Kategori: Personligt

♥ Jobba med ForeverLiving (Caroline, du har fångat mig. 🙂 )

 

Det dummaste ord att använda i vissa sammanhang är ”jag förstår”. Ett konkret exempel: en person säger att det är svårt att bli ensam efter att ha levt tillsammans i femtio år. Då blir det automatiskt att jag säger ”jag förstår”. Men det är så dumt egentligen, jag kan inte alls förstå eftersom att jag inte levt tillsammans med någon så länge. Jag har ingen aning om hur det känns att bli ensam efter så många år. Jag kan tänka mig en känsla av tomhet och ensamhet men förstå kan jag inte göra.

När jag pluggade var det en föreläsare som pratade om just det här med förståelse och han sa citatet ovan. Jag har tagit fasta på det. Jag kan inte tolka en situation som någon upplever utifrån mig själv. Då ser jag inte personen jag har framför mig utan utgår från mina egna behov. Det är något som jag inte kan göra eftersom att vi alla är olika och ser inte på saker på samma sätt. Det som är viktigt för mig är inte det för någon annan och tvärtom.

Engla (den första bloggen jag läste, har följt henne sedan 2006) skrev häromdagen ett inlägg om hur hon är; pedant och älskar ordning och reda men inte orkar styra så mycket hemma längre. Det slog mig när jag läste hennes inlägg att precis så där är jag också. Jag älskar ordning och reda och det bästa jag vet här hemma är när huset är nystädat och det doftar fräscht och det är rent överallt och alla saker är på sin plats. Men jag har varken tid eller lust att lägga ner så mycket tid på att hemmet ska se så där fint och välstädat ut som jag egentligen vill att det ska göra. Så därför sitter jag här i mitt kaos med leksaker överrallt, lite för mycket disk på diskbänken och ett berg av kläder på sängkanten. Å andra sidan syns det att det verkligen bor en familj här, att det är liv, glädje och rörelse oavsett om det är lite för mycket prylar på golven. 

♥ Innan jag brer mackan brukar jag alltid ta en tugga av brödet. Jag gör det varje gång utan undantag.

När jag är ute tycker jag om att titta på andra, inte stirra så där som jag gjorde som barn och jag skulle visa mig tuff och cool, den-som-viker-undan-med-blicken-först-förlorar. Jag gjorde det med de tuffa tjejerna i skolan och det slutade alltid med att de frågade mig vad jag glodde på. Med andra ord förlorade jag, fast jag inte vek undan, jag hade aldrig något bra svar på den frågan.

Jag pratar inte om den typen av tittande, utan en vänlig nyfikenhet. Särskilt mycket tycker jag om att titta på gamla människor, par som levt tillsammans i princip hela livet. Fundera över hur länge de varit gifta, om de varit lyckliga. Vad har de varit med om och vilka hinder de stött på, på vägen. Tänk vilken livserfarenhet de besitter och kan dela med sig av om vi bara vill lyssna och ge dem lite av vår tid.

Bilden är från någon vecka innan jag tog studenten. Jag gick till en ”riktig” fotograf för att ta fina bilder. Jag var väldigt obekväm framför kameran och hade svårt att slappna av. Men några bra bilder fick vi till iallafall och den här är favoriten.

 

Om någon hade sagt till mig då att ”Hanna, när du är tjugo kommer du ha fått ditt första barn och innan du är trettio kommer du ha tre” så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Innan jag fick barn skulle jag vara gift, ha ordnad ekonomi och jobb. Bara ett år senare var jag gravid med Samuel med de sämsta förutsättningarna, jag bodde hemma, hade inget jobb, bara praktik och gjorde slut med killen under graviditeten då vi verkligen inte passade ihop. Som upplagt för kaos. Men trots att förutsättningarna inte är de bästa kan det bli riktigt bra ändå.

 

Som sjuttonåring kunde jag heller inte tänka mig att jobba med det jag gör. Jag skulle hålla på med hästar och vård var helt uteslutet. Nu älskar jag mitt jobb mest av allt och har aldrig ångrat att det var just inom vården jag valde att jobba. Jag älskar att jobba med människor, att få ge en liten del av mig så att deras vardag blir bättre.

Livet tar mig i riktningar som jag aldrig trodde som tonåring men vad bra det har blivit ändå.

♥ Livet går i tankens riktning.

♥ Man kan grubbla sig sjuk – och tänka sig frisk.

♥ Ge akt på vad du tänker och tänk bort mörka tankar.

♥ Stäng av det negativa tänket.

♥ Sluta vara surmulen, lägg undan dina sorger och snart skiner du upp igen.

♥ Du bör göra glada saker.

♥ Välj bort energislukande surkartar.

♥ Sök efter ett rejält gapskratt varje dag.

♥ Världen är som den är och du mår som du väljer att leva i den.

Det är givetvis inte alltid så enkelt, ibland händer saker som man både behöver och måste få sörja och vara ledsen över. Men jag tänker att det är viktigt att det ledsamma inte får ta kontrollen över ditt liv. Att det sorgliga inte tar över utan att man kan leva sida vid sida och ändå ha ett bra liv fyllt med glädjeämnen. Man tillåter sig att bryta ihop för en stund och sedan resa sig igen. Jag tänker att man inte låter det negativa bli det nya ”jag” utan att man fortsätter vara den man är men med olika erfarenheter rikare. Jag tänker att man blir starkare av det svåra och med stärkt självkänsla. ”Jag kan mer än vad jag tror”.

♦ Det här med bemötande är väldigt viktigt för mig och jag kan bli sur när jag träffar människor i serviceyrken som inte bemöter mig så som jag förväntar mig. Som igår på bion, försökte skoja till det lite med mannen som rev våra biljetter och han inte ens bemödade sig om att ge ett leende. Sådant stör mig! Jag vill bli bemött som jag bemöter andra, lite yrkesskadad kanske. Jag har konstaterat att jag har väldigt höga krav på vad som är ett bra bemötande.