Författare: Hannas krypin

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Jag har också drömt om att plugga till sjuksköterska men har utbildat mig till specialistundersköterska inom palliativ vård/avancerad omvårdnad och specialistundersköterska i akutsjukvård och intensivvård. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

Dan före dopparedan

Publicerad den av Hannas krypin

Lugnet sänker sig i huset. Jag, Rickard och S tittar på fortsättningen av underworld. Nästa film i serien heter underworld evolution. Det är inget för den som inte gillar fight mellan vampyrer och varulvar och där man inte kan lita på någon. Medan filmen rullar tänkte jag bara berätta lite om kvällen.

Rickard bakade chokladbollar och fixade risbräck. (Ingen vacker bild men bräcken blev goda).

Kokat knäck. Använde mig av en knäcktratt och så smidigt det var. Gick ju på ett kick och att jag varit så anti det, det kan jag faktiskt inte förstå…

Höll på att elda ner adventsljusstaken…

Jag och Rickard åt Ica:s pannkakor och Sia:s blåbärsglass till kvällsmat. Barnen åt nuggets och klyftpotatis medan jag och Rickard åkte iväg för att fixa det sista inför jul. Det var alldeles lagom med folk. Kanske ska bli vår nya tradition att handla så här kvällen innan julafton. Fast jag är bra trött nu alltså. Julklapparna ligger nu inslagna under granen. Så konstigt det där, vi har inte köpt så många, ändå är det ett lite lagom stort berg under granen.

En dutt snö och knäck som står på spisen

Publicerad den av Hannas krypin

Jag sitter här i köket, har dragit i gång kastrullen med knäck, Rickard har smält blockchoklad till risbräck. Ute faller temperaturen och det ligger ett litet snötäcke på marken. Blev så glad imorse när jag såg att det kommit lite snö under natten. Trodde inte den skulle ligga kvar men jo då. Så förhoppningsvis blir det en lite vitare jul i alla fall. I förmiddags så började det snöa och både jag och kollegor blev hel-lyckliga.

Ödlorna har fått rasta av sig och S har gjort julfint i terrariet. Senare ikväll när alla kollar på bingolotto:s uppesitterkväll ska jag och Rickard iväg och fixa sista julklapparna. Det blir väl kanske en ny tradition.

Glad måndag

Publicerad den av Hannas krypin

Det är måndag, julveckan är här. När jag kom hem så doftade det av julköttbullar i hela huset. I år är det Rickard som gjort köttbullarna. Har tjuvsmakat en och mums! Blev hur gott som helst. Jag och S har varit i affären och handlat frukt. Nu ska vi titta på film tillsammans, det blir en vampyr- och varulvsfilm, Underworld. Tänkte avsluta med att skriva några rader som jag är glad över idag så här på måndagen.

Idag måndag är jag glad för att:

  • När jag gick till bilen i morse var det stjärnklart.
  • Kom ut till matsalen och fick se en sådan vacker soluppgång.
  • Jag hade min Rudolf-mössa och det var så roligt att se allas reaktioner. Tänk att en mössa med Rudolf kan göra en så glad.
  • Efter jobbet åkte jag och träffade mina föräldrar en stund. Det var en fin pratstund!

Fjärde advent och Söndagslistan vecka 51

Publicerad den av Hannas krypin

Det är fjärde advent idag. En kollega sa att ”det är exakt 10 dagar kvar på året”. Känns ju helknasigt. Var har det året tagit vägen egentligen? Helgen på jobbet har varit pysslig men samtidigt bra. När jag kom hem från jobbet fick jag en liten kalanchoe i en tomtekruka. Passar så fint in på köksbordet tycker jag. Rickard är så gullig för jag har fått en adventspresent varje söndag nu. Inga dyrgripar utan bara någon gullig liten blomma som idag eller ljus.

Jag googlade fram ett recept på dumlekakor som jag använt här på bloggen. Lite roligt att se mitt inlägg sammanfattat av AI. Ja, jag är lättroad…. Så jag gjorde dubbelsats av grundreceptet, delade i två delar och så tillsatte jag kakao i ena delen. Delen med kakao spetsade jag till med skumtomtar. Medan degen vilade i kylen pysslade vi allesammans tillsammans. Hehe, det hände ett litet missöde, när S skulle öppna limtuben skvätte det lim över hela bordet, I satt mitt i skottlinjen så det var bara för henne att byta kläder och tvätta håret. Men vi hade en sådan mysig stund tillsammans.

Medan jag skriver det här inlägget så är sats nummer två av kakorna i ugnen. De som redan är gräddade ser riktigt lovande ut (sorry extremt dålig spisbild): Hade den här gången bakpulver i degen och det gör sådan skillnad direkt.

Känsla: Jag blev förkyld med absolut sämsta tajmingen. Var hemma en natt från jobbet och jag missade julmiddagen med jobbet. Jag har hostat så jag trott att lungorna ska hoppa ur kroppen. Men jag kunde vara med och sjunga med Rickard på hans jobb i fredags.

Väder: Veckan började grå och trist men lite sol har jag allt fått på nosen. Så glad över det! Titta bara! Så svältfödd jag är på ljuset. När det är så grått och mörkt tycker jag att jag glömmer bort hur det känns när solen är framme.

Träning: Jag har av ovan nämnda skäl inte tränat den här veckan. En kort promenad har det blivit varje dag dock. Det är jag glad över.

Mina positiva från veckan:

  • Sångstunden på Rickards jobb i fredags blev så fin. Rösten bar bättre än vad jag trodde.
  • Jag har fått se solen den här veckan!
  • Pysslande med barnen ikväll.
  • Jag och Rickard gick en skogspromenad i veckan i ett för oss båda nästan helt nytt område.

Bilder från veckan:

En aning stressande: Jag jobbar både måndag och tisdag och på onsdag är det julafton. Vi är inte klara med julklappar, det har inte storhandlats än. Skinkan ska griljeras och köttbullar trillas. Det ska också handlas inför jul. Men det ordnar sig. En sak i taget. Jul blir det alltid ändå.

Veckans låt: Jag gillar verkligen inte Peter Jöback men den här är fin:

Är det synd om människan?

Publicerad den av Hannas krypin

”Det är synd om människan”, skrev August Strindberg. Ett citat som ofta dyker upp när livet gör ont eller när tillvaron känns orättvis. Men hur sant är det egentligen? Är det alltid synd om människan, eller finns det situationer där vi faktiskt får ta ansvar för våra egna val? Där det inte är ödet, omständigheterna eller någon annan som satt oss i soppan – utan vi själva.

När jag utbildade mig inom palliativ vård fick jag lära mig skillnaden mellan empati och sympati. Att tycka synd om någon hör mer hemma i ett sympatiskt förhållningssätt. Empati å andra sidan handlar mer om att försöka förstå en annan människas situation. Förstå utan att nödvändigtvis frånta eget ansvar eller handlingsförmåga. Det här är något som fastnat hos mig.

Samtidigt är verkligheten inte så enkel som den ibland framställs. Det finns många situationer där ingen bär skuld. Olyckor händer, man kan bli sjuk. Tragiska förluster kan slå ner utan förvarning. Ingen väljer dessa livshändelser. Besluten som tas formas av erfarenheter, uppväxt och omständigheter runt omkring. Val görs sällan i ett vacuum. Det som i efterhand kan se ut ett dåligt beslut var kanske det bästa som förmåddes just då, med den kunskap och de resurser som fanns tillgängliga.

I det här tycker jag också att det finns en annan sida. Hur ofta har du hört meningen om att man är sin egen värsta fiende. Jag kan helt klart skriva under på den tanken. Det här att gång på gång göra det som inte är bra, även om man vet redan på förhand att det inte kommer bli bra. Upprepar samma mönster trots att erfarenheten borde lärt annorlunda. Att fortsätta välja ”fel” fast man vet bättre, här blir det svårare att bortse från eget ansvar. Förmågan att lära finns men används inte. Man tänker att den här gången blir det säkert annorlunda. Varför skulle resultatet bli annorlunda den tioende gången om det inte fungerat de nio tidigare gångerna. I de situationerna är det lätt att tänka att man faktiskt får skylla sig själv. Är huvudet dumt får kroppen lida på ett eller annat sätt. Det finns helt klart ett ansvar att välja hur man agerar.

I slutändan landar jag ändå i att det inte går att dra en enkel gräns mellan skuld och oskuld, offer och ansvar. Livet rymmer både sådant vi kan påverka och sådant som ligger helt utanför vår kontroll. Ibland är det synd om människan. Ibland behöver man också våga se sin egen del i det som händer. Att inte göra sig till något offer för omständigheterna.

Som ett band av guld

Publicerad den av Hannas krypin

Jag och Rickard tog en promenad i skogen i förmiddags. Mellan träden såg jag solen, som ett band av guld. Min kamera gör det verkligen inte rättvisa. Såg fantastiskt ut. När vi kom ut på den öppna ytan där vi borde ha sett solen bättre hade hunnit gå i moln igen. Men jag får vara glad för bandet av guld.

När vi kom hem åt vi lunch och gjorde oss sedan redo för årets sångstund på Rickards jobb. Med min röst var jag orolig om jag ens skulle kunna sjunga. Det lät inte vackert det lilla jag sjöng på förmiddagen…. Tog på mig min röda julklänning och så min Rudolf med röda-mulen mössan. Att ha den på mig är verkligen tradition. Den brukar åka av efter några sånger men idag hade jag på den under hela stunden med sånger. Vi har 20 sånger att sjunga. Det kändes som att vi sjöng igenom alla sånger så snabbt men när vi var klara hade det ändå tagit dryga timmen. Vi satt kvar och pratade med de som ville. Var hur mysigt som helst. Är glad att vi inte ställde in.

Tänkte avsluta fredagens inlägg med att delta i Elisas fem en fredag. Veckans tema är jul. Tyckte det var svårt. Julen i år kommer verkligen med dubbla känslor.

  1. Hur kommer du spendera juldagarna? Tomte och julbord här hemma på julafton. Hur resten av dagarna ser ut är väldigt oskrivna. Jag är ledig hela julhelgen men Rickard jobbar.
  2. Vad önskar du dig i julklapp? Jag önskar mig något som ingen kan ge mig.
  3. Vad gör din jul? Glada barn och såklart snö. Men det lär bli en grön jul i år.
  4. Vad kan du inte vara utan på julbordet? Mina köttbullar, julskinka och rödbetssallad.
  5. Tittar och/eller lyssnar du på någon av årets julkalendrar? Nej det har jag inte gjort på flera år. Barnen är inte intresserade och i och med mina oregelbundna arbetstider blir det svårt att följa. Jag vet att det går att streama i efterhand men det är inte samma sak. Julkalendern ska ses i ”realtid”. Tycker jag i alla fall.

Promenad i skogen, sångstund och ödlebeteende

Publicerad den av Hannas krypin

I morse var jag med via länk på ett möte med jobbet. Tände det tredje advents-ljuset som jag struntat i i helgen och så drack jag en iskall skumnisse. Kände väl inte alltför mycket smak.

Jag har inte mått så bra fysiskt den här veckan, hade låg feber i tisdags och ackompanjerat av en gräslig hosta. Rickard googlade på huskurer och fysiskt aktivitet ska ju vara bra. Så i förmiddags åkte jag och Rickard till ett skogsområde i Ljungsbro. Finns ett fem kilometers spår och vilket spår alltså. Det var jag väl kanske inte helt i form för att gå: backe upp och backe ner. Men någon nytta kanske det gjorde för jag kunde sjunga bättre än vad jag trodde. Imorgon är det dags för den årliga sångstunden på Rickards jobb och eftersom de ser fram mot det så mycket vill vi inte ställa in. Inte utan att sjunga genom repertoaren ordentligt vill säga. Men nu gick det väldigt bra och jag mår bättre. Behövde helt klart både sången och promenaden i skogen.

Jag fick frågan av Madeleine varför Maja reagerade som hon gjorde igår. Det var så enkelt som ett klassiskt stressbeteende. Normalt sett tar jag bara ut en av ödlorna i taget. Den här gången fick båda komma ut samtidigt och på den där stora, öppna ytan har ingen markerat sitt revir. Det blev helt enkelt för mycket för Maja som ville visa att det här är hennes yta där hon är bossen. Jag löste det så att hon fick komma tillbaka till terrariet. Idag tog jag ut Maja, hon var betydligt lugnare när hon inte kände behovet av att hävda sig. Precis som Saga igår så hittade hon en skön sovplats. Men hon var så rolig för hon såg ut att sova men varje gång hon kände att jag tittade på henne så tittade hon tillbaka.

Äntligen lite sol och en blå himmel

Publicerad den av Hannas krypin

Jag gick ut på en kort promenad. Kände verkligen att jag behövde få frisk luft. Jag hade turen att få se en delvis blå himmel och så solen. Det var en fin kontrast till det gråa och regniga vädret som hittills varit i december. Under promenaden gick jag förbi ICA och hämtade ut en julklapp åt I. Det var den där tröjan som jag beställde. Hon är nästan lika lång som jag så tog 158-164. Men det var ett litet misstag, skulle tagit den mindre storleken. I är visserligen lång men smal så tröjan kommer bli lagom till nästa år. Jag får väl ta den istället, hehe.

Jag tog ut ödlorna en sväng. Det var ju trevligt…..

…. Tills Maja blev alldeles svart under hakan och skulle försöka dominera över mig. Det hon gör när hon försöker dominera är att hon slår med foten och nickar med huvudet. (Om du undrar över hennes svans så har hon sett ut så där sen vi köpte henne 2017.)

Saga fortsatte sin upptäcktsfärd och hittade sedan ett hörn i hallen där hon tyckte att hon kunde ta en tupplur.

Hoppa på tåget del 4 – en korv, en rundvandring med Gun-Britt och gurkor i tvättkorgen

Publicerad den av Hannas krypin

Ikväll passar det ypperligt med en fortsättning på min tramsiga historia. Hade inspiration till att skriva och då är det bäst att passa på. Hoppas du gillar även den här delen.

Efter kakan, kaffet och det stilla regnandet… Just det, det nämnde jag inte att det börjat regna. Hur som helst så är det ett sånt där stilla regn som jag gillar så mycket. Jag börjar att gå, tänker att här kan jag inte dröja míg kvar. Jag vet inte mot vad, jag går bara dit nosen pekar. Jag hoppas på att det lutar åt mat, värme eller åtminstone en plats där duvorna inte har övertaget. Jag följer en skylt där det står “centrum – 800 m”, men efter exakt 50 meter passerar jag en kiosk där en man med hårnät säljer kokta korvar och samtidigt verkar försöka lösa ett familjedrama i högtalartelefon. Jag hör meningar som: “Nej men Ingrid, han kan ju inte ha gurkan i tvättkorgen!” ”Nej det förstår du väl att det inte går”. Det här är helt rätt ställe för en paus tänker jag, köper en korv och fortsätter tjuvlyssna. Plaststolen jag sätter mig på känns som den bär på en historia av både det ena och andra: brutna svanskotor och tråkiga möten i kommunfullmäktige.

Medan jag tuggar lyssnar jag på det lokala dramat som fortsätter: “…och sen sa hon att jag såg ut som en fuktig majonnäsburk!” Hur ser ens en sådan burk ut tänker jag ännu mer förvirrat. Vad är det här för en plats? Och vem har gurkor i tvättkorgen? Mitt i allt detta kommer en kvinna fram till mig. Hon är iklädd reflexväst, har en namnbricka där det står “Gun-Britt”. Hon håller i en skrivplatta som om det är ett vapen. “Du ser vilse ut,” säger hon utan att ens hälsa.
“Ja, det är min hobby,” svarar jag, och hon skrattar inte. Inte ens lite. Hennes totala avsaknad av att visa vad hon tänker gör mig lite obekväm.

Men Gun-Britt visar sig vara från ”turistgruppen för otydliga orter” och erbjuder sig att ge mig en guidad tur med “en kulturell twist”. Innan jag hinner säga nej är jag inskriven i något som hon kallar för “byvandring de luxe” och får en tygkasse med en broschyr, ett äpple och en kylskåpsmagnet föreställande ortens mest kända rondell.

I högt tempo visar hon mig:

Ett bibliotek som även fungerar som loppis och kommunhus (beroende på vilken dörr man går i in igenom).

En butik som enbart säljer doftljus med temat “lokala känslor” – jag sniffar på ett som heter melankoli bakom Ica. Om jag skulle skapa mig ett doftljus med det temat hade det fått namnet: ”jag vet inte var jag är men det blir nog bra ändå”.

En fontän som inte längre är i bruk men där en man ändå står och fiskar, tydligen för att “det ger karaktär”. Åh, tänk om det hade varit en chokladfontän. Jag har alltid drömt om att få äta choklad från en chokladfontän. Kanske Gun-Britt kan visa mig till en.

Efter vad som känns som fyra år och tre existentiella kriser avslutar Gun-Britt rundturen med att överräcka ett diplom där det står att jag nu är en ”hedersgäst i Blekemåla – där ingen är riktigt säker på varför de kom, men alla vet när de går.” Någon chokladfontän fick jag inte se men jag tackar, lägger diplomet i tygkassen, och går därifrån med samma känsla som efter en konstig dröm: osäker på vad som just hände, men ändå inte helt missnöjd. Jag kommer fram till ett torg där jag står ensam, rätt så kall efter regnandet och förvirrad. Vad var det egentligen som hände. Jag försöker sortera mina intryck men allt jag sett är bara för galet för att vara på riktigt. Men trots att jag känner mig förvirrad kommer jag också till insikt. Den här plasten må vara galen, men jag kommer nog trivas här.

En dutt av Grinchen

Publicerad den av Hannas krypin

Jag gillar att titta på julfilmer. Det där puttinuttiga, varma och förutsägbara tilltalar mig mer än jag har lust att erkänna. Kanske för att det är ett bra sätt att fly lite från verkligheten. I filmerna finns det alltid ett lyckligt slut, ett oväntat julmirakel och människor som på ett eller annat sätt alltid hittar tillbaka till varandra. Allt är bara så glittrigt och fint.

Men verkligheten ser inte ut på det sättet. Julen är inte bara glädje, utan också en tid då ensamheten blir extra tydlig och minnen kan bli extra tunga att bära. Konflikter från förr blossar upp och det blir bara tråkigt. Julen väcker helt klart både sorg, ångest och en känsla av utanförskap, särskilt när omgivningen förväntar sig att allt ska vara frid och fröjd.

Ibland tänker jag att julfilmerna bara visar en längtan många av oss bär på. En slags idealbild av hur det skulle kunna vara, enkelt, varmt och okomplicerat. Men det matchar sällan livet som det faktiskt ser ut. De skapar helt klart en liten bubbla där allt alltid ordnar sig.

Min egen julkänsla är rätt så obefintlig. För första gången på år känner jag inte den där längtan att fira jul. En stor ångestklump hänger över mig och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Men jag ska såklart rycka upp mig och ”jula” på bästa vis jag kan. Trots att hjärtat mest känns som som ett stort och ledset hål.