Att springa på lågkolhydratkost är hemskt innan kroppen vant sig. Jag har skrivit om det förut men det är ungefär som att försöka springa på spagettiben samtidigt som benen är tunga som bly. Mjölksyran kommer dessutom direkt. Min kropp har dock vant sig nu och i eftermiddags sprang jag ett gäng intervaller, nämligen 45*30 sekunder med en minuts vila. Det blev 12 kilometer i intervallform. Det är så konstigt det där med min form för jag känner mig otränad. Men otränade personer springer inte 12 kilometer i intervall. Så jag måste våga tro på mig själv!
Jag tänkte avsluta inlägget med att skriva lite om motivation. Vad motiverar mig just nu liksom? Att kämpa på och inte ge upp.
– Det första är jag känner att kroppen är i djup ketos och det bekräftar också värderna i blodet.
– Att kroppen kan fungera på en sådan strikt kost.
– Såklart att jag kan springa, det borde egentligen stå som punkt 1.
– Att jag känner mig pigg.
Jag har dock en del utmaningar framför mig fortfarande, jag tänker framförallt på att det är så svårt att ta tag i sömnen (fast jag ska krypa ner i sängen bara jag skrivit färdigt inlägget.) En annan utmaning är mitt noccodrickande. När jag skriver noccodrickande så låter det som att jag dricker flera stycken varje dag men det är bara en och ibland två lite beroende på vad jag gör. Och framförallt inte varje dag. En annan sak är att inte hamna i träsket där jag bara äter smör och spenat. Imorgon bitti ska vi storhandla och då ska jag köpa hem ett förråd av grönsaker. Kålrabbi till exempel var försvinnande gott så det ska jag köpa hem bland annat. Nej nu måste jag sova. Vi hörs igen imorgon!
