HANNAS KRYPIN

Igår kväll lyssnade jag på hela samtalet mellan Zelensky, Trump och senare Vance, som la sig i mot slutet av diskussionen. Det som verkligen slog mig var den där tydliga känslan av att Trump främst verkar intresserad av att få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina för sin egen del, snarare än av genuin omtanke för de inblandade länderna eller av den mänskliga tragedin som konflikten innebär. Jag fick känslan av att han såg det som en personlig bedrift att kunna lägga det på sitt CV ”jag lyckades få slut på kriget”. Jag blev störd av att Trump hela tiden satte sig själv främst. Det var väldigt stort fokus på att det är han som ska kunna få ett slut på kriget. Inte ett eventuellt samarbete mellan olika nationer där många kan bidra på olika sätt.

Han betonade gång på gång hur han ensam skulle kunna lösa situationen och hur tidigare presidenter hanterat liknande situationer på fel sätt. Om han hade varit president så hade det inte blivit si och så var budskapet. Hur han nu kan veta att han hade lyckats bättre kan jag inte förstå. Jag vet inte, jag är fortfarande inget fan av varken Zelensky eller Trump men det där var inget snyggt samtal.

Men den allvarligaste av alla kränkningar mot yttrandefriheten är inte den som drivs av feghet, ty den genomskådas lätt, utan den som växer ur aggressiv, självgod dumhet. Den gror i de troendes absoluta säkerhet om att ha funnit den slutgiltiga och absoluta sanningen. Den intalar de frälsta att alla andra uppfattningar än de egna inte bara är fel, utan också onda, och därför inte värda att lyssnas på utan tvärtom ger anledning att hata och till och med bestraffa de avskyvärda individer som framför dem.

Det goda samhället

Jag läste ett mycket tänkvärt inlägg hos Det goda samhället. Som du säkert redan förstått så brinner jag för yttrandefrihet och rätten att få tänka och tycka annorlunda än vad normen och det rådande narrativet föreskriver. Jag menar att ett öppet samhälle förutsätter att vi kan diskutera även det som känns jobbigt och svårt – utan rädsla för repressalier.

Min upplevelse är att yttrandefriheten allt oftare ifrågasätts och begränsas i praktiken, även om vi formellt sett fortfarande har den. Det är tydligt att vissa åsikter betraktas som mer acceptabla än andra, och att de som vågar avvika från det gängse narrativet ofta får betala ett högt pris. Man riskerar att bli smutskastad, förlöjligad eller till och med socialt utfryst. Den som framför en åsikt som avviker från den dominerande diskursen får ofta inte ett sakligt motargument, utan i stället en stämpel: extremist, konspirationsteoretiker eller något annat avskräckande epitet.

Idag känns det som att yttrandefrihet alltmer handlar om rätten att uttrycka ”rätt” åsikter, det vill säga de som speglas av media och andra tongivande aktörer. Den som håller sig inom den ramen möts av applåder och bekräftelse, medan den som vågar ifrågasätta blir tillrättavisad, tystad eller i värsta fall demoniserad. Det här är ett problem då det skapar ett samhälle där självcensur blir norm. Människor undviker att yttra sig fritt, inte för att de saknar åsikter, utan för att de fruktar konsekvenserna. Det är en farlig utveckling eftersom verklig demokrati och intellektuell utveckling förutsätter att idéer kan brytas mot varandra i öppna och ärliga samtal. Utan detta riskerar vi att fastna i en trång åsiktskorridor där vissa frågor aldrig får diskuteras och där sanningar fastställs utifrån vad som är politiskt gångbart snarare än vad som faktiskt är sant.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få säga det som är bekvämt och populärt – det verkliga testet är om vi tillåter människor att säga det som utmanar oss, provocerar och till och med gör oss upprörda. Om vi inte klarar av det, då är det inte en sann yttrandefrihet vi har, utan bara en illusion av den.

Jag kan inte låta bli att tänka när man börjar kalla folk för olika saker i en diskussion, ja då har man slut på argument. Antingen slut på argument eller att man försöker använda sig av härskarteknik och styra den man diskuterar med i en viss riktning. När man börjar kalla folk för idioter, vill man verkligen förstå deras perspektiv eller vill man bara vinna och ha rätt?

Om man börjar kalla någon för idiot så har man på ett effektivt sätt satt stopp för att ta diskussionen vidare. Jag kan garantera att jag slutar lyssna om någon kallar mig för idiot eller ”lilla gumman”. Tror du att vi har blivit sämre på att argumentera för vår sak? Eller handlar det om att vi inte vill förstå den andres perspektiv. För att vår egen uppfattning av verkligheten inte stämmer med den andres?

PS: Jag godkänner inga kommentarer som innehåller påhopp, varken mot mig eller som svar på någon annans kommentar. De slängs direkt i papperskorgen. DS.