Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ja så känns det idag. I helgen började jag tänka att jag kanske inte behöver min tid på vårdcentralen. Men jodå, det lär den göra. Igår försökte jag springa en sväng på löpbandet men höfterna sa stopp direkt och imorse kunde jag knappt klä på mig. Jag kan ju inte böja mig framåt. Jag och Rickard tog oss ut på en skogspromenad iallafall. Men det var inte snabba Ville direkt. Rickard beskrev det så bra: som en bil som fortfarande har handbromsen i när man försöker köra iväg. Exakt så!
En dröm jag har är att springa Stockholm marathon. Jag har alltid sagt att jag gör det den dagen jag kan tänka mig att sluta döma fotboll. Fyra mil på asfalt har jag tänkt kommer vara rena döden för höfterna. Som det känns idag kommer jag inte behöva några fyra mil på asfalt då höfterna redan är paj. Så känns det iallafall. Känns bara så tråkigt. Funderar på om jag ska strunta i att springa ett tag och bara fokusera på att bygga styrka och skonsam konditionsträning som tex cykling till jobbet. Nu har jag inga fler matcher iallafall. Säsongen gick verkligen snabbt.