Jag läste hos Bloggkommentatorerna att Marianne nu får hjälp så att hon kan bo kvar. Elaine har skrivit så fint:
Jag reagerade dock negativt på ett ställe i Bloggkommentatorernas inlägg:
”Medmänsklighet är fint, men mänskligheten är komplicerad. Jag tycker det är mycket mer rimligt och säkert att låta lagar se till att alla medborgare får den hjälp de behöver, istället för att låta varje behövande själv övertyga folket om att hjälpen är tillräckligt viktig.”
Men vad gör man när samhällets skyddinsatser inte fungerar. När man hamnar utanför helt? När man inte kan få hjälp någon annanstans alls över huvudet taget. När alla möjligheter är uttömda. Vad finns då kvar än att vädja till privatpersoner?
Jag tänker att om man ber om hjälp från andra på det här sättet så har man inget annat kvar att göra. Man griper efter sista halmstrået.
Det är när lagarna och skyddsnäten inte fungerar som människor är tvingade att gå ut i media. Där har politikerna en skyldighet att täppa till hålen så att ingen ska falla mellan stolarna. Fint att hon fick hjälp och att det ordnade sig för henne. Det är medmänskligheten som får rycka in när människor är desperata och myndigheter står handfallna. Tills politikerna har täppt till hålen är det fint att det finns människor som vill och kan hjälpa andra människor i nöd.
