Författare: Hannas krypin

Så här med facit i hand kan man kanske säga att jag nog friskanmälde mig en dag för tidigt. Idag har jag varit så yr, så pass att sköterskorna fick ta hand om mig en stund. En av dom tyckte absolut att jag skulle söka mig till akuten. När hon säger det tänker jag väl att jag egentligen behöver lyssna. Det är en rutinerad sköterska som jobbat länge och kan sin sak. Men du vet kanske hur det kan vara, jag söker mig inte till vården i första taget. Kanske för att jag jobbar inom vården själv och vet hur det ofta ska avvaktas och det ska väntas och se hur saker och ting utvecklar sig. Jag är ju likadan vad gäller vissa saker. Eller det faktum att jag ofta har fått överdriva i tidigare kontakter med vården för att ens få komma. Men när jag kom hem från jobbet så ringde jag faktiskt 1177 som rådde mig att ändå åka till akuten. Bäst kanske att lyssna när två sjuksköterskor säger samma sak.

Det är konstigt att jag mått så dåligt idag med tanke på att jag inte hade någon huvudvärk eller yrsel under gårdagen och kunde döma fotboll utan problem. Hur som helst så åkte jag till akuten. Sköterskans kommentar var ju inte så rolig: ”vi kan nog inte göra så mycket mer än att ge dig tabletter”. Hur vet hon det när det inte gjorts några undersökningar? Alla mina tråkiga kontakter med vården spelades upp i huvudet och jag grät faktiskt en skvätt. Just nu väntar jag på läkaren, hur det gick berättar jag imorgon.

I tisdags kväll började jag må dåligt. Jag trodde bara att jag var trött efter vår långa runda men onsdagen präglades av huvudvärk, yrsel och illamående. Jag jobbade ändå men igår var jag tvungen att sjukanmäla mig från jobbet. Det tajmade ändå väl med att jag är ledig i tre dagar nu på schemat, fredag-söndag. Jag ringde vårdcentralen igår och det första hon frågade är om jag har migrän i familjen. Fick en tid men ska komma först i slutet på mars då jag ska fylla i en huvudvärksdagbok innan.

Kände mig lite bättre idag, solen sken och jag fick bara den där lusten att få komma till vatten. Så Rickard gav mig några förslag och valet föll på Bråvikenbranten, (jag har råkat stava fel i mina videos). Bråviken ligger mellan Kolmården och Säter. HÄR kan du läsa mer om reservatet om du vill. Namnet branten stämmer väldigt bra. Det är riktigt tuff terräng och man går verkligen på egen risk. Både jag och Rickard ramlade på ändan i en varsin nerförsbacke.

Vi var lite osäkra men valde att först följa leden uppför en brant. Snart gick det brant nerför och vi kom fram till Skvätta bruk. Där stannade jag och läste raderna om bruket och sedan fortsatte vi. Leden ledde ut till en fantastisk utsiktsplats. Trots att vi var högt uppe var det inte kallt. Skönt att sitta en stund på bänken och njuta av solen och vyerna.

Vi knallade vidare och velade om vi skulle fortsätta längs leden. Det var en riktigt brant backe som verkligen utmanade balansen. Det var också här som jag satte mig på rumpan. Jag slog mig inte så det var ingen fara. Efter en liten bit blev det mer oframkomligt på grund av fallna träd. Det ska man veta när man ger sig ut i skogarna runt Norrköping. Granbarkborrar har skoningslöst farit fram så det finns många fallna träd.

Vi valde att gå tillbaka samma väg. Uppför var det en rejäl utmaning. Det kändes värre än att springa det tuffaste intervallpasset. Här blev det också tydligt att huvudet inte är okej trots att det kändes skapligt imorse. Men jag kämpade på. Det var helt klart värt det att få uppleva sådan storslagen natur.

Väl framme vid bilen gick vi nerför en backe, såg viken långt fram och styrde kosan dit. Där letade vi upp en av grottorna som finns i reservatet och så tände vi en liten eld. Den självdog dock ganska snabbt i blåsten.

Hoppas att du orkat läsa ända hit. Laddade upp 38 bilder till inlägget men tror inte att det blev riktigt så många bilder. 😛 Önskar dig en fin fredag. Nu ska jag vila mitt stackars huvud.

Jag och Rickard fortsätter att utforska Östgötaleden. Idag åkte vi till Valdermarsvik för att promenera i Åsvikslandet. Vi bjöds på väldigt lokala snöfall. Förvirringen var också stor ett tag när vi satte kurs mot ett mål i Östergötland och vi helt plötsligt befann oss i Kalmar län. Men väl vid destinationen var vi tillbaka i ”vårt” län.

Vi skulle vandra längs med Åsviksslingan, en sträcka på dryga sju kilometer för att få så mycket skärgård som möjligt. Vi styrde kursen mot Långstaudden.

På vägen mot Långstaudden gick vi förbi ett gammalt torp. Även om det bara är stenarna kvar från grunden tycker jag att det är intressant. Pumpen fungerade inte men kul att testa. Väl runt udden funderade vi över om vi skulle fortsätta mot Markens udde eller vända. Vi valde att vända och styra kursen mot Kråkvik men det blev ett litet misstag med tanke på att tanken var att vi skulle gå Åsviksslingan. Det gäller att hålla koll på vilka platser man vill gå till så det inte blir fel. Istället för 7 sju kilometer blev det en runda på elva kilometer + det vi redan gått runt Långstaudden.

Fint var det men mot slutet var jag bra trött i benen. Tänkte jag skulle knalla bort min träningsvärk men istället tror jag att jag bättrade på den. Det känns så iallafall, haha.

Sista biten från Kråkvik gick på grusväg, löst grus ska jag lägga till så det var tungt att gå. Gissa lyckan när vi såg bilen och visste att vi snart fick vila våra trötta ben.