

Att ta ansvar är att vuxen?
Att falla offer för sin egen passivitet är enkelt. Bekvämt. Eller? Kanske bara tills det bekväma blir så obekvämt att man tvingas ta ansvar?
Hur jag än bortförklarar eller rättfärdigar något för mig själv så är det ändå jag som har ansvar för mig själv. Jag får leva med konsekvenserna.
Det är inte min chefs fel om jag bränner ut mig. Jag kan själv välja hur jag ska förhålla mig till situationen. Jag kan tex ta ett snack med chefen, planera mitt arbete bättre, säga ifrån om det blir too much, byta jobb, och investera mer tid i självomsorg när jag är ledig.
Om jag vill skylla på någon annan så letar jag upp min del i det hela. Även om jag tror att det bara är 0.2%. Det slutar alltid med att jag inser att det är 100%.
Hur är det möjligt?!
🔥
Jag skapar eller tillåter allt som händer mig. Allt jag gör eller inte gör och hur jag reagerar. Och, det man tillåter kommer att fortsätta 🔥
Mycket av det som händer mig är mitt ansvar.
✔ Man kan alltid ta höjd för potentiellt strul.
✔ Man kan ta ansvar för sina reaktioner, oavsett vem som skapar situationen.
✔ Man kan ta ansvar för hur man förhåller sig.
✔ Man kan ta ansvar för sina handlingar.
✔ Man kan ta ansvar för vilka man omger sig med.
Tillåter jag självskadebeteende? Varför? Eller att någon annan skadar mig? Varför?
Känns det orättvist? Blir du provocerad? Bra! Ta den energin och gör något konstruktivt med den.
Världen är inte skyldig en något. Ingen kommer att göra det åt en.
Hur jag än vänder och vrider på det så är största enskilda faktorn till framgång, oavsett område att ta ansvar.
Text av Jessica Fjellberg


