På Fårö och bad på Sudersand

Jag har tagit över 200 bilder idag, och det är enbart de som jag tog med systemkameran. Efter en tidig lunch tog vi oss till Fårö. Det som slog mig är hur stort det är på Fårö och hur mycket det inte känns som en ö. Sen såklart det karga landskapet talar ju för motsatsen. Älskar alla gamla hus och att fundera över vilka som bott där och hur deras liv såg ut.
Det första vi gjorde var att besöka Gamle Hamn, det gör vi varje gång som vi är här. Där blev det också en fikastund.
 
Därefter åkte vi till Langhammars, det kändes inte som att vi varit där någon gång. Kände inte alls igen mig. Men vad tråkigt det var att ungdomar spreyat färg på raukarna.
 
Det sista vi gjorde var att åka till Sudersand. 2007 blev det utsett till världens näst bästa strand och jag vet inte hur de bedömt det. Jag blev inte imponerad. Visst var sanden helt fantastisk och jag njöt av att känna sanden mellan fingrarna. Men vattnet…. Det var så mycket alger att det egentligen inte gick att bada. Men vi hoppade i ändå, jag, Alexander och Ida.
De här lila blommorna växer överrallt på Gotland, så också på Fårö. De är typ som lupiner på fastlandet men flera gånger värre. Det var lila överrallt. Alltså verkligen överrallt.

Fem fakta om mig

 
– Jag läser min egen blogg. Tycker om att gå tillbaka och se vad jag har gjort genom åren. Jag har bloggat i 13 år så det finns mycket sparat. 
– Jag bränner alltid minst en pannkaka när jag steker amerikanska pannkakor.
– Jag gillar egentligen att städa. När jag gör det för att jag vill och får lust till det. Problemet är att jag får lust lite för sällan. Tur jag har en man som håller efter.
– Jag är helt klart inte bra på att vara ledig längre. Jobbade bara en dag påskveckan och hade med andra ord massor med tid att göra vettiga saker. Resultatet: inget vettigt blev gjort alls av varken plugg eller trädgårdsfix. Fast jag hade tiden. Så dumt! 
– Jag har sjungit i kör som tonåring och var med och spelade in en skiva.

På två betongklumpar…..

Efter en sovmorgon, liten frukost och sedan ”smältamatenpaus” gick jag och Rickard ut och sprang. Vi sprang (sprang är väl fel ord, mer lufsade runt) hälsans stig som är 7 kilometer och hjälp så segt det var. Mina ben var så tunga och det fanns ingen glöd alls. Jag vet ju att vissa pass känns så och Rickard hade inte sådär jättepigga ben heller. Jag tog en fotopaus vid muren och på Kärlekens stig gjorde jag en vurpa….
När jag har såna här pass får jag för mig att jag återigen har tappat och måste börja om. Det kändes ungefär som när jag sprang i början av min ketoresa, fast den här gången kan jag inte skylla på lite kolhydrater. Imorgon blir det säkert ett bättre pass!