Jag har tänkt så mycket på det här med koranbränningar och NATO och ja allt som pågår runt omkring oss. Jag har haft tanken kring att jag vill skriva något om det men jag tycker det är så svårt. Men jag ska göra ett försök att bena ut mina tankar.
Med hotet från Ryssland är det många som är oroliga. Vågar vi verkligen stå utanför NATO i händelse av ett riktigt världskrig? Sverige har stått för alliansfrihet under många år. Jag har funderat fram och tillbaka var jag står. Mitt största problem har varit Turkiet och Erdogans krav på Sverige. Vilka eftergifter behövde Sverige göra för att Turkiet till slut skulle säga ja? När det blev känt att Sverige nu får gå med i NATO så gjorde jag såklart som jag alltid gör: jag googlade för att se vad de egentligen kommit överens om. I den officiella överenskommelsen var det inget anmärkningsvärt.
Men, jag är ändå inte odelat positiv. Och varför är jag inte det? Jag vill inte att Sverige ska hamna i det läget att andra mindre demokratiska länder försöker sätta press på oss vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Vår frihet är värd att värna om och jag vet hur snabbt det kan gå åt skogen. Befogad oro eller inte, det kan vi säga varken det ena eller det andra om i dagsläget.
Jag tänkte avsluta mitt inlägg med att citera en debattartikel som jag läste i Världen idag. Det är en bra slutkläm på ett betydligt större problem än att enskilda bränner böcker.
Låt oss inte tappa perspektiven. Det är mer upprörande att miljoner muslimer världen över är fråntagna religionsfrihet och yttrandefrihet än att en person i Sverige bränner en koran. Det är mer upprörande att så många muslimer i Sverige i praktiken inte kan njuta av den yttrandefrihet och religionsfrihet svensk lag ger dem än att en person visar brist på omdöme i hur han framfört sin kritik av islam.
När får vi se tusentals muslimer på Medborgarplatsen i Stockholm kräva frihet för muslimer att utan repressalier kritisera islam och lämna islam?
Världen Idag
