Hoppa över det här inlägget om du tycker det är för jobbigt att läsa. Jag skriver det här mest för min egen skull. För att ha ett ställe att gå tillbaka till under resans gång. Vad som förändras, hur det känns i kroppen vid vissa värden och lärdomar jag gör.
Att mäta är att veta
Det här inlägget kommer bli ett reflektionsinlägg kring veckan efter min fasta. Fastan startade jag den femtonde december. Morgonen efter mätte jag mina ketoner, de låg lågt, bara 0,5 vilket är ketos men väldigt ”grund”. Den optimala zonen ligger på 1,5-3,0 och det är också då jag mår som bäst med energi utan den där känslan av att vara ”speedad”. (Mer om det längre ner i inlägget.)
Under dagen den sextonde så ökade ketonerna mer och mer, helt naturligt då kroppen vill försörja hjärnan med energi. Hjärnan gillar två källor till energi: ketoner och glukos. Om det inte finns glukos så fungerar hjärnan väldigt bra på ketoner istället. Jag kom aldrig in i riktigt djup ketos, den kom senare när jag bröt fastan och började äta igen. Under hela veckan fortsatte jag att få låga blodsockervärden och höga ketoner.
Dessa värden ovan är inte optimal ketos, tvärtom. Här är det inte ovanligt att man känner sig darrig, speedad och konstig. Det var precis vad jag gjorde. Jag har allltid trott att darrigheten och hjärtklappningen som jag fått har berott på min hangup för Nocco. Att kroppen reagerar på koffeinet. Så är dock inte fallet utan det är riktigt djup ketos som får kroppen att reagera. Det är inte farligt men obehagligt och det bästa då är att äta en bit ren protein. Jag tycker att det var bra att jag fick känna på riktigt djup ketos. Meningen med alla mätningar är ju att öka min kroppskännedom om min kropp så att jag inte behöver fundera över vad som är vad.
