I morse var det dags för jobb igen efter fyra dagars ledighet. Tyckte helt klart att det var lite dålig tajming med tanke på att det har varit strålande sol idag. När det är sol så längtar jag alltid ut. Utan undantag. Jag såg nu att solen går ner vid 18-tiden nu. Kvällarna blir helt klart kortare och kortare.
Jag har varit hos arbetsterapeut idag och fått en ny skena till min hand. Är inte riktigt nöjd med den, tycker den skaver och klämmer överallt. Det gjorde visserligen den till högra handen med men det känns inte helt hundra. Det känns lite som att vinkeln blivit fel vad gäller tummen men vad vet jag. Har fått en tid till läkare på fredag så då kan hon kolla om det verkligen är fel eller om jag bara tycker att det känns fel.
Ikväll har jag tränat en halvtimme på crosstrainern. Det var ungefär vad jag hade lust till. Det är inte klokt vad jag har varit låg vad gäller motivation till träning. Men det vänder väl snart igen. Hur som helst hade jag en vacker vy utanför fönstret.
PS: Rubriken har inte mycket med texten att göra utan mina bilder: kontrasten mellan höst och att min lavendel fortfarande blommar. Jag kan inte minnas att jag noterat så lång blomningstid förut eller så är det att jag är mer uppmärksam av någon anledning. DS
Som du säkert märkt så har jag en ganska ”pratig” stil när jag bloggar. Så du som inte träffat mig IRL får faktiskt en ganska så bra känsla kring hur jag är som person. Spontan, kanske lite rörig ibland, pratar först och tänker sen. Ja, så där som du såklart redan vet att jag är. Men hur låter det egentligen i mitt huvud. Ja faktiskt ganska så exakt som jag skriver. Sen ska jag erkänna att jag filtrerar en del. Såklart, lite vill jag hålla för mig själv.
Så det här inlägget började jag skriva lite på redan i morse. För när jag tänker en tanke och sedan ska komma ihåg den. Tror du att jag minns? Nepp, det fungerar inte så. Det som är viktigt försöker jag istället skriva ner. Och det jag skrivit ner i det här inlägget är såklart jätteviktigt. För mig vill säga.
Jag försökte fota stjärnhimlen i morse. Det gick väl sådär. Men upptäckte att jag fick med iallafall tre av stjärnorna. Och så ett stjärnfall. Eller nä, kanske inte… Vad tror du att blixten fångat?
Ibland kan jag tänka att jag glömt mitt e-tjänstekort. Fast jag omöjligt skulle kunnat komma in där jag just för stunden är utan kortet… Det här tanken tänkte jag senast i morse. Det blir ännu knäppare eftersom jag samtidigt höll i kortet.
Dagens jag, helt klädd i stronger. M.å.s.t.e vidga mina vyer… Eller måste jag det? Jag får väl ha på mig det jag vill…
För exakt ett år sedan var jag och Rickard i Västervik och gick Gränsöleden i Västervik. Lika fint väder då som nu. Så här fint var det på vägen till bilen förut:
Jag har haft en ganska så intensiv dag på jobbet. Blev så glad över att återigen få fin feedback från en av våra läkare. Ibland är det extra värdefullt och idag var en sådan dag.
Och så Agda: verkstan vet faktiskt inte mer vad de kan göra. Det sista som borde lösa problemet har inte gjort det. Så de har alltså bytt tre sensorer, en kåpa, en ventil och mitt i allt bytt bromsar bak, en lampa och så har bilen gått igenom besiktningen. Det finns bara två saker kvar: att det ändå blev något fel med kamremsbytet i höstas. Dock låg sannolikhet eftersom bilen gått bra så pass länge. Men symtomen har varit lika. Det andra är att det är något fel på kretskortet som gör att bilen får felkoder på fel som inte existerar.
Tänkte träna en timme på crosstrainern och titta på Gossip Girl. Blev ”bara” 45 minuter. Ingen kan anklaga mig för att vara inkonsekvent. Eller kan man det? Se kvällens träningsoutfit, favvomärket såklart:
Inget inlägg är komplett utan en bild på lavendeln och en humla. På väg från en blomma till en annan. Och det var min dag genom mitt huvud.
Hur ofta händer det att det är 20 grader första oktober? Det är verkligen brittsommar och jag hoppas att jag får njuta av det vackra vädret ett bra tag till! Idag fick jag en stunds sovmorgon eftersom jag har varit på utbildning. Jag tog Agda till Garnisonen och Livgrenadjärmässen. Det är en plats där jag aldrig varit tidigare och jag kunde verkligen känna historiens vingslag. Livgrenadjärmässen byggdes 1923 och användes som officersmäss ända till regementet vid garnisonen las ner 1997. Nu är platsen framförallt hotell, konferens- och festlokal. Vill du läsa liten historia kan du klicka HÄR.
Salen där min utbildning hölls heter Norra Banérrummet. Vi var en grupp på elva personer och så utbildarna då, en chefsläkare och en chefssjuksköterska. Jag har fått förkovra mig i patientsäkerhet och lärt mig en hel del nytt. Det var även kul att utbildarna tyckte att vi var en rolig grupp med bra diskussioner.
Förmiddagsfikat, en rejäl macka intogs i biblioteket. Alltså jag tog så många bilder på allt spännande som fanns att titta på. Nej inte allt förresten, men en hel del.
Lunchen var suveränt god: Biff a la Lindström med persiljesmör och stekt potatis. Hade gärna ätit en portion till.
Eftermiddagsfikat inmundigades i Blå salen. I den där pampiga fåtöljen satt jag bra.
När jag åkte hem var det tjugo grader. Jag måste ut i skogen tänkte jag trots att jag hade lite ont i mitt ben. Lufsade upp till skogen och joggade ett varv. Det var helt klart en sån där dag då huvudet ville springa mer än kroppen. Det var också en sån där dag då jag ifrågasätter skarpt varför jag ens ger mig ut och springer. Det onda benet var inte det största problemet utan snarare känslan av att ha betong i benen. Hur kunde dessa ben springa 4+9 kilometer i somras på Victorialoppet??
Inte nog med tunga ben, jag hade visst också glömt bort att knyta ena skon. Det är bra passform det, måste jag säga, haha.
Det är halvtid mellan Sverige och Polen när jag började skriva på det här inlägget. Fotbollsdomarklubben arrangerade en resa till nationalarenan för att titta på fotboll. Vi är ett glatt gäng på 20 domare som ville följa med.
Jag blev hämtad av Rickard start innan fyra och då åkte vi tillsammans till mötesplatsen. Det var för övrigt en riktigt pysslig måndag. Jag fyllde min tid väldigt väl om man säger så.
Så åter till matchen då, domaren hann bara blåsa igång första halvlek så slängde Polens hejarklack in långa pappersrullar. Jag säger då det. Varför måste man hålla på så mycket?
Kan man gå däruppe började jag fundera över. Är det staket på båda sidor? Jag har nog sett för många skräckfilmer tror jag för jag började tänka konstiga fallolyckor…. 🔽
Matchen slutade 3-1 till Sverige så det var roligt att det gick så bra. Vi ställde bilen på en parkering nästan 2 kilometer från arena så det blev en rejäl promenad både till matchen och efter. Att ta sig från Stockholm tog sin lilla tid då det var många vägarbeten.
Idag kommer jag inte hinna blogga något så det här inlägget skrev jag igår kväll. Som du kunde läsa igår så var jag, Rickard och grabbarna ute på sjön. Vi skulle paddla från Vårdnäs till Hovetorp, enkel tur 9 kilometer.
Vi bor så bra att vi kan ta en ”bakväg” till Kisa. Den vägen är krokig men makalöst vacker. Särskilt i höstskrud. Igår skulle vi inte till Kisa utan till Vårdnäs som ligger ganska så precis mellan Bestorp och Brokind.
Framme i Vårdnäs! Som östgöte säger man inte ”Vadstena” utan man säger ”Vasstena”. Men man säger inte ”Vårsnäs” utan betonar d:et i Vårdnäs. Som det stavas då med andra ord.
Jag har varit på Vårdnäs stiftsgård tillsammans med jobbet. Förra året lyssnade vi på Robin (och nu har jag glömt bort vad han heter mer. Får ta bloggen till hjälp.) Just det Robin Wiktorsson heter han. Om du vill kan du läsa det inlägget HÄR. Det var en rätt grå dag då, där i början på april. Desto finare var det igår.
Rickard hade hyrt två kanoter så vi delade upp oss i två par. Jag och Rickard i den ena och S och A i den andra. Föreståndaren som lämnat ut nycklar och kartor sa att vi skulle hålla vänster för att komma till Stora Rängen. Det ska man inte kan jag meddela. Håller man vänster får man paddla genom kanalen och ut till Lilla Rängen. Så först ska man paddla åt höger runt 100 meter och därefter åt vänster. Men nu går jag händelserna i förväg. När vi kom fram till den andra bron tyckte vi att det var konstigt men tänkte inte mer på det. Men efter några kilometers paddlande insåg vi att vi inte var ute på Stora Rängen utan snarare Lilla Rängen och vi istället skulle hamna i Brokind.
I Brokind tog vi fikapaus. Rickard hade stekt äggmackor som vi inmundigade. Här vid Brokind kan man välja mellan att paddla samma väg tillbaka eller fortsätta en bit ut på Järnlunden. Vi valde det första.
Ingen av oss vurpade ute på öppet vatten vilket jag var väldigt nervös över. Men det gick ju alldeles utmärkt och den där kanoten är stadigare än vad jag trodde. Hur som helst, efter vår fikastund bytte vi båtkompisar. Jag paddlade med S och Rickard med A. Det gick betydligt snabbare att paddla tillbaka, paddlade 6,5 kilometer på dryga timmen. Det är inte så långsamt faktiskt. Men jag tappade mina solbrillor i vattnet. De sjönk som en sten.
Söndag kväll igen då och näst sista helgen i september. Nu är det väl ändå höst på riktigt tänker jag. Fast jag fortfarande har blommor i rabatten som blommar. Höstastern växer så det knaka så borde få vackra blommor ett tag till. Behöver också ta in min stjärnöga. Hur jag ska lyckas övervintra den vet jag inte men jag måste såklart försöka.
Känsla: Alltså bilproblemen har verkligen präglat veckan. Jag har känt mig irriterad och har extremt kort stubin. På tisdag ska handbromsen fixas och det sista problemet med skiftnyckeln. Sen har vi väl haft nog med bilproblem för ett tag tänker jag.
Väder: Runt 15-18 grader och så omväxlande sol och regn.
Veckans träning: Det har verkligen varit en tuff träningsvecka. Kände under matchen idag att jag var trött i benen. Och nu när jag sammanställer min vecka är det inte konstigt. Det har inte varit någon fysisk aktivitet varje dag men verkligen tillräckligt för att nu känna mig fysiskt trött.
Måndag: Vilodag
Tisdag: LIU-loppet 5,6 kilometer
Onsdag: Vilodag
Torsdag: 5*500 meter i skogen. Det blev intervaller som rymde både längd och backar. Det var ett bra pass men orkade inte ens jogga hem.
Fredag: 3,5 kilometers promenad bara.
Lördag: Dömde herrar division 6
Söndag: Dömde herrar division 7.
Mina positiva från veckan:
Jag var topp trettio på loppet i tisdags. Är så nöjd eftersom jag lyckades springa riktigt snabbt.
Att nu ha semester en vecka. Jag behöver verkligen en paus och ladda batterierna.
Roliga matcher i helgen. Dagens match var ett derby och såklart extra tufft. Fick bra cred av ledare och spelare efter matchen. Bland annat att jag hade en bra nivå och att jag pratade bra med spelarna.
Valet 2026: Ulf Kristersson har avgått som statsminister, Magdalena Andersson ska få bilda regering. Centern vägrar ge sig och Vänsterpartiet vägrar ge sig. Hur socialdemokraterna kan fira förstår jag faktiskt inte. De har gjort sitt historiskt sämsta val någonsin och i dagsläget är det långt i från att Magdalena ska lyckas få ihop något vettigt. Och det här har alltså svenskarna röstat fram.
Sämsta: Vi fick bärga Agda till verkstan. Bärgningskillen lyckades lossa ena bromstrumman men den andra var envisare. Så i helgen har jag kört hyrbil, en Opel mokka.
Köp: Beställde ett par tights med jordgubbar på.
Veckans media: Jag och Rickard har tittat lite på gamla Beck-filmer. Väntar otåligt på att nästa Maria Wen ska komma ut med. Får alltså hålla tillgodo med Beck vilket inte är helt fel. Läste ut Stortaxi i måndags och skrev en bokrecension som du kan läsa HÄR om du vill.
Bloggrelaterat: Jag fick frågan av Anna hur jag tänker kring kommentarer. Skulle kanske skriva ett eget inlägg om det men väljer att baka in det i min söndagslista. Jag har alltid modererat mina kommentarer, dels för att jag vill se vilka som är nya och dels för att jag vill ha koll på vad som släpps ut på bloggen. Dock så är jag otroligt seg med att godkänna.
Tidigare har jag haft problem med en riktigt otrevlig person här på bloggen så därför har det känts ännu viktigare att moderera. Det räcker med att jag ser eländet. Jag blockera ip-nummer men personen bytte hela tiden så till slut blockerade jag ett stort antal ip-adresser via Wordfence. Det har fungerat nu i över ett år. Tidigare i augusti lyckades dock någon komma igenom med otrevliga kommentarer. Om det är samma person vet jag inte men blockerade dessa ip-nummer med. HÄR finns ett inlägg kring hur jag tänker med kommentarer.
Det är tisdag kväll och du ska få följa med mig under höstens LIU-lopp. Fast jag skriver inte i realtid utan efteråt. Det var jag, Rickard och A som skulle springa fem kilometer. I år var banan omgjord (fast det visste vi inte innan) och 600 meter längre. LIU-loppet är också ett sånt där lopp som vi sprungit flera gånger. Första gången var 2014, då sprang jag milen på 52,30. Det har jag aldrig gjort efter det. Snabb som en vessla. (Nåja…)
På vägen hem hände det dock en obehaglig sak. Noterade en bil som låg väldigt nära mittlinjen och jag kände direkt att jag inte ville ligga bakom utan ville komma väck från situationen. Jag höll dock på att bli nerprejad i diket när jag körde om bilen som körde i fyrtio på sjuttioväg. Usch så obehagligt det var! Hade hjärtat i halsgropen hela vägen hem. Föraren hade verkligen ingen koll på var den hade sin vänstra sida eller mittlinjen för den delen.
Så med det sagt ska vi prata om roligare grejer. Loppförberedelser och själva loppet. Inte din cup of tea? Scrolla vidare, du kanske gillar föregående inlägg som är en kort bokrecension. 🙂
Laddade upp med en bit äpplekaka som I gjort på hemkunskapen. Nom, nom, nom!
Funderade över om vi kommer klara oss från regnet. Förra året kom det ett rejält skyfall någon timme innan start så det var lervälling i skogen. Det slapp vi i år.
Campushallen triggar alltid löptestångest. Alla misslyckade löptest kommer som ett brev på posten.
De flesta körde i långärmat och långa tights. Jag då? Sprang i linne och blommiga korta tights. Frös innan uppvärmningen så tänkte köra i långärmat men konstaterade sedan efter den slarviga uppvärmingen att det skulle bli för varmt. Och i slutändan var mitt klädval perfekt.
I parken vid Campushallen finns statyn ovan och den där texten. Jag tycker att både statyn och texten är fruktansvärda och ska skriva ett blogginlägg med mina reflektioner. För det triggade verkligen. Fattar inte att kommunen eller så är det väl kanske LIU som lägger pengar på sådant skräp. Ännu mindre fattar jag texten Hollowness på Campus. Kände mig som ett stort frågetecken.
Blommor och en fontän var betydligt trevligare att titta på!
Efter allt fotande, slarvande med uppvärmning och irritation över fruktansvärda statyer var det dags för start. Jag sprang iväg och kände att kroppen ändå var pigg. Dock tog det ett tag innan andningen var med på tåget. Får skylla mig själv eftersom det var segt och jobbigt med uppvärming…
Vid första kilometerskylten hade jag ett bra tempo: 5:45min/km. Men jag skulle ju ta mig uppför vallabacken. Stod på benen men väl uppe på krönet tog det sedan ett tag innan andningen var lugn. Den ser inte så tuff ut på bild men den är kort och brant och suger bra i benen.
Här märkte jag att det var en ny bana: normalt sett vid krönet fortsätter banan åt höger men i år skulle vi springa vänster istället. Efter den branta backen var det inte dumt att ha nerförsbacke ända till Gamla Linköping innan det började slutta svagt uppför igen. Långa uppförsbackar men minst lika långa nerförslut bjöd banan på. Efter fyra kilometer springer man ut ur skogen på en lång grusväg där man ser hur långt som helst innan man springer förbi Vallastaden på asfaltsväg där man också ser hur långt som helst. (Sorry alla man, funderade på om det i just det här fallet var bättre med jag men tyckte inte det).
Efter Vallastaden är det bara dryga femhundra meter kvar till mål och där stod Rickard och hejade på mig. Sprang till slut i mål på dryga 32 minuter. Hade det varit en 6 kilometers bana så hade jag hamnat en bra bit under 36 minuter. Hur nöjd som helst! Det enda jag inte är nöjd med är att kilometerna inte riktigt stämmer med min klocka. Den här gången tänker jag gå efter kilometerna på banan och inte klockan… Det känns betydligt bättre. Jag är riktigt nöjd!
Jag, Rickard och A åkte till Skärblacka ikväll för att springa Billerud Skärblackaloppet. Det är ett lopp som är relativt nystartat och man kan välja mellan att gå fyra kilometer eller springa 6 kilometer. Vi alla tre skulle springa 6 kilometer. Jag hade inga särskilda mål faktiskt. Förutom att orka springa hela vägen. Under loppets gång fick jag dock ett annat mål….
När vi kommit en bit så upptäckte jag att jag glömt mina hörlurar. Hur skulle det här gå? Jag som är så van vid att alltid springa med musik. Men när starten väl gick senare så upptäckte jag att det inte gjorde någonting. Jag kunde tjuvlyssna lite på de som pratade runt omkring mig, jag kunde höra peppandet från publiken och livebanden som spelade längs med banan. Jag kunde också höra när den person som jag bestämt mig för att jag ville komma före började närma sig. Bara fördelar alltså med andra ord. Den enda nackdelen var att jag hörde mitt eget flås. Det är lite töntigt men jag gillar det inte.
När vi parkerat hittade jag för mig höstens första svampar. Vi behövde efteranmäla oss och det var lite klurigt att hitta efteranmälan men det var ju inte så konstigt eftersom vi hamnade på baksidan av tältet. Under tiden vi efteranmälde oss så var barnloppen i full gång. Så kul att se alla duktiga barn och speakern som hejade på alla och pratade med barnen i mål.
Tyckte det var lite svårt med uppvärmning men hittade en relativt platt raka där jag kunde värma upp. Höll på att trampa på en skalbagge som höll på att fly för livet. En tant med två hundar tittade lite konstigt på mig när jag nästan stod på alla fyra för att föreviga den
Solen tittade fram bitvis men det som oroade mig mest var den där mörka och hotande himlen. Den skulle komma närmre och närmre.
Jag hamnade inte långt från fem minuter/kilometer-ballongen. Det tempot tänker jag inte hålla tänkte jag men stod ändå kvar. De mörka molnen hade kommit ytterligare lite närmre….
Och efter dryga kilometern såg det riktigt mörkt ut. Jag måste springa fort tänkte jag så jag slipper det värsta ovädret. Redan efter en kilometer kunde man ta vatten. Jag tänkte lite att om jag kan döma i 45 minuter utan vatten ska jag kunna springa sex kilometer utan. Så det blev inga vattenpauser under loppet. Hade det varit varmare hade jag såklart tagit några klunkar men hällt resten över mig. Det ville jag inte ikväll, var ju ingen vidare värme i luften.
Vid 1,5 kilometer hörde jag en person komma närmare, jag släppte av lite på farten och då kom den här personen ikapp mig. Det visade sig vara en kvinna som höll ett för mig bra tempo. Henne vill jag komma före tänkte jag. Så från inga mål alls till att vilja hålla henne bakom mig. Ett tag drog hon och vid den andra vätskekontrollen sprang jag ifrån. Banan ledde in på en skogsstig. Åh nej tänkte jag med lokmilen färskt i minnet. Men jag var fokuserad på marken, att lyfta fötterna på ordentligt och jag lyckades stå på benen. Så fick jag snart springa ut på grusväg och in i samhället. När det är 300 meter kvar kan man spurta sista biten till mål. Det här kan inte vara 300 meter tänkte jag. Dessutom går spurten delvis i uppförsbacke. Det blev ingen spurt värd namnet för min del. Men jag är riktigt nöjd med min sluttid: 37,17 och snabbare än Västervik city run i somras.
Hejaklacken i mål. Så kul att de stod och dansade och peppade på alla på målrakan. Med pompoms såklart.
I mål fick man ta ett par solglasögon om man ville. Jag valde ett par rosa. Matchar Hildur perfekt. Så får vi se då om det blir repris nästa år.
Rubriken är lite dramatisk men det är inte så illa som det låter, jag ska berätta. Idag hade jag tid för uppföljning hos arbetsterapeut. Berättade om hur ont jag fick i förra veckan när jag bara tog lite kontroller, satte en infart och tog blodprover. Att det gjorde ont i ett dygn efteråt. ”Det är för mycket” var hennes ögonblickliga svar. Så nu sitter jag här med en ny handledortos som är specialtillverkad för min hand. Fick välja mellan ett gäng olika färger och rosa kändes ju såklart som jag. Den kommer passa min rosa, lurviga jacka från Stronger. Man får försöka se det lite positivt. Men på jobbet blir det kanske lite iögonfallande. Men har ju redan gått runt med ortoser i ett halvår så det blir ingen skillnad. Förutom färgen då.
Min bil heter Agda och min nya kompis ska få heta Hildur. Agda och Hildur, det passar bra ihop och om jag behöver en skena på vänsterhanden med ska den få heta Arthur.
Hur som helst, den här skenan är det sista som arbetsterapeuterna kan göra för mig. Jag ska få träffa läkare för en ny bedömning framöver. Det verkar som att jag kan få kortison en gång till men om det inte hjälper med skena och kortison så finns det bara ett alternativ kvar=operation. Det vill jag verkligen inte så håll tummarna för mig!
Är det här min sista ros för i år? Vill inte riktigt kännas vid att det nog är så. Men så glad jag är över att den trivts så bra och blommat så mycket. Vill ha en till vid den andra husväggen med. Tror det skulle se riktigt bra ut. Helst en gul då såklart.
Kommer det bli oväder ikväll nåntro? Och jodå visst kom det en regnskur. Men kanske ingen storm.
Jag har haft känslan idag att jag fortfarande sover, känner mig så trött och sliten. Jag kunde heller inte somna igår då jag precis när jag lagt mig i sängen blev övermannad av en massa negativa tankar. Tankar som inte har någon grund alls, inte på så sätt att någon sagt det till mig alltså.
Nu när jag är så begränsad i vad jag kan göra på jobbet känner jag det lite som att jag stagnerar i utvecklingen. Då är det tur att jag fått frågan att bli avvikelse-samordnare. Så får jag något nytt att bita i och lära mig. Om du följt mig ett tag så vet du ju att jag ändå drivs av utveckling, jag vill alltid komma framåt. Är både väldigt nyfiken och envis. Säg inte till mig att jag inte klarar av något jag föresatt mig att göra, då ska jag minsann visa att jag kan.
Jag bara måste berätta förresten. När jag åker till och från jobbet så åker jag förbi en liten gård. Det finns både hästar, happy dogs och får. Och vet du vad? Dessa får som går i hagen är fläckiga. Någon är brun och vitfläckig och någon annan är nästan svart och vitfläckig. Aldrig sett sådana roliga får. Det är som att det skett ett ”olycksfall i arbetet” på absolut bästa sätt.
