I Claras senaste inlägg skrev hon om dåliga träningsråd. Ett av dom handlar om att ta trapporna istället för att ta hissen eller att parkera en bit bort så man får gå lite extra långt med matkassarna. Enligt Clara så påminns man bara om sin dåliga form och att man inte får endorfinerna som träningen annars ger.
Jag tänker tvärtom. Är det ett oöverstigligt hinder att ta sig till gymmet så är den vardagsmotion man får till ovärderlig. Lite är alltid bättre än ingenting. Sen är det kanske ingenting man får några endorfinkickar som träningen annars ger men vad som ger den där extra kicken är högst individuellt. Jag får inte samma typ av endorfinkickar av min cykling som jag får av löpning. Inget i träningsväg slår ett riktigt bra löppass där jag har fått kämpa men jag ändå känner att jag har energi och ork. Få känna att träningen går framåt, att den har gett resultat.
Vad tycker du?
