Ikväll sprang jag ett lopp igen tillsammans med Rickard och A. Men innan vi går in på loppet och känslan där måste jag berätta om lite knasigheter jag tänkt och gjort under dagen.
Först min lilla bil, Agda. Älskar den men just idag får den faktiskt rött kort. Efter byte av den tredje sensorn finns felet fortfarande kvar. Eller så är det kanske verkstan jag ska ge rött kort som inte kan lösa problemet åt oss.
Jag blev biten av en nyckelpiga. Bits nyckelpigor tänkte jag och var tvungen att googla. Och jodå, det kan de visst göra men det är inte farliga bett.
Jag tog en banan för att få lite energi. Kollar mig sedan runt efter en papperskorg och ser sedan att den fanns rakt framför mig.
Jag hade lite otur när jag tänkte i morse. ”Jag kan åka till jobbet i utsläppt hår, jag ska ju bara jobba administrativt.” Väl på plats på jobbet kom jag på att jag ska ju springa ikväll och inte har möjligheten att åka hem emellan. Tänkte först klippa av en bit tubifast men kom sedan på att vi har en liten ”nödfallslåda” med tofsar. Det fick bli en rosa tofs.
Soptunnan som fanns rakt framför mig….
Plåt-Niklas i folkparken!
Blå himmel blå outfit. Det roliga var att vi alla hade någon nyans av blått på oss.
Sofialoppet är ett lopp som skapades till minne av Sofia Lindqvist som dog i cancer. Det är ett lopp på fem kilometer i Norrköping med start och mål i folkparken. Man väljer om man vill skänka sin startavgift till barncancerfonden eller till cancerfonden. Ikväll berättade de att överlevnaden hos barn med cancer ökat till 88%. Det tyckte jag är riktigt bra!
Så då ska jag berätta om min lopp-upplevelse. Känslan under uppvärmningen var mer hur det ska gå egentligen? Hela min kropp sa nej tack. Inte bara mina ben utan också det mentala. Jag frös och var bara allmänt opeppad. Fem kilometer kändes väldigt långt och ännu värre kändes det när jag tänkte på den där sista backen som jag vet är hemsk.
Men jag värmde upp en vända med Rickard och en med A och efter rundan med A fick jag faktiskt lite mer energi. Snart var det dags för loppet men först den officiella uppvärmningen på fem minuter, lite information kring själva loppet och så den officiella minuten med handklappning. Tills slut fick vi springa iväg. Om känslan under uppvärmningen var hemsk så var känslan när starten gick något helt annat. Skulle jag kanske lyckas komma under trettio minuter igen på fem kilometer? Jag kände mig pigg förvånansvärt länge och den sista backen sprang jag uppför som ingenting. Nåja, nu överdriver jag väl en aning men i jämfört med förra året då jag behövde gå så kände jag mig starkare och piggare. I slutändan sprang jag på två minuter och 6 sekunder snabbare jämfört med förra året. Det är jag väldigt nöjd med. Däremot är jag inte nöjd med hur kilometerskyltarna var uppsatta. Det diffade med fyrahundra meter vid i alla fall två av markeringarna. Jag sprang inte tre kilometer på 15:46 exempelvis…
Jag är jättenöjd i slutändan! Och ska tydligen lägga in någon avslappning… 😛
Det blir en lång dag idag tänkte jag i morse när klockan bara vara åtta men hips vips var klockan halv fyra och jag fick åka hem. Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå ut och röja ogräs. Måste ta tag i det där med att lägga någon form av barriär så jag slipper allt eländigt gräs och annat ogräs. Det blev helt klart mycket bättre. Räknas stäppsalvian som en invasiv växt? I min trädgård har den verkligen slagit rot. Men hellre stäppsalvian överallt än en massa ogräs.
Jag tänkte vara med på Elisas fem en fredag. Som vanligt kan du delta i din egen blogg eller om du vill lämna en kommentar här hos mig eller hos Elisa. Glöm inte länka till henne. 🙂 Rubriken på veckans fem en fredag är ”Av bara farten” och det passar väl rätt så bra.
Vad är det första du tänker på när du hör ”helg”? Fotboll och just nu lediga helger eftersom jag inte jobbar helger alls.
Vad får dig att tänka ”det här var värt det”? Vackra utsikter fast vägen dit var jobbig. Som Marbergen vid Omberg.
3. Vad är du gärna tidig till? Jag är alltid tidig. Värsta jag vet att är att komma för sent. 4. Vad är en sak du aldrig riktigt lär dig? Tänka först och prata sen. Det är som att hjärnan inte hänger med munnen…. 5. Vad är det mest vuxna du gör? Tar hand om barnen, jobbar och betalar räkningar.
PS: Trodde humlorna gjort sin sorti men idag fanns det faktiskt ett gäng. DS
Bloggcoach: ”Vi behöver prata om din innehållsstrategi.” Hanna: ”Jag skrev om mina paletter igår.” Bloggcoach: ”😱🤓😵”
Jag har bloggat i snart 20 år och kan ibland tänka att jag behöver en tydlig nisch. Tänkt många gånger att jag ska fokusera på ett ämne. Kanske borde jag ha en genomtänkt strategi och veta exakt vilka som är min målgrupp. Har jag ens en målgrupp? Kanske borde jag ha en kalender med förslag på inlägg som sträcker sig längre än till nästa blogginlägg. Som Blondinbella på den tiden när hon bloggade frekvent utifrån sitt excelark: charmigt vardagsinlägg och så något provocerande för att öka statistiken och engagemanget.
Så om vi leker med tanken, om jag hade en person som coachade mig i mitt skrivande här på bloggen, vad hade den velat ändra då? Jag tror att det hade kunnat bli ett ganska intressant möte.
Bloggcoach: Det första jag tänker är att du behöver en tydligare nisch.
Jag: Jag har en.
Bloggcoach: Jaså?
Jag: Ja, jag.
Bloggcoach: …?
Jag: Det handlar faktiskt om mitt liv. Det är väl en nisch?
Jag kan nästan höra suckandet. För vad är det egentligen som jag skriver om? Här på Hannas krypin är det ju en blandad kompott av allt möjligt. Träning. Hälsa. Familjeliv. Jobb. En hel massa växter. Utflykter med Rickard och barnen. Mat. Tankar om samhället. Min Garmin som uppenbarligen har starka åsikter om hur mycket jag bör vila. Och ibland skriver jag om något så oerhört viktigt som att jag har röjt på fönsterbrädan och upptäckt att mina växter har tagit över.
Bloggcoach: Du borde verkligen nischa dig.
Jag: Men jag tycker ju att det är roligt att skriva om allt möjligt.
Bloggcoach: Fast läsaren måste veta vad den får.
Jag: Den får Hanna, räcker inte det?
Bloggcoach: Men vad är Hannas nisch?
Jag: Ingen aning.
Och där någonstans tror jag att bloggcoachen hade börjat inse att det här kanske inte var det enklaste uppdraget.
Nästa grej som jag tror att bloggcoachen skulle ha synpunkter på är mina rubriker. Jag vill ju ha en rubrik som är kul, men kanske inte alltid så SEO-vänlig. Typ så här kan jag tänka mig att den diskussionen skulle låta:
Bloggcoach: Rubriken ska väcka intresse och gärna innehålla ett sökord.
Jag: ”Brända fingrar och så Agda.”
Bloggcoach: Nej.
Jag: Jo, varför inte?
Bloggcoach: Vad handlar inlägget om?
Jag: Det får man läsa för att ta reda på.
Bloggcoach: Hanna…
Jag: Agda är för övrigt en väldigt bra anledning att klicka sig in här hos mig.
Dina inlägg är för långa….
Vadå, menar du? hade jag garanterat svarat. För jag vill ju inte skriva fyra korta inlägg om fyra olika saker. Jag kör gärna allt i ett. Generellt såklart, det finns ju undantag. Jag har nämligen den där vanan att börja med en tanke och sedan komma på en tanke till som leder mig in på ytterligare spår. Och så vips har jag ett inlägg om olika grejer, en liten humla i oreganon eller att jag åt plättar med hallonsorbet och så kanske jag kommer på någon liten grej som jag gjort för länge sedan som jag såklart måste berätta om. Jag tycker det är charmigt men vet inte om bloggcoachen skulle tycka det.
Något jag däremot är hundra på är att bloggcoachen skulle tycka att jag behöver vara tydligare. Min spontana reaktion? Jaaa. Eller nä. Eller kanske. Eller???
Bloggcoach: Vad är det du vill att läsaren ska veta när den kommer in på Hannas krypin?
Jag: Att det är min blogg.
Bloggcoach: Ja, men vad får man läsa om?
Jag: Det beror på.
Bloggcoach: På vadå?
Jag: På vad jag har lust att skriva om. Det är som en chokladask, man vet aldrig vad man får.
Bloggcoach: Det är inte särskilt strategiskt.
Jag: Nej.
Bloggcoach: Du verkar väldigt nöjd med det.
Jag: Ja.
Min blogg har funnits sedan 2007 och en av anledningarna till att jag fortfarande håller på är ju att bloggen har fått förändras med mig. Det har varit mode, hälsa, träning, pilates och under pandemin började jag lyfta mer av det jag tänker och reflekterar över. Det vore helt klart konstigare om jag fortfarande skrev om samma saker som när jag var 24.
Bloggcoach: Men du måste bestämma dig för vad Hannas krypin ska vara.
Jag: Måste jag?
Bloggcoach: Ja.
Jag: Okej. Jag bestämmer att det är en blogg.
Bloggcoach: Hanna…
Jag: Förlåt. Fortsätt.
Bloggcoach: Du behöver en plan.
Jag: Jag har en plan.
Bloggcoach: Jaså?
Jag: Jag öppnar datorn och ser vad jag känner för att skriva om.
Bloggcoach: Det där är inte en plan.
Jag: Det har fungerat i snart 20 år.
Visst börjar jag väl egentligen här fatta vad coachen är ute efter. Det finns absolut saker jag i teorin skulle kunna göra bättre. Jag skulle kunna tänka mer på sökord och SEO-anpassa rubriker. Jag skulle kunna planera mitt innehåll och fokusera mer på vad som faktiskt skulle locka hit nya läsare.
Men då tror jag att det som faktiskt gör Hannas krypin till det den är skulle försvinna. Jag är plottrig, skriver om det jag känner för oavsett om det är ett vardagligt inlägg, något mer reflekterande eller ett inlägg med tjugo olika bilder på humlor.
Bloggcoach: Du borde också publicera mer konsekvent.
Jag: Fast det gör jag väl?
Bloggcoach: Hur många inlägg ska du publicera i veckan?
Jag: Ingen aning.
Bloggcoach: Där ser du.
Jag: Men jag skriver ju.
Bloggcoach: Ja, men hur ofta?
Jag: När jag har något att skriva.
Bloggcoach: Det är inte en strategi.
Jag: Nej, men det är ganska trevligt.
Här tror jag faktiskt att vi skulle börja krocka på riktigt. Jag vill inte skriva ett inlägg bara för att det står ”blogginlägg” i kalendern. Å andra sidan har jag en svit på över 1280 dagar med inlägg varje dag, så där skulle jag egentligen knäppa coachen på näsan som inte alls har koll på just den delen.
Jag vill alltid skriva när jag faktiskt har något att berätta, inte bara för att. Som tur är finns det alltid något att skriva om. Ibland blir det också flera inlägg varje dag. Ibland börjar jag med ett kort inlägg och så flödar tankarna iväg. Precis så som det ska vara.
Bloggcoach: Varför?
Jag: Jag kom på en annan sak.
Bloggcoach: Och?
Jag: Den hängde ihop med den första.
Bloggcoach: Och sedan?
Jag: Sedan kom jag på en tredje sak.
Bloggcoach: Jag börjar förstå problemet.
Jag: Det är inget problem. Det är innehåll.
Och det är här jag sätter stopp. Det blir inget bloggcoachande för mig. Jag vill nämligen inte att min blogg ska bli så strategisk att jag inte kan skriva om en humla och fundera över om det är tillräckligt relevant för målgruppen.
Så vad skulle jag egentligen vilja ha ut av en bloggcoach? Helt klart någon som säger: ”Det här kan du göra bättre.” Och sen gör jag som jag vill ändå.
Bloggcoach: Så du tänker alltså inte ändra någonting?
Jag: Jo då.
Bloggcoach: Vad?
Jag: Jag ska försöka komma på vad vi ska äta till middag innan Rickard frågar.
Temperaturen svänger verkligen hela tiden. Kallt på nätterna och varmt på dagarna. Fördelen är ju att det blir fantastiskt vackra morgnar. Som en sagovärld liksom! Var tvungen att gå ut försöka föreviga. Det är vackert med dimma tycker jag.
Kunde stanna på ett ställe längs med vägen och fota. Men på det vackraste och mest sagolika stället fanns det inget bra ställe att stanna på. Jag får behålla minnet i huvudet istället. Alternativt kliva upp tidigt och ta cykeln till samma ställe. Fast mina händer uppskattar nog inte en cykeltur…
Igår hade jag vilodag från träningen men jag och Rickard tog en promenad i skogen tillsammans. Det var varmt men intelligenta jag drog på mig en svart långärmad tröja. Den lilla grejen sätter tonen för resten av mitt inlägg. 😛
Precis innan jag skulle sova började jag grubbla över en jobbsak. Såklart liksom… Varför lyckas jag alltid med det?
Pratar med en kollega idag: ”vid elva får du vara samordnare medan jag går på möte.” Jag fastnar dock i en sak vid datorn och glömmer helt bort. Så när det var dags för möte kommer hon och jag säger direkt: ”nej jag kan inte avbryta det här nu”. Kollegan: men du skulle väl på möte?” Ridå… snacka om minne som en guldfisk…
Jag skulle ju ha ett klart svar till Rickard när han frågar mig vad jag vill äta ikväll. Standardsvaret är nämligen ”vet inte”. Det tänkte jag ju inte säga idag… Men jag glömde bort att jag skulle fundera på mat…. Fail igen då…
Igår sa jag till en kollega att jag vägrar långa byxor. ”Det är fortfarande sommar”. Hanna idag: drar på sig sina rosa favoriter. Man kan inte anklaga mig för att vara konsekvent…. 🤪🙈🤣 Men imorgon är jag nog tillbaka till bara ben igen… Det var nämligen lite svettigt när jag skulle hem….
Nej det var nog det jag ville berätta just nu. Nu ska jag ut och försöka springa ett distanspass. Målet är en mil. Men jag tänkte köra med lite omvänd psykologi. ”Du behöver bara springa ett varv”.
Efter en förmiddag där jag inte gjorde många knop tog jag mig ut i skogen för en långsam jogg. Min plan var två varv men eftersom jag fick kämpa med det mentala ända från start tänkte jag att det får räcka med ett varv i det långa spåret i skogen. Elljuspåret är 2,3km och så…
Jag skrev inlägget ovan för ett år sedan. Minns precis känslan, hur dålig jag kände mig, hur mycket jag slet och frustrationen över att känna att jag aldrig blev bättre. Om framtiden vet jag ingenting. Tänk om jag då hade vetat vad jag vet idag:
Springer återigen fem kilometer på tävling under trettio minuter.
Jag springer bättre på matcherna.
Jag lyckades med en riktig utmaning: springa Victoriajoggen och Victorialoppet på samma kväll.
Även mitt tempo under promenad har ökat!
Jag orkar springa tuffa löppass även efter att jobbat dag.
Hade jag vetat att min form skulle vara så pass mycket bättre hade jag inte deppat ner mig. Jag har heller inte gjort det helt själv. Hela förra hösten bestod av alternativ träning. Därefter kunde jag börja jogga igen i januari, sprang löptest och kunde därefter komma igång med mer seriös löpning. Alltså intervaller. Rickard gjorde ett träningschema som jag höll nästan till punkt och pricka. Jag behövde anpassa mig efter matcherna så alla pass blev inte av. Men de viktigaste sprang jag. Schemat kunde jag hålla i tre månader, sen skadade jag mig ju igen. Den här gången ledde inte skadan till att jag tappade fysik. Tvärtom så har jag fortsatt bli bättre.
Det finns en led som jag har velat gå ett tag: älvarumsleden vid omberg. Lite skeptisk har jag allt varit till branterna men väl där så var det inget värre än platser jag redan vandrat på. I söndags frågade jag Rickard om han var sugen på att gå leden med mig. Och det var han såklart. Planerade för enkel lunch åt barnen som de kunde fixa själva och Rickard köpte räkmackor åt oss. Så, förbered dig på ett inlägg med många bilder.
Var: En slinga vid Omberg.
Svårighetsgrad: Det här är en krävande led. Det suger bra i benen efter ett tag.
Längd: Alla officiella källor säger 7,5 men jag hade 9,3 på klockan när vi var tillbaka till bilen.
Parkering: Enklast är att parkera vid Ombergs Ekocenter
Markering: Följ grön markering. Det är välmarkerat.
Att inte missa: Utsikten vid Marberget.
På vägen ner till Ödeshög så lyssnade vi på dansband och sjöng med. Dansband är verkligen inte min grej men helt klart trallvänligt och lätt att sjunga med till. När vi närmade oss Ödeshög var himlen riktigt oroande och ju närmre vi kom desto mer busväder var det över Vättern. Men molnen drog som tur var vidare.
Rundan började i bokskogen. Vid en liten bro kan man välja vilket håll man vill gå rundan. Vi valde över bron och vidare. Snart började det gå uppför. Jag överdriver inte när jag säger att nästan hela första kilometern gick uppför.
Första vackra utsiktsplatsen var vid S:t Pers sten. Blev helt klart lite förvirrad för jag förväntade mig någon form av minnesmärke. Typ en stor sten eller något. Och jodå, visst finns stenen, men inte just vid utsiktsplatsen. Här går man på en smal bilväg och snart svänger leden ner vid branterna. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Ett snedsteg och man tumlar nerför slänten. Det är dock inte som på Gotland att det är stup rakt ner utan lite fler ”naturliga stopp”. Om man skulle råka trilla alltså.
Ledens mest krävande stenparti. Det blir inte värre än så här. Vi hade partiet nerför vilket inte var det lättaste med mina händer.
Så efter branterna följde vi en skogsväg fram till Älvarums udde. Här åt vi vår medhavda matsäck: räkmackor. Den var extra god, tänk att frisk luft och vackra vyer gör något särskilt med smaklökarna.
Ville knalla ner här men det gick inte.
Något som förvånade mig var löparna som vi mötte längs med leden. Men det är klart, det går att jogga på de flesta platser. Det blev lite kyligt att sitta här så efter vi ätit färdigt knallade vi vidare till:
Storpissans naturreservat. Skylten döljer en brant och lång uppförsbacke. Hur som helst, vi diskuterade var namnet kan tänkas komma ifrån. Inga svar såklart. Jag får ta google till hjälp tänker jag. Enligt Visit Ödeshög kommer namnet från den smala bäcken som har sitt utlopp rätt ner i sjön. Då var vi ändå lite åt rätt håll för bäcken såg vi ju.
När vi svängde av Omberg runt och knallade in i Storpissans naturreservat fick vi återigen klättra uppför. Det sög bra i benen…. Vandringen här beskrivs som svår vilket jag verkligen håller med om. När man kommer ut från Storpissan kommer man ut på en grusväg och gissa vad: såklart går den uppför. Då passar det väl perfekt att ta ytterligare en avstickare till Marbergen, ”bara” 400 meter uppför.
Klokt med en varning! Så när jag knallade de där 400 metrarna funderade jag på om det verkligen skulle vara värt det. Och jodå, det var fantastiskt vackert.
Så väl nere från berget fortsatte vi vandringen uppför. Här var det läge för ett par dextrosoltabletter. Pulsen gick upp rejält. Men snart fick vi svänga av och då skulle det bara vara tre kilometer kvar till Ekocenter. Blev lite förvirrad eftersom jag redan hade 5,8 kilometer på klockan. Men tre kilometer till ska vi orka gå. Hade ju inget annat val heller, hehe.
Sista naturupplevelsen var mörka hål kärret. Här borde man kunna se orkidéer på våren tänkte jag. Snart var vi tillbaka vid bilen. Jag ville även besöka Ellen Keys strand men det var fullt med bilar vid parkeringen och jag hade verkligen ingen lust att gå två kilometer från parkeringen vid Ekocenter. Det får bli en annan gång.
Förstår dock att det var många som stannat just där: vyn över östgötaslätten var så vacker! Min bild gör det inte rättvisa.
Jag vaknade pigg som en lärka imorse. Somnade redan vid åtta igår kväll och haft ett par uppvak men sedan somnat om. Det var så skönt att vakna och känna mig pigg. Ännu piggare blev jag av det härliga vädret. Åkte tidigt till jobbet, ställde bilen vid parkeringen och gick sedan fyra kilometer på riktigt pigga ben. Underbart ju!
Idag fyller min kära mamma åttio år. Ringde imorse, sjöng en trudelutt (hehe sjöng trudelutten sittandes ute i receptionen där det alltid går förbi folk) och pratade en stund. Bestämde att vi skulle ses en sväng efter jobbet. Mamma hade gjort en päronkaka som jag inmundigade och så pratade vi om lite allt möjligt. Brorsan var också där. Trevligt värre att ses en stund.
När jag kom hem slappade jag en stund och därefter tog jag tag i dagens träning. Distans eller intervaller var frågan. Rickard tyckte jag skulle köra intervaller och så fick det bli, närmare bestämt 10*400. Jag valde att återigen utmana mig men på lite mer rimliga nivåer. Jag mådde inte dåligt efter sista intervallen. Däremot hade jag väldigt trötta ben såklart. Precis som det ska vara! Jag är väldigt nöjd.
I morse var det bara elva grader (enligt min telefon alltså) så jag drog på mig långa tights, långärmad tröja och min rosa fluffiga jacka. Men sen blev det ju varmt under dagen och solen tittade fram. Vips kändes det alldeles för tidigt för den typen av kläder. Det är bara juli och fortfarande sommar även om termometern och vindarna visar annat. Hösten känns fortfarande så avlägsen och jag är inte redo mentalt! Imorgon blir det korta tights igen. Eller kanske någon fin klänning, vi får se.
Jag tog en kort promenad innan jobbet och testade nya vägar och konstaterade att de två rundorna som jag brukar gå är bäst. Funderat över om jag ska träna något i kväll men efter min intensiva helg får det faktiskt bli vila och inget annat. Om det inte blir en extremt fin kväll, då kommer jag säkert vilja ha lite sol på nosen. Men just precis nu, i skrivande stund, är det vilodag som gäller.
Det är dags att skriva lite om min torsdag och min fredag. Gårdagen startade med att jag gick min korta runda som är 2,8 kilometer. Hehe, jag hade fart i benen och gick dessa kilometer på inte ens 26 minuter. Min uthållighet som jag fått i löparspåret har även haft den effekten att jag kan gå i ett snabbare tempo. Dagen flöt sedan på och när jag kom hem vilade jag en stund för att sedan ta tag i min träning: ett distanspass på löpbandet. Eftersom min högra fot varit lite tråkig ute i spåret ville jag testa på löpbandet. Och det är så konstigt för kände ingenting. Undrar om det är en mental grej.
Som löpare hör jag ofta talas om runnershigh. Ett stadie där man får känslan av att kunna springa hur länge som helst. Kroppen bara går av sig självt och det går till och med att öka tempot. Exakt så blev det för mig igår. Helt plötsligt var det inte jobbigt längre och kroppen bara sprang av sig själv. Min runnershigh kommer efter sex kilometer. Hehe, lite jobbigt att behöva springa så långt innan det känns lätt och ledigt…
Idag fick jag frågan om jag var trött eller ledsen. Ironin i att få en sådan kommentar när jag sovit nästan nio timmar i natt… Dagen fortsatte med allmänt tråkiga grejer. Ville hjälpa en kollega med en sak och konstaterade att det inte gick. På grund av mina händer alltså. Det här kommer låta hårt men jag känner mig helt värdelös. Samtidigt som jag underlättar för mina kollegor vad gäller logistik och annat. Så jag började gråta när jag pratade om det med chefen och en annan kollega. De var så snälla och försökte muntra upp mig. Sen hände ett par andra saker där jag bara kände att hit men inte längre. Skönt med fredag och helg säger jag.
Jag träffade arbetsterapeut idag på hand och plastik. Jag får dubbla budskap och känner mig bara förvirrad. Jag får inte köra det träningsprogram med vikter som jag fick av rörelse och hälsa. Däremot får jag belasta om det gör ont men bara om smärtan sedan minskar. Hela tiden har jag fått höra att så länge det gör ont så får jag inte belasta utan händerna måste vila. Tror du att jag blir förvirrad eller vad… I praktiken gör det ju ont mer eller mindre hela tiden så det är bara att fortsätta som jag gjort de senaste fyra månaderna.
I morse skickade jag ett mess till Rickard (han jobbade natt). Ska vi inte ses efter jobbet och hitta på något, typ fika och promenad, skrev jag. Såklart var inte Rickard sen att hoppa på. Så han hämtade mig efter jobbet och så åkte vi vidare till Bergs slussar. Köpte glass och satte oss och kollade lite vid kanalen. Det var broöppning precis när vi satte oss och vilka puckon. Flera bilar körde över och en löpare skulle tvunget springa över precis när bommarna gått ner. Pucko säger jag, det finns verkligen folk till allt.
Efter glassen gick vi hela slusstrappan ner. Det var en tysk båt som skulle slussas och en flicka på sisådär 15 bast hade ansvar för linorna vid slussningen. Funderade lite på hur det skulle vara att åka båt, hela vägen från Tyskland ända till Göta kanal. Det måste vara en häftig upplevelse! Hur som helst så satt vi nere vid Roxen en stund innan det var dags att styra kosan hemåt igen.
Känsla: Lite ångest för att det var sista semesterveckan. Jag hade ju hoppats på att jag skulle kunna börja jobba oregelbundet igen och få jobba med patienterna. Så blir det inte eftersom jag fortfarande har ont i mina händer. Kortisonet jag fått har inte haft någon snabb effekt. Läkaren sa att jag kunde vänta mig effekt först om en-två månader.
Väder: I måndags när vi var i Västervik var det riktigt soligt och fint. Tisdagen fortsatte med regn och rusk. Sedan hade jag och Rickard två riktigt fina dagar i Arkösund vädermässigt. Helgen har också varit fin.
Veckans träning: Det har varit en riktigt bra träningsvecka. Sedan jag fick ont i min muskel har jag inte kunnat köra fyra löppass på samma vecka. Men den här veckan gick det så bra. Två lågintensiva pass, ett intervallpass och måndagens lopp kan ju kvala in som tempoträning.
Måndag: Västervik city run. 6,3 kilometer löpning.
Tisdag: En riktigt rask promenad i skogen tillsammans med Rickard.
Onsdag: Joggade 8,5 kilometer i skogen.
Torsdag: Vilodag från träning
Fredag: Vilodag från träning
Lördag: Sprang intervaller i skogen. 30 sekunder så snabbt jag orkade och 30 sekunder vila i 2,8 kilometer. Därefter gjorde jag samma sak men en minut snabbt och en minut vila. Var inte beredd på att det skulle vara så varmt så det var slitsamt.
Söndag: Joggade en mil på löpbandet.
Mina positiva från veckan:
Att det gick så bra att springa i måndags. Jag är glad över att löparformen är bättre jämfört med förra året.
Mysigt att bada med barnen ikväll.
Sprungit fyra pass. Det är jag riktigt glad över!
Jag och och Rickard hade fina dagar i Östgötska skärgården. Inlägg om vad vi gjorde kommer i nästa vecka.
Sämsta: Det är två saker, dels att mina händer inte blir ett dugg bättre och att min semester är slut. Hade gärna haft mer ledigt.
Smärtsamma: Jag fick en kortisoninjektion i min vänstra hand i onsdags. Usch så hemskt det varit. Dels började det pirra i tummen direkt när läkaren gav injektionen och så tappade jag känseln på ovansidan av tummen. Som tur var försvann den känslan efter ett par timmar. Men däremot har det gjort gräsligt ont i handen. Det började lätta i torsdags kväll och nu gör det ont när jag använder händerna, inte i vila. Behöver jag skriva att jag är riktigt trött nu på att det aldrig blir bättre.
Veckans jag: Jag ringde till Rörelse och hälsa men jag fick inga nya handledsskydd av dom. Motivet var att jag är patient på hand och plastik nu. När jag fick kortisoninjektionen så frågade jag om nya. Fick en betydligt nättare variant som ger bra stöd.
Godaste: Jag har ätit en massa godsaker den här veckan. Massor med glass (helt klart godare än godis), god middag med Rickard i torsdags och så hotellfrukost. Nom, nom, nom.
Dagens jetpackfråga: Tänkte jag får vara med i veckans söndagslista. Det är nämligen en intressant fråga att fundera över. Det korta svaret är ja. Det långa svaret är att jag tror på utveckling. För att utvecklas som person och i yrkeslivet med mera så måste det finnas en vilja att lära sig. Utan viljan att lära sig något nytt så kommer man heller inte utvecklas och bli bättre.
Är du en person som lär sig hela livet?
Bilder från veckan: Jag har egentligen massor med bilder från veckan men lite vill jag spara på dom eftersom jag har ett gäng kommande inlägg från veckan som gått. Då särskilt från min och Rickards lilla minitripp. Men jag smyger in ett par av dom. 🙂
Planer för veckan som kommer:
Börja jobba igen, det blir en mjukstart med tre dagpass.
