Kategori: Utflykter och vandringar

I kväll skulle Rickard döma fotboll i Söderköping. Tänkte att det är ju perfekt om jag följer med. Så kunde jag strosa omkring lite, kika på alla gamla hus och kanske klättra upp på Ramunderberget. Inte bara kanske förresten. Tänkte på det att jag faktiskt bara sett berget i sommarskrud så var ”tvungen” att ta mig uppför berget.

De där trapporna suger bra i benen och jag funderade på hur många trappsteg det är. Jag räknade inte, hade nog med att andas… Det är märkligt det där med trappor. Hur vältränad jag än tycker att jag är så är det alltid jobbigt med trappor.

Vacker vy från Ramunderberget.

Och så jag då. Som en smällkaramell i rosa och orange. Och så mina leopants!

Men det gick snabbt när jag skulle ner igen. Fick så knäppa tankar så jag kunde inte komma ner fort nog. Mötte ett ungt par i trappan när jag var på väg ner och då slappnade jag av lite. Jag vill inte låta otäckheter som händer i samhället stoppa mig. Det ska inte få begränsa mig. Så därför kliver jag upp på ett berg själv.

Smultronstället är helt stängt nu. Så annorlunda Söderköping ser ut utan alla turister.

Nytt blandat med gammalt. Fast bara gammalt på den här bilden då.

Mysiga tvärgator, kanalen och gulliga hus.

Örtagården är öppen så knallade in där och fotade blommor. Bland annat aster och blågull.

Drothems kyrka.

Kollade klockan och såg att det var en halvtimme kvar till matchen så då fortsatte jag vägen fram och hittade faktiskt en liten kvarn på en kulle. Liten är dock en underdrift, hehe.

Efter besöket vid kvarnen knatade jag bort till fotbollsplan. Det var en match i division fyra som båda lagen ville vinna. Under matchen var det heta känslor så det var en väldigt rolig match att titta på.

Vädret fortsätter leverera! Jag har verkligen valt en perfekt vecka att vara ledig. Jag och Rickard ville såklart åka ut på tur idag med. A fick frågan om att följa med men han tackade nej. Idag föll valet på att lämna Östergötland och styra skutan mot Sörmland men fortfarande till en vik av Östersjön, Bråviken. Rickard hade i alltrails-appen sett ut en runda på 6 kilometer. Men så kommer vi fram till en grillplats och där fanns det en skylt om nävekvarnsslingan på åtta kilometer. ”Ska vi inte ta den istället?” tyckte jag. Lite skulle vi veta…. Men jag tänker vi tar allt från början.

• Var: Eftersom det är en rundslinga kan man väl egentligen börja var som helst. Vi parkerade vid Nävekvarns klint.
• Längd: 8 kilometer
• Svårighetsgrad: Lätt till svår och mest skogsstig. Delen vid Bråviken är tuff. Det är stenigt, rötter och uppför och nerför.
• Markeringar: Orange markering och en blå prick för att markera att det är en del av en rundslinga.

Bara vägen mellan Norrköping och Krokek är sevärd! Särskilt en sån här vacker dag då Bråviken ligger helt spegelblank.

Vi parkerade bilen vid Nävekvarns klint naturreservat och följde sedan grusvägen nerför. Ganska snart kunde man svänga vänster in på Sörmlandsleden. Men då hade vi ju siktet inställt på 6 kilometersrundan och följde därför den istället för leden.

Hittade såklart svamp längs med leden: röd flugsvamp, någon sopp, någon riska och ett gäng andra svampar jag inte har någon aning om vad det var för sort.

Första utsiktsplatsen! Här kunde man hoppa på Nävekvarnsslingan och gå åtta kilometer istället. Det tyckte jag var en jättebra idé…

Den första historiska platsen: en kolerakyrkogård. Vi gick också förbi en ryssugn, en krutkällare och så Nygransgruvan. Tyckte det var så konstigt med elstängsel mitt i skogen och ännu konstigare tyckte jag att det var med viltstängslet…. Hoppla, vad fel jag kan ha. När vi kom närmre fattade jag ju varför det behövde vara ett högt stängsel.

Nävekvarn är ett otroligt mysigt litet samhälle. Här någonstans tappade vi rätt markeringar. Rickard ville följa ett spår men jag tyckte ju att vi följde ju de orangea markeringarna. Bara ett litet problem: Det fanns inget blått i markeringarna längre…

Eftersom vi tappade markeringarna fick vi också se Nävekvarns fotbollsplan. Där hade jag gärna velat döma. Som du vet älskar jag fotbollsplaner ute på landet och den här planen såg väldigt välskött ut. Googlade nu efteråt och ser att de spelar i division 7 herrar. Det skulle jag kunna döma. Vi fick se den två gånger eftersom vi kom ut på etapp 36 som ledde oss åt helt fel håll. Gick väl en kilometer åt fel håll innan vi dubbelkollade leden och då var det bara att vända.

När vi äntligen var på rätt köl igen!

Vacker vy över Bråviken. Här njöt vi av vyerna och passade på att äta lite. Vi hittade också en liten snokunge som snabbt ringlade sig över vägen.

När vi äntligen var framme vid bilen igen. Rickard hade sju procent kvar i telefon när vi var framme. En runda som skulle ta dryga timmen, ha en distans på 6 kilometer slutade med över två timmar, 11 kilometer på klockan. Egentligen dryga 12 eftersom jag stoppade klockan när vi behövde stanna och ta reda på var vi var någonstans och så glömde jag starta den igen och kom på det när vi gått dryga kilometern. Det är noga med siffrorna, hehe. Det blev en riktigt trevlig runda.

Idag har jag och Rickard varit ute och vandrat en slinga på Östgötaleden igen. Den här gången föll valet på Motala runt. Längs med rundan får man verkligen njuta av Motalas och Vätterns vackraste sida. På 18 km hinner jag ta väldigt många bilder så det kommer bli ett långt inlägg med många bilder.

• Var: En rundslinga runt Motala
• Längd: 18,5 km.
• Tidsåtgång: Räkna med ca fyra timmar.
• Svårighetsgrad: Lätt, det som gör att det skulle kunna bli svårt är längden och sedan en sträcka efter Marieberg.
• Parkering: Vid Motala motormuseum i hamnen
• Sevärdheter längs med leden: Göta Kanal, Motala motormuseum, Sveriges rundradiomuseum, Baltzar von Platens grav.
• Underlag: Mest asfalt och grusväg. Där det är mer stig kan man välja en annan väg.
• Markeringar: Orange. Vi råkade dock gå ungefär 500 meter fel på ett ställe. Fattar inte hur vi lyckades men det gjorde vi…

Länge, länge, (nåja) går leden längs med vattnet. Fantastiskt vackert. Jag stannade var tionde meter och fotade. Strandlinjen. Motalabron. Där kan man springa ett lopp om man vill: Broloppet. Vi har aldrig gjort det eftersom det alltid krockar med våra matcher.

Så fin udde där vi tog fikapaus. Har läst att Vättern sjunkit markant. Tyckte det var tydligt på flera ställen. Som den där stenstranden i galleriet här ovan.

Vid Marieberg hade vi gått sju kilometer och då kom vi fram till rundans första bostadsområde. Den kursen skulle vi inte hålla så länge för det skulle snart bli dags att välja håll.

Lätt väg eller svår väg? Tycker det är bra att man kan välja.

Vi valde svår som inte var svår utifrån det vi är vana vid. Kolla eken som delat sig i två! Den har stått där i många hundra år. Mycket fascinerande att tänka på.

Vackert vid Varamonbaden. Vi stötte också på M på Mjölby Hälsocenter. Som jag saknar att ha pilates hos henne. ”Tröstar” mig med att just nu kan jag inte hålla några klasser alls.

Här började det gå uppför. Hade jag vetat hur mycket mer det skulle vara av uppförsbackar så hade jag nog vänt istället. Tips från coachen: gå rundan åt andra hållet så får du allt uppför i början….

Efter Varamobaden och där vi gick fel går det uppför, utan att överdriva gick det mer eller mindre uppför i fyra kilometer med korta nerförslut. Men fram kom vi till Sveriges rundradiomuseum. Det var stängt för säsongen.

Gamla hus i en gammal del av Motala. Gillade verkligen det där rosa huset. Apropå rosa, vi blev omcyklade av en kvinna. Hon hade rosa cykel, rosa hjälm och rosa jacka. Det var verkligen genomtänkt. Gillade kombon.

Göta Kanal, ungefär 3 kilometer av rundan gick längs med Göta Kanal och sedan går den ihop med Motala ström.

Här var jag bra trött så det blev lite ”beige” bilder på Baltzar von Platens grav. Det var betydligt maffigare än vad mina bilder visar.

Göta Kanalbolag. Huruvida det fortfarande är kanalbolagets säte vet jag inte.

Tillbaka i hamnen och rundans sista bild. Det ser mörkare ut än vad det var.

Godmorgon!

Det är en vacker men kall tisdagsmorgon. Ute skiner solen men det är kallt, bara tio grader. Jag längtar ut men vi sa att vi inte skulle ge oss iväg på något. Känns dumt med tanke på att Agda är på verkstan och vi tänker lite att de kan ringa när som helst. Tror du att det är sista gången på ett tag nu? Jag vågar inte lita på min lilla bil, tyvärr. Kommer den hålla nu?

Jag har velat besöka Ellen Keys Strand hur länge som helst. Så jag drog med mig Rickard dit efter vår vandring runt Orrnässlingan. Men jag gjorde en liten miss, vilket jag upptäckte när jag skulle kolla när man kan se huset på insidan. Det var inte bara huset som var stängt för visningar utan även trädgården. Det är nämligen alltid stängt på måndagar. Så när jag upptäckte att vi egentligen inte fick vara där så gick vi direkt. Men jag hann ta ett gäng vackra bilder som jag såklart vill visa upp.

Vi pep snabbt vidare. Pinsamt ju att upptäcka att vi inte fick vara där när vi redan gått trappan hela vägen ner till stranden… Nästa besök fick bli Alvastra klosterruin. Där kunde vi strosa runt med gott samvete. Noterade att kommunen har restaurerat ruinen. Det syns tydligt vilka delar som är restaurerade. Funderade dock på vad som är värst, att allt faller samman eller att det syns att reparationer gjorts? Landade i att självklart är det bättre att ruinen restaureras. Så den kan stå många hundra år till.

Jag hittade ett träd i köksträdgården att sitta under. Doften av lavendel var fortfarande svag. Tänk att sitta här när lavendeln står i full blom!

• Var: Leden börjar mitt i Ödeshög och leder sedan ut på en vacker tur längs med Vättern och fornminnen längs en kulturstig.
• Längd: 10 km
• Svårighetsgrad: Lätt till svår skulle jag säga.
• Parkering: Rekommenderar att parkera bilen inne i Ödeshög. Där finns en 12 timmars parkering och där är det lätt att välja håll då parkeringen ligger längs med leden.
• Markering: Orangea Östgötaledsmarkeringar

Idag åkte jag och Rickard till Ödeshög för att gå Orrnässlingan, en del av Östgötaleden. Vi parkerade bilen och valde sedan att gå upp genom rondellen och fortsätta. Här gick vi mitt i Ödeshög någon kilometer innan vi fortsatte på asfaltsvägen bort till Svämb.

Bron vid Svämb

Efter fotopausen vid Svämb fortsatte vi längs med grusvägen. Här blåste det iskalla vindar så mitt hårband från Stronger värmde gott. Kommer fram till en gård. Gillade verkligen de röda väggarna och de gröna detaljerna. Tyckte dock att det var lite läskigt med de där stora tjurarna för elstängslet var inte högt. Om de ville hade de lätt kunnat ta ett kliv rätt över. Tvärsöver hagen kunde man se Orrnäs bränneri. Jag har zoomat in för att kunna se lite mer hur det ser ut.

Vi kom dock förbi tjurarna och så ledde vägen fram till ett gulligt rött hus där vi skulle fortsätta. Kändes nästan som att kliva in på en tomt men leden gick där.

Och här kommer vi till ledens första krävande del. Leden ledde oss nerför trappor och längs med kulturstigen. Kulturstigen är ungefär 600 meter och det är fascinerande hur dåtidens människor kunde skapa fungerande kvarnar och en såg mitt i den steninga terrängen.

Jag tror jag fått fornminnena i rätt ordning. Lagom till vi kom ut ur skogen så tittade solen fram igen. Men här blev vi återigen påminda om hur mycket det faktiskt blåste. Inne i skogen i lä, där kändes det inte.

Det syns verkligen inte på mina bilder hur mycket det faktiskt blåste. Vättern var vild!

Här fick vi njuta av vågskvalp en bra bit och när vi följt markeringarna i ett par kilometer fanns det helt plötsligt ingen i direkt anslutning till stigen. Skulle vi gå vänster eller höger? Valde svänga vänster och till slut hittade vi en markering. Går man från andra hållet är det inte lika klurigt. Här fick vi följa grusvägen ett tag och sedan skulle vi gå igenom en hage. Vi följde stigen men det var lite på känsla. Gick vi rätt? Men jodå, när det inte finns några avtagsstigar är det ju bara att följa stigen men riktigt så lätt var det inte.

Så när vi kom ut ur bokskogen kom vi fram till Öninge Hamn. Så vackert. Här finns också en toalett om man behöver.

Här fick vi knalla uppför en riktigt brant backe och därefter var det bara att följa asfaltsvägen tillbaka till Ödeshög. Vi packade in oss i bilen och besökte Ellen Keys Strand och Alvastra klosterruin. Men det får nog bli ett eget inlägg.

Det har inte varit en bra dag idag. I morse kom det över mig vad gäller besöket hos arbetsterapeuten. Som jag längtar efter att få jobba i vårdlag, vara med där det händer saker. Få finnas där i svåra situationer. Ibland känns det okej att jobba som jag gör just nu och andra dagar känns det tufft. Som idag.

Då passade det perfekt att hälsoinspiratörerna på mottagningen bestämt en promenad (eller löprunda) i Tinnerö. Jag hade glömt bort det men kom på det på eftermiddagen. Kände då att jag skulle strunta i det. Det kändes nämligen för stressigt och så hade jag fel kläder. Men väl hemma hade solen tittat fram och det var en fantastiskt fin kväll. Rickard peppade mig att ändå åka så jag tog mig till mötesplatsen vid Fröberget i Tinnerö.

Det var jag och två kollegor som möttes upp, en stark trio ändå. De skulle promenera och jag ville inte springa själv så vi gick en runda på fem kilometer. Pratade åldrar och en hel massa andra saker. Riktigt trevlig timme! Och så fick jag sol på nosen. Sol på nosen gör underverk för humöret.

Idag åkte jag, Rickard, A och I till Birgittas udde. Birgittas udde är dels en historisk plats och dels en rundslinga på Östgötaleden. Det är också en del av Pilgrimsleden Birgittaleden.

Lite fakta om Birgitta uddes rundslinga:

• Var: Vid sjön Boren och i närheten av Ulvåsa slott.
• Längd: 4,5 km.
• Svårighetsgrad: Lättvandrad på grusvägar.
• Parkering: Parkeringen ligger 800 meter från där rundslingan börjar. Annars är själva rundan bilfri och man får bara åka med bil där om man ska till något av torpen som finns längs med vägen.

Vid den här skylten kan man välja att följa leden åt vänster eller åt höger. Vi valde vänster men tar man åt höger så kommer man fram till Ulvåsa slott. Otroligt maffig byggnad som vi bara observerade på avstånd från bilen.

Den första historiska plats vi kom till var Galgbacken. Det var tättbevuxet så ingen av oss ville knata upp där. Rickard och barnen fortsatte vidare medan jag läste så jag fick sedan springa i kapp dom.

Efter att ha gått några hundra meter kom vi fram till Tegelslagartorpet och i hagen gick det ett gäng får och betade. Under 1800-talet låg det ett tegelbruk här där man grävde lera direkt ur marken för att tillverka tegel. Det finns tyvärr inget kvar av bruket nu mer än gropar som var omöjliga att se i det höga gräset.

Vi fortsatte vidare och kom fram till ett vägskäl där vi kunde svänga vänster eller höger. Vi valde återigen vänster. Här ska man om man vill komma snabbare till Birgittas udde följa vägen åt höger/neråt istället. Längre upp längs vägen finns ett sådant gulligt torp. Kunde inte fota eftersom det var en massa människor där just då. Uppförsbacken här trodde jag aldrig skulle ta slut…

Dock så fotade jag ett annat gulligt torp som enligt skylten heter Dalen. Drömde mig bort till att själv ha ett litet torp så där mitt ute i skogen.

Till slut var vi framme vid huvudmålet: Ulvåsa medeltida borg som anlades i början av 1200-talet. Skulle det vara en riktig ruin eller bara stenar? Och jodå, visst var det en ruin. Det som finns kvar är vallgraven som sannolikt varit betydligt djupare och så källaren.

Gick längst ut på udden. Där var det några som fiskade och så såg vi på avstånd ett gäng segelbåtar. Tror det var en seglartävling då vi hörde speakern över sjön.

När vi var nöjda med titten här fortsatte vi tillbaka mot bilen igen. Under hela rundan föll det ett stilla regn. En solig dag hade platsen varit 100 gånger finare. Solglitter gör allt vackrare. Hur som helst, regnet lockade fram små, små bebisgrodor som ingen av oss ville trampa på. Lurigt dock att se dom eftersom de såg ut precis som stenarna.

Så här kommer då mitt sista inlägg om de två dagarna som jag och Rickard hade i Arkösund. Rickard bokade in oss på skärgårdsbåten M/S Svanö som går från Arkösund till Tyrislöt i St Annas skärgård och så vidare till Harstena. Det tar ungefär 2½ timme att åka till Harstena. Det var en kvinnlig kapten som körde båten som också berättade om en historisk plats samt Missjökanalen. HÄR kan du läsa mer om turen och boka biljett.

I hamnen i Arkösund! Vi var inte många som gick ombord här, bara vi och sisådär fem par till. Lugnt och behagligt med andra ord.

Kobbar och skär var man än tittar!

I Tyrislöt klev det på många barnfamiljer så då var friden slut. Trodde jag skulle bli tokig på ett av barnens skrik. Alltså inte ett ”jag är ledsen-skrik” utan skrik under bus. Bilderna ovan är kanalen genom Missjö, otroligt vackert naturreservat som man såklart bara kan ta sig till med hjälp av båt.

Framme i Harstena där området dominerades av röda hus med vita knutar.

Det finns två restauranger på Harstena: Restaurang Loftet precis i hamnen och så Lisas Bakficka längre in på ön. Om man känner för köttbullar och potatis på Loftet för 245 spänn så är det restaurangen man går till. Det fanns andra rätter också men inget som vi var sugna på till dom priserna. Så då var det bra att vi hittade Lisas Bakficka där man kunde köpa hamburgare och korv till betydligt bättre priser.

Efter vi ätit våra hamburgare knallade vi vidare. På en klippa satt vi en bra stund och bara filosoferade. Hur härligt som helst! Vi fortsatte vår vandring in i skogen men vände efter en stund. Jag var helt klart nervös över att missbedöma tiden och missa båten tillbaka.

Det här måste ju vara en jättebjörnloka. Eller vad tror du?

Nere vid hamnen fanns en glasskiosk. Det var rejäla kulor vi fick. Jag tog med smak av kladdkaka och Rickard blåbär. Det slutade med att vi åt av varandras glass. Nom, nom, nom! Den mumsade vi i oss i väntan på att båten skulle åka tillbaka till Arkösund.

Blev det någon fin bild nåntro?

När vi var tillbaka i Arkösund efter dryga två timmar på Harstena åkte vi hem. Fyllda av energi efter alla fina naturupplevelser.