Författare: Hannas krypin

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Jag har också drömt om att plugga till sjuksköterska men har utbildat mig till specialistundersköterska inom palliativ vård/avancerad omvårdnad och specialistundersköterska i akutsjukvård och intensivvård. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

Söndagslistan vecka 50

Publicerad den av Hannas krypin

Det blev inget pyssel i eftermiddag. Det var ingen som riktigt orkade, särskilt inte den som från början önskat pyssel. Men pysslet finns kvar till en annan dag. Istället har jag vilat en stund på eftermiddagen, somnade inte men det var skönt att bara vila under täcket i ett mörkt rum.

Jag och Rickard tog en promenad. Vi åkte till ett ställe där vi sprang mycket förr. När vi gick där minns jag de allra första löppassen jag gjorde tillsammans med Rickard i det här spåret. Det är ett perfekt spår: en nerförförsbacke, grus och inga jobbiga uppförsbackar. Jag minns också när löptestet sprangs i det här spåret. Då skulle man springa 2,2km på max 12 minuter. Spåret är 1,8 kilometer så det behövdes lägga till 400 meter. Vi gick i kolsvart mörker, det enda ljuset vi hade var ljuset från min telefons ficklampa. Det fanns dekorationer på vissa ställen. Försökte fota vilket gick sådär:

Man kanske kan ana tre gulliga små hus. Måste helt klart hit i dagsljus!
Det här är alltså samma som på bilden till vänster. Intressant effekt eller vad säger du?

Känsla: Det finns en gammal film från nittio-talet: Yrrol. I den här filmen finns det ett gäng knasiga karaktärer som improviserar ihop en handling som absolut inte hör ihop men som blir galet kul. Vet inte om den hade fått så stort genomslag nu för tiden. Den hade nog ansetts vara alltför icke politiskt korrekt och fått stora rubriker. Hur som helst så finns det en scen där två karaktärer diskuterar en situation. Dialogen går väl ungefär så här:

– Du hör ju inte

– Men du lyssnar ju inte

– Amen du hör ju inte

Och så håller dom på så där. Så har det känts den här veckan.

Väder: Extremt grå, tråkig och regnig vecka.

Träning: Det har varit en vecka med fokus på lågintensiv träning: promenader och längre, långsamma löppass. Jag är så glad att jag har kunnat vara så aktiv och faktiskt inte känna mig sliten fysiskt. Tröttheten jag känner är inte fysisk.

  • Måndag: Distanspass på löpbandet, 45 minuter långsam jogg. 30 minuter morgonpromenad.
  • Tisdag: 30 minuter morgonpromenad. Testade att springa 1600 meter så snabbt jag orkade.
  • Onsdag: 30 minuter morgonpromenad.
  • Torsdag: 30 minuter morgonrpromenad. 45 minuter långsam jogg.
  • Fredag: 30 minuter morgonpromenad.
  • Lördag: 45 minuter långsam joggingrunda.
  • Söndag: Tog en fyra kilometers promenad ensam i skogen på förmiddagen. Ikväll gick jag och Rickard en runda på dryga två kilometer.

Något viktigt: Hittade ett inlägg som jag bara måste dela igen. Orkar du inte klicka på länken blir du här serverad kloka rader av Underbara Clara:

Missar man en chans får man fler. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man struntar i det bara för att man är inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Deras medvetande vidgas, nya minnesbanor dras ständigt upp. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Det ordnar sig. Låt oroshjärtat klappa lugnt 

Köp: Check på lite julklappar. Fixade en rosa stickad tröja till I. Hon gillar kofta, kjol och strumpbyxor men det finns ju så mycket annat också. Hoppas att hon ska gilla den.

Mina positiva från veckan:

  • Kan jag vara annat än glad över att jag har kunnat springa fyra gånger den här veckan? Orimligt glad faktiskt.
  • Vi i HLR-gruppen har fått så mycket positiv feedback från våra kurser. Det har varit så roligt.
  • Jag är glad att få ha väckt gamla minnen om att spela teater. Hur kul som helst ju att spela patient i vissa av scenariorna.

Blogg- och sociala medier-relaterat: Jag har fått en nytändning vad gäller instagram. Känns kul att kunna dela mer löpnings-relaterat innehåll igen. Stories har varit flitigt använt.

Personliga: Det som hänger över mig är fortfarande högst aktuellt och det finns ingen ändring där än. Tar mycket energi och det är säkert därför som jag har så svårt att sova. Känns inte som att jag kan göra så mycket mer.

En runda med frisk luft

Publicerad den av Hannas krypin

Gissa vad, tror du att jag sov bättre i natt? Nej givetvis inte. Men jag tog en melatonin tidigt igår kväll så jag somnade i alla fall utan några krusiduller. Vid sex klev jag upp, har bara strulat så här i fem dagar men det känns redan alldeles för mycket. Jag vill sova!

Jag tog mig ut i skogen för en promenad innan det är dags att laga till lunch. Men det var bra tempo jag höll, fick mjölksyra i benen, haha. Det är tredje advent idag, dagens planer är lunch och i eftermiddag ska vi adventsfika och pyssla tillsammans. Eventuellt ska jag springa intervaller med Rickard också. Fulltecknad eftermiddag med andra ord.

Lussejogg, hemgjord lasagne och allmänt pladder

Publicerad den av Hannas krypin

Igår upptäckte jag att jag fått ett en centimeter stort skavsår på min vänstra lilltå. Fråga mig inte hur det gått till, har samma skor som alltid men kanske var det hålet på strumpan som orsakade eländet. Hålet upptäckte jag först när jag kom hem. Jag tyckte jag var smart när jag tejpade över blåsan med coachtejp. Det var jag inte kan jag säga. När jag skulle ta bort tejpen och byta till compeed så tog jag såklart hål på blåsan. Smart tjej…. Såna där konstiga grejer jag får för mig är inte så intelligent. Och jag som är vårdutbildad…. Men det är skillnad på att ta hand om sig själv och andra.

Jag har längtat hela veckan efter att kunna jogga en längre runda utomhus i dagsljus. Idag kunde jag äntligen göra slag i saken. Ledig lördag och bara fyra grader. Det låter kanske kallt men det var faktiskt helt perfekt temperatur. Räckte gott och väl med en tunn långärmad tröja under min lite tjockare vita tröja. Vantarna var skönt i början, sen åkte de av när jag blev varm. Jag var helt rätt klädd. Jag har ingen aning om hur långt det blev i kilometer, jag joggade i lugnt tempo i 45 minuter. Men vad svårt det är att jogga långsamt ute i samhället. Min instinkt att springa snabbare vaknar direkt.

När jag kom in lagade jag lunch. Fick bli kyckling och ris och till kvällen blev det en hemgjord lasagne. Det är flera år sedan som jag gjorde lasagne men det sitter verkligen i fingrarna. Vissa kunskaper glöms aldrig bort. Lasagnen fluffade upp sig som en ugnspannkaka och blev så god!

13:e december – LUCIA

Publicerad den av Hannas krypin

Nu är det fjärde natten i rad som jag inte har kunnat sova. Säkerligen är det för mycket som snurrar runt i huvudet. Jag vaknade tidigt, låg i sängen ett tag och slösurfade på telefon en stund. Klev sedan upp, gjorde i ordning frukost och startade tv:n. Det är tradition att titta på Luciamorgon på SVT. Gissa lyckan att årets Lucia spelats in i Visby. Jag satt och mysryste under de vackra sångerna. När det var dryga tio minuter kvar kom S upp. Vi tittade klart på Luciamorgon och sedan ville S titta på någon mysig film. Valet föll på ”last christmas” med Emilia Clarke i huvudrollen. Hur fin film som helst och det oväntade slutet gör den mer än sevärd.

I kom upp och visade mig vad hon ritat. Jag blev helt förälskad i den där lilla varelsen och frågade I om jag inte kunde få teckningen. Det fick jag. Titta så fin den är!

När jag var barn/ungdom blev jag aldrig vald till Lucia, jag tillhörde inte det populära gänget om man säger så. Minns ett Lucia-tåg i gymnasiet där den som var Lucia ”hedrade” uppdraget med att komma rejält bakfull. I gymnasiet kom Lucia-tåget ridandes till häst medan Lucian satt i en vagn. Tur det med tanke på måendet. Minns så väl hur blek hon var.

Nu för tiden är det så mycket trams kring Lucia tycker jag. Det dummaste jag hörde var det året då en skola förbjöd ett traditionellt luciatåg. Barnen fick varken klä ut sig till Lucia, tärnor eller stjärngossar utan allt typiskt traditionellt var bannlyst. Så dumt tycker jag. Låt barnen välja det som de vill vara. Det här med att inkludera är en fin grundtanke men när det leder till att man ska exkludera blir det bara helfel. En tankevurpa utan dess like….

PS: Veckans station på Åkes lördagstema hoppa på tåget är just Lucia. Passar ju väldigt bra tycker jag. Häng på du också. DS

Fem en fredag vecka 50: Till minne

Publicerad den av Hannas krypin

Jag startade dagen med en morgonpromenad, och efter det var jag redo för de två sista kurserna. När jag började förra veckan kändes två veckor som en evighet – men nu är vi alltså redan klara. Det kändes lite konstigt att plocka ihop allt efter den sista gruppen. Nu är det fredag kväll och jag avslutar en intensiv vecka av utbildning tillsammans med de andra instruktörerna. Jag har lärt mig otroligt mycket av alla som generöst har delat med sig av sin kunskap.

Varje utbildningstillfälle har avslutats med tre olika scenarion, baserade på olika patientfall. Det roligaste just idag var att spela rollen som orolig och ledsen fru. Hon kommer för att besöka sin man som ligger inlagd. I scenariot hade maken precis fått ett hjärtstopp och ingen hade hunnit ringa till frun. Frun kommer in och ser alla jobba intensivt. Jag gjorde det så övertygande att personer runt omkring trodde det var på riktigt. Jag fick säga flera gånger att det bara var på låtsas.

Så från dagens bravader till veckans fem tema-frågor. Elisas fem en fredag handlar om minnen.

  1. Vilket ögonblick från det senaste året vill du hålla fast vid extra hårt? Helgen som jag och Rickard hade på Gotland i april. Firade 20-årig bröllopsdag
  2. Vad får dig att le, även en annars tung eller vanlig dag? Att kunna röra på mig. Få till ett sånt där stretchpass där jag bara är här och nu. Innan jag ens hinner blinka har en halvtimme gått. Älskar den känslan!
  3. Vad i din vardag får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Det kan vara ett fint ögonblick tillsammans med nära och kära.
  4. När brukar du känna ”det här är livet”? När jag är ute i naturen, känner solen mot ansiktet. Gärna vid ett vattendrag där solen glittrar i vattnet.
  5. Vad får dig att känna hopp, även när livet känns lite tungt? Samtidigt som relationer är det svåra så ger det också hopp.

Springa sakta

Publicerad den av Hannas krypin

Sömnen på eftermiddagen gjorde verkligen nytta. Jag har varit mycket piggare och orkade jogga ett lite längre pass. Kändes inte som träning utan jag joggade på i mitt långsamma tempo. Det blev veckans tredje löppass. Tänk att jag kan jogga igen utan skadekänningar!

Om man vill bli en bra och uthållig löpare måste man springa långsamt. Intervaller och hårda pass i all ära men det som bygger bäst är att springa långsamt. Tanken är att man ska utgå från sitt tävlingstempo och springa de långsamma passen dryga minuten långsammare än sitt tävlingstempo. För min del blir det ett tempo om sju minuter per kilometer i dagsläget.

Nu när jag har börjat kunna springa igen har jag försökt att anamma just det här tänker. Att springa långsamt, så där långsamt att det mest känns som att jag varit ute på en rask promenad. ’Intervaller och riktigt hårda pass kan ju kännas som att det ger mer. Men sanningen är egentligen att det som bygger mest är de där lugna, långsamma passen. Hittills har det gått bra men jag har bara fått till två pass än.

Fördelarna med det här träningssättet och som jag hoppas på att jag ska få känna av snart är:

  • Uthållighet som byggs på riktigt. Kroppen kommer orka mer, längre och oftare.
  • Starkt och effektivt hjärta. Kroppen lär sig att använda syre bättre.
  • Minskad skaderisk. Det lägre tempot ger mindre slitage på kroppen.
  • Återhämtning samtidigt som man tränar. Hur bra som helst nu när jag vill få till en bra rutin på min träning utan att köra slut på mig.
  • De snabba passen blir snabbare. Att inte köra slut på allt krut på halvtuffa rundor ger fart när jag väl behöver det.
  • Får till fler kilometer utan att kroppen protesterar. En viktig nyckel för att utvecklas.
  • Bättre teknik utan att jag tänker på det. Lugnt tempo ger utrymme att känna efter hur det faktiskt känns.
  • Mentalt avkopplande. Ingen stress och inga tider att jaga. Behövs helt klart mindre krav i vardagen.
  • Roligare och mer hållbar träning.

Den här veckan har jag gått en halvtimmes promenad varje dag. Jag har trots det fått till två långsamma och lite längre rundor utan att kroppen fysiskt känns sliten.

Prioriteringar

Publicerad den av Hannas krypin

I natt vaknade jag vid ett par tillfällen, tänkte jag skulle behöva vara hemma idag då jag mådde illa. Men det släppte. När klockan ringde kom jag upp och käkade frukost och åkte sedan iväg till jobbet för ytterligare en dag med HLR-träning. Tog en morgonpromenad på dryga halvtimmen. Väl på plats gjorde jag lite administrativa uppgifter innan min instruktörskollega kom.

Fick något konstigt blodtrycksfall när jag skulle prata om defibrillatorn så ett tag tag fick mina kollegor ta hand om mig. Två läkare och fyra sjuksköterskor stod runt sängen där jag fick trängas med övningsdockan. Kvicknade till efter en stund och vi kunde slutföra utbildningstillfället. Det har nog varit lite för mycket för mig.

Idag var det dags för den årliga jullunchen: risgrynsgröt, skinkmacka, skumtomtar och pepparkakor. Nom nom nom. Eftermiddagens utbildningstillfälle ställdes in på grund av för få deltagare så då passade jag på att flexa hem tidigt. Min första prioritering var att krypa ner i sängen och sova. Och så skönt jag sov! Känner mig lite mosig i huvudet men är betydligt piggare. Kändes som helt rätt prioritering att göra.

Luften rann ur mig lite

Publicerad den av Hannas krypin

Även i morse tog jag en promenad runt stan. Kändes skönt att på sätt och vis vara ensam i mörkret men ändå ha folk omkring mig. Jag är ju rysligt mörkrädd egentligen men behöver få till vardagsmotion. Gå i mörkret på morgonen eller gå i mörkret på kvällen är det tråkiga alternativet just nu.

Ikväll stod jag över att träna med domarklubben. Vill inte riskera att dra upp varken det ena eller det andra efter två dagar med löpning. Men imorgon ska jag jogga lite igen. Ville heller inte åka dit med tanke på hur jobbigt jag tyckte att det var förra veckan. Men nästa vecka är jag nog på det igen.

Jag känner att luften lite gått ur mig idag. Det har varit så intensiva två veckor och på det har jag också en privat grej att tänka på som gör mig så ledsen. Det har varit skönt att hålla i utbildningarna och hålla fokus på det men det tar också mycket energi. Jag ska när jag kommer hem också räcka till för min älskade familj. Gissa om jag är trött. Men jag kämpar på. Det ska väl ordna sig snart hoppas jag.

Små steg framåt

Publicerad den av Hannas krypin

Igår kväll tänkte jag göra som vanligt: blogga lite från sängen men det dröjde inte länge innan jag sov. Trots att jag somnade tidigt var jag trött när klockan ringde. Stoppade i mig en knäckemacka, åkte till jobbet tidigt för att få en bra parkering. Det regnade rejält när jag åkte så jag tänkte först strunta i promenaden. Men att bli lite blöt kändes inte som ett bra skäl till att inte få till dryga trettio minuters promenad i rask takt.

Även i dag har fokus legat på utbildningar. Huvudet börjar bli lite rörigt nu, exempelvis ”har jag gett den här informationen till den här gruppen eller var det i förra?” Nu är det tre dagar kvar, sen är det klart för den här gången. Får se om det går att få till ett uppsamlingsheat framöver.

Träna eller inte, det var frågan ikväll. Det jag till slut sprang behöver en liten pytte-förklaring. I somras hade alla dam-, div 4- och div 5-domare en mittsäsongssträff. Det är diskussioner om det ska införas ett nytt löptest eller inte. Så på den här träffen sprintade vi 4*40 meter och sedan skulle vi springa 1600 meter så snabbt vi orkade. Förutsättningarna var väl sådär: jag hade ont, det var motvind och jag ville gå hem när jag fick höra att vi skulle sprinta först. Tiden var väl sådär, eller kanske helt okej med den dagens förutsättningar. Så jag värmde upp och sprang sedan 1600 meter på löpbandet så snabbt jag orkade. Blev väldigt kort och effektivt, totalt 25 minuter med uppvärmning och nedvarvning.

Det är intressant det där hur mitt huvud fungerar. När jag springer mot mig själv som igår och idag så känner jag mig inte alls otränad. Jag känner mig pigg och stark och som att det inte alls står stilla. Som att det händer lite för varje träningspass. Eller så är det bara det där att musklerna är glada över att få springa igen. Kunna springa utan att det gör ont.

En ny kollega kanske?

Publicerad den av Hannas krypin

Nu under HLR-veckorna behöver jag inte komma till kvart i sju. Har gjort det ändå eftersom jag vill slippa parkeringsstrul. Idag tänkte jag att jag skulle åka i samma tid men ta en morgonpromenad innan jobbet. Knallade dryga 30 minuter i mörkret. Det var ett väldigt bra sätt att piggna till på. När jag kom fram till jobbet så märkte jag att jag glömt mina tights som jag har under jobbklänningen. Går nämligen fortfarande barbent. Jag fick ta på mig något helt annat: pikétröja och byxor. Alla blev helt förvirrade och undrade vem jag var. Det är alltid så där när någon tar något helt annat än vad de brukar ha. Lovade att jag skulle se ut som vanligt i morgon. Åt frukost på jobbet och gjorde mig sedan redo för dagens utbildningar tillsammans med kollegan. Det blev en bra dag full med nya lärdomar.

Ikväll var det dags för veckans första träningspass. Lyckan var total: kunde jogga 45 minuter i sakta mak. Knäet var okej, min skada kändes okej och jag var knappt andfådd när jag klev av löpbandet. Det var målsättningen, strunta i antal kilometer utan hålla på en viss tid. Tänk att jag kan bli så glad av att kunna jogga en runda. Jag har längtat efter att kunna springa det jag vill. Nu hoppas vi på att det håller sig så. Inga fler tråkiga överraskningar tack!