprungit med Ida i hennes tempo kände jag i kroppen att jag skulle kunna springa ändå. Jag bestämde mig verkligen i sista minuten, haha. Dock så satte jag målsättningen lågt. Ta det som en lugn joggingrunda och bara lulla runt. I år var dessutom första gången som det var strålande sol. Underbart!
När starten väl gick så kändes det helt annorlunda i kroppen. Benen var pigga och det kändes riktigt bra. När man sprungit runt 2,8 kilometer börjar banans jobbigaste backen. Den är ungefär en kilometer och inte så brant. Men just eftersom den är så lång så suger det rejält i benen. Jag matade på och jag behövde inte gå i backen som jag gjort tidigare år. All träning börjar verkligen ge resultat. Jag sprang i mål på min fjärde bästa tid någonsin på en femma. Fascinerande hur jag kan må så dåligt ena dagen och sedan springa fem kilometer som nästan ingenting. Rickard sprang in på en tredje plats. Så kul!
Det här var årets sista lopp och vilket löparår jag haft. Min formkurva har pekat spikrakt uppåt och det känns riktigt lovande inför nästa års fotbollssäsong.
