Författare: Hannas krypin

I morse var det minusgrader. Det är ju lite fel så här i maj. Men solen har varit framme och när jag gick till bilen efter min dag på jobbet var det faktiskt rätt så varmt. Härligt ju! Vinden är fortfarande kall och jag hoppas på ljummare vindar snart.

Jag har haft pyssliga dagar på jobbet, samordnat, haft admin med N, skrattat så jag fått magknip och planerat scenarioträning. Jag och N har haft scenarioträning i två dagar och imorgon är det dags för den sista timmen. Dockan fick namnet Tusse/Novalie i våra två scenarion. Till en av patienterna skulle jag fixa ett dränage med varig vätska. Jag fick improvisera med lite fil, apelsinsaft och jordgubbsaft. Med en spruta kunde jag fluscha ner vätskan i påsen. Det blev rätt så trovärdigt faktiskt.

Hela dagen har jag velat springa efter jobbet men ville mina ben springa? Det visste jag inte men huvudet ville. Och då är det väl bäst att passa på. Oftast är det ju faktiskt huvudet som ger upp före benen. När huvudet tycker att det är nog finns det för det mesta alltid betydligt mer att ge. Exakt så var det för mig ikväll. Hela dagen har jag velat springa 10*400meter. Så när jag kom hem från jobbet bytte jag om till löparkläder och värmde upp. Under första intervallen visste jag faktiskt inte om jag skulle orka springa nio till och dessutom med joggvila. Men jodå, jag kom igång och fick till ett riktigt bra träningspass. Imorgon ska jag vila från löpträning för i helgen ska jag döma tre matcher. Från början hade jag fredag och söndag men det är domarkris i helgen så tar ett uppdrag på lördagen också.

Texten ovan fotade jag på ett av skåpen på jobbet. Tyckte det var en trevlig text att läsa och påminna sig om. Vilken inställning man går in i påverkar helt klart det allmänna måendet. Ser man bara negativa aspekter, ja då lär det bli rätt grått och trist i livet….

Apropå inställning så tyckte jag redan klockan nio att jag jobbat färdigt. Min hjärna checkade ut och jag var så trött. Längtan efter min tredagarsledighet som börjar nu var stark. Det har varit en lugn vecka på jobbet där det har flutit på smidigt. Jag har också testat att utmana mina händer lite mer. Vågar påstå att vänsterhanden nu är helt okej medan min högra hand fortfarande behöver stöd. Påminner mig hela tiden om att skynda långsamt så det inte blir några bakslag. Det misslyckades jag med igår, inte på den nivån att det blev ett riktigt bakslag men så pass att det blev en bra påminnelse om att inte utmana för mycket.

Efter jobbet åkte jag och Rickard till Vidingsjö för att springa lite. Där finns ett grus-spår som är 1,8km och relativt platt. Perfekt med andra ord att försöka springa fem kilometer så snabbt jag orkade. När jag började döma fotboll var löptestet uppbyggt så att man skulle springa 2,2kilometer och det fick ta max 12 minuter. Då sprang vi alltid i det här spåret. Lite nostalgiskt är det allt att springa där. Vi värmde upp tillsammans och så stack Rickard iväg i sitt tempo och jag sprang i mitt. Såg en liten huggis som ringlade sig över vägen. Den var nog räddare för mig än vad jag blev för den. Det var riktig sommarvärme så förstår att ormarna också vill få lite värme. Gäller se upp så man inte missar dom.

Planen var ju att springa fem kilometer men i dagens förhållanden är jag nöjd med mina fyra kilometer. Målet var att ligga mellan 5,50-6,20min/km i tid och det lyckades jag med.