Varje pass nu för tiden är riktiga slitpass. Det känns som att jag tappat allt men det vet jag att jag inte har, jag är inne i tuff period bara och vet att när jag väl kommit genom den kommer jag vara både starkare och snabbare (förhoppningsvis smalare också). Så det är bara att kämpa på. Jag skulle springa intervaller idag, det var inte lätta förutsättningar, fyra grader i luften och regntunga moln. Fyrahundrameter var tanken. Jag satte måltiden på 1,45 men kände direkt efter första att jag inte kommer fixa alla tio i det tempot så vi sänkte tempot en aning. Dock inte så mycket att det blev för lätt, efter varje intervall kände jag mig gråtfärdig, så jobbigt var det. Det var en ny erfarenhet det där förresten att på träningspass nästan börja gråta av trötthet. Men jag gav mig inte utan sprang mina intervaller med en minuts vila. När vi kom hem skolkade jag från styrketräningen och det känns som att det var rätt beslut för jag var som en trasa när jag kom till jobbet med en degklump i huvudet. Imorgon: nya tag.
