Dag: 11 februari 2022

Känner man andra genom sig själv?

Publicerad den av Hannas krypin
Borde sova men så började jag grubbla efter jag såg en post på Facebook så nu ligger jag här i sängen med datorn i knät, det är mörkt och tyst runt omkring mig, Samuel sover borta och Alex och Ida har gått och lagt sig. Har för en stund sedan tränat fyrtio minuter pilates och efter kvällens pass har det blivit nästan tre timmar den här veckan. Känns helt underbart faktiskt!
Eller? Hur tänker du? Känner man andra genom sig själv?
Man brukar säga att det som man stör sig mest på vad gäller andra är det som liknar en själv mest.
Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt men jag tycker det är intressant att fundera över.
Oj hjälp förresten…. Innebär det då att jag är lik personen jag kritiserade igår? Hujedamej, det vill jag inte tänka på…. 😜😂
Jag är expert på att tänka negativa tankar om mig själv men vad gäller andra så tänker jag mest positivt. Har skrivit om det i ett tidigare inlägg om hur jag är väldigt lojal och inte ”dumpar” folk i första taget. Det ska mycket till för att jag ska börja tycka illa om någon, jag kan bara komma på två personer jag tycker genuint illa om. En kommer jag aldrig träffa och den andra spelar egentligen ingen roll. Men känner ändå att det säger en del om hur jag ser på andra människor. Jag är dock inte perfekt, ibland hoppar det grodor och första intrycket kan ibland få sätta en aning prägel iallafall på första mötet men sen är jag inte den som inte ändrar mig när jag lärt känna personerna mer. Men dömer andra vet jag inte om jag gör egentligen. Få för mig att människor tycker si eller så om mig gör jag såklart men är det egentligen att döma? Vad lägger man in i den värderingen av att döma andra? Handlar det om första intryck eller att man lägger in olika värderingar att en person är si och så. Jag är däremot bra på att döma mig själv när jag tycker att jag gjort grejer mindre bra,
Jag har absolut inga svar, sitter mest och skriver ner mina tankar som de kommer. Lämna gärna en kommentar och berätta lite om hur du tänker kring det här inlägget. Det skulle jag bli jätteglad över.

Modet att tänka själv och våga ifrågasätta

Publicerad den av Hannas krypin
Hur mycket influerar vi egentligen varandra? Jag läste en tänkvärd text på instagram idag som handlar om just det. Vad är mina tankar och vad är tankar som jag fått av någon annan? Jag tänker ofta på det faktum att jag inte har en särskilt stor påverkan på de människor som jag har närmast. Inte vad jag vet iallafall. Men jag tror samtidigt på att man egentligen aldrig kan veta vad en annan människa tänker på eller hur man påverkar med det man säger och hur man tänker. Så jag tänkte dela en text idag om just det.
💫 Den största gåvan du som följare kan ge mig, är inte att blint följa mig, utan att tänka själv 💫
💭💭💭💭💭💭💭
Min ambition med detta kontot har aldrig varit – varken före eller under pandemin – att påverka människor åt ett eller annat håll. Jag ryser vid tanken av att människor blint skulle följa mina (eller någons) råd. Det enda jag ämnar inspirera till är frihet, sanning och mod 💪
Mitt beslut att inte vaccinera mig mot covid-19 är mitt egna, och ett beslut jag tog av privata skäl. Men du måste inte tycka som jag. Ta de besluten jag tar. Göra som jag gör. Tvärtom. Utmana mig, utmana din omgivning, utmana samhället. För om du bara tänker som alla andra, är risken stor att du inte tänker alls 😵‍💫
Detta kontot har på senare tid utformats till en ventil för mig, där jag febrilt försöker nyansera en enfärgad debatt, bredda en snäv samhällsbild samt högljutt protestera mot en skadlig tystnadskultur. Jag försöker få rätsida på saker och ting, både för min egna skull, men i synnerhet för samhällets- och för våra barns skull.
Men jag är inte en influenser. Detta är min dagbok/ventil/kreativa outlet. Jag insåg dock nyligen att jag besitter makten att eventuellt påverka människor, och därför vill jag vara extra tydlig med mina avsikter.
💭 Min avsikt, eller min önskan, är att alla utvecklar en förmåga att tänka själv. Inte låter någon annan ta beslut åt dig, som du är fullt kapabel till att ta själv. Min förhoppning är att jag uppmuntrar människor till att tänka kritiskt, göra egna efterforskningar, lita på sin magkänsla och då och då är beredda att bli omlärda 💭

Jag vill inte fatta beslut åt någon. Vad jag vill, är att ge var och en av er:
💫 MODET att våga ifrågasätta.
💫 STYRKAN att orka gå er egna väg.
💫 VISDOMEN att fatta era egna beslut.
💫 ÖDMJUKHETEN i att vi aldrig någonsin är fullärda. 

Tankar från pandemin ur ett kristet perspektiv

Publicerad den av Hannas krypin
Josefine Åkerberg: Omänsklighetens ansikte.
Jag vill gärna göra ett försök att sammanfatta min upplevelse av de senaste två åren.
 
Först och främst vill jag ha sagt att jag har den största respekt för all sjukvårdspersonal som både före, under och efter det vi kallar ”pandemin” slitigt, och sliter, som djur för att ge människor vård under långt ifrån acceptabla förhållanden.
Ni är hjältar och ni förtjänar långt mycket bättre förutsättningar att kunna utöva det livsviktiga yrke ni utbildat er till.
Nu till det psykologiskt långt mycket obehagligare i det som vi som befolkning utsatts för;
– Vi har blivit uppskrämda av en smitta med en påstådd dödlighet som visat sig vara både falsk och felaktig.
– Vi har fråntagits grundläggande rättigheter som vår självklara rörelsefrihet, mötesfrihet och vår religionsfrihet.
– Vi har med alla till buds stående medel – övertalning, mutor, fråntagna rättigheter, hot och utpressning – försökt förmås att ta en experimentell injektion som visat sig orsaka historiens hittills största mängd allvarliga biverkningar.
– Företag och livsverk har gått under till följd av dessa inskränkningar i lagstadgade fri – och rättigheter.
Ovanstående är dock ändå inte det värsta i det som drabbat oss.
Det värsta är den fråntagna mänskliga värdigheten.
Omänskligheten.
Vi är alla här på lika villkor inför livets skörhet och bräcklighet.
Vi ska alla dö en dag.
Detta faktum borde generera en ödmjukhet och en kärleksfull generositet i vårt förhållningssätt inför olika livsöden.
Detta faktum borde också bana väg för ett i grunden kärleksfullt förhållningssätt till våra medmänniskor, både i livet och inför det stundande dödsögonblicket.
I kölvattnet av skrämselpropagandan, de påtvingade restriktionerna och den polariserande injektionsagendan har vi istället sett en omänsklighet inte värdig ett civiliserat samhälle.
Gamla människor har tvingats gå döden till mötes i ensamhet, där anhöriga förbjudits närvara, i total mänsklig ovärdighet.
Blivande mödrar har tvingats föda sitt barn utan närvaro av den blivande fadern eftersom han förbjudits närvara vid deras kanske livs största ögonblick.
Helt vanliga, empatiska människor har förvandlats till mobbare och gränslösa förövare gentemot andra helt vanliga, empatiska människor.
Människor har invaggats i tron att det är ok att utestänga, att utesluta, att kränka och nedvärdera andra människor.
Om man jämför denna omänsklighet, denna berövade mänsklighet med de få dödstal denna så kallade pandemi orsakat så återstår bara ett ord.
Satan.
Endast Satan kan och vill åstadkomma denna omänsklighet.
Satan har dundrat fram i vårt samhälle och gjort sig synligare än någonsin.
Enda botemedlet är Gud och må Gud bringa förlåtelse till den som ber om den.