För ett tag sedan fick jag ett mejl med ett erbjudande som jag absolut inte kunde tacka nej till: att få lyssna på Tess Olofsson – Sveriges främsta kvinnliga domare just nu och en riktig pionjär. Hon är den första kvinnliga huvuddomaren i herrallsvenskan. Det är verkligen en bedrift då det kräver otroligt bra fysik för att klara löptesterna på den nivån.
Vi var sju domare, en distriktsinstruktör (L) och drygt 20 andra personer med olika roller inom fotbollen som samlades för att höra Tess berätta sin historia – hur allt började och hur hon tagit sig hela vägen till toppen. Det blev en otroligt inspirerande kväll.
Jag insåg ganska snabbt att hon och jag faktiskt har en hel del gemensamt. De tankar jag har kring dömandet, den där osäkerheten som ibland smyger sig på i vissa situationer – det delar jag med en så rutinerad domare som Tess. Det var en lättnad att inse att mina känslor inte är särskilt unika. Jag kunde heller inte hålla tyst när det visades klipp och vi diskuterade kring det. L la armen om mig och bara helt spontant ”jag gillar dig” när jag reflekterade kring en situation och ett beslut. I såna där situationer kommer det fram så mycket rutin. Tänk så mycket jag också kan dela med mig av. Sådant jag inte tänker men som bara plockas fram i såna här situationer.
Något annat jag tar med mig är att inget är omöjligt. Hon har lyckats ta sig tillbaka efter tre skador och trots en hälseneruptur kunnat ta sig till högsta nivå på herrsidan. Det är imponerande. Det gör att jag på något sätt känner lite hopp kring min egen fysik. Om jag verkligen vill så kan också jag. Inte nå hennes nivåer såklart men att jag väljer själv. Om jag lägger in en högre växel kan också jag nå bättre resultat.