Först måste jag börja med att gnälla av mig: min dator la nämligen av. Skärmen har varit lite strulig ett tag så då brukar jag behöva stänga av datorn med knappen. Ikväll startade den inte alls igen. Så det här inlägget skriver jag från appen på telefon. Det har varit en bugg hur länge som helst så har inte kunnat använda appen ordentligt. Ikväll bytte jag lösenord och avinstallerade appen. Sen strulade det såklart med att logga in. Till slut löste det sig. Kan konstatera att jag verkligen är beroende av datorn. Så typiskt för vi diskuterade precis att kanske byta ut tv:n.
Så från det till något annat: bilden ovan tog jag vid 23-tiden. Ser ju mer ut som skymning. Trodde inte att snön kunde lysa upp så mycket. Eller så hade EPA-ungdomarna party och lyste upp hela området….
Uppdaterat: Fick igång datorn, testade återigen att försöka bryta strömmen och då fick jag igång datorn. Så nu ska jag passa på att rädda sånt där viktigt som kan vara svårt att komma åt på en ny enhet.
Jag var egentligen inte trött på julmyset men idag åkte det ut. Det är så konstigt det där, varje år känns det helt plötsligt som att vi har massor med ytor. Julen tar helt enkelt stor plats. Jag konstaterade också att jag villhöver ett gäng trevliga löpare. På byrån i hallen och på den vita bänken i vardagsrummet och så gärna någon ny till vardagsrumsbordet. Jag har en lila som jag haft i flera år. Den är jag lite trött på.
Trots att det är vinter och kallt så växer mina paletter så det knakar. Samtidigt som de tappar blad…
Min lediga dag har annars spenderats på det mest icke-produktiva sätt som finns så kände verkligen att jag behövde göra något vettigt. Jag har skrivit lite på min berättelse, känner att jag vill utveckla berättelsen mer, även tidigare delar. Det jag skrivit om idag är varför Hildur väljer att bara ta sitt pick och pack och ge sig av. Vad som fick henne att känna att nu är det nog och att hon behöver göra något annat. Men mest funderar jag över om jag ska pausa berättelsen, skriva för min egen skull och sedan kanske skicka iväg den till något förlag. Men vi får se, den idén är verkligen bara på idé-stadiet….. Någon bloggläsare kanske vill vara provläsare framöver.
gtrh
Madeleine är i den här veckans inlägg upprörd över hur hennes hyresvärd hanterar snöröjningen. Med all rätt ska jag säga. Helt galet ju att komma försent till jobbet på grund av att hyresvärden inte kan sköta sitt jobb.
Amanda har skrivit en bokrecension på en av böckerna som hon läste under julen. HÄR kan du läsa inlägget.
I Tittiluras blogg kan man läsa om sagoväsen och andra mytologiska varelser. I det här inlägget har hon valt att fokusera på mylingen.
Så kul det var att läsa era tankar och funderingar i mitt inlägg ”är bloggdöden en myt”. Jag ska svara på alla kommentarer men inte just nu. Nu tänkte jag istället dela veckans söndagslista.
Känsla: Det har inte varit en sådan rolig vecka känslomässigt. Jag har känt mig nedstämd, reagerat på småsaker och gråtit en skvätt.
Väder: Snö och minusgrader! Är så glad för snön. Mindre glad såklart över att behöva borsta av en snöig bil och skrapa rutorna.
Veckans träning:
Måndag: Vilodag
Tisdag: Dömt fotbollscup: 2 matcher som assisterande och 1 som huvuddomare.
Onsdag: Vilodag
Torsdag: Tänkte lufsa lite men fick feeling och sprang 5*200 meter med joggvila.
Fredag: Tog en morgonpromenad på nästan tre kilometer.
Lördag: Joggade 6,4 kilometer.
Söndag: En promenad med Rickard i kylan.
Mina positiva från veckan:
Fått fin cred av fina chefer. Den som säger att det inte är viktigt med beröm kan ”slänga sig i väggen”. Alla mår bra av att få bekräftelse på att det man gör är bra nog.
Det var så roligt att döma fotboll igen.
Planeringsdagen med övriga LDU:er. Blev en riktigt trevlig dag.
Trevligt födelsedagsfirande för A.
Klokheter från Karoleen: Tog en printscreen från hennes inlägg. Tycker det är så kloka tankar som jag vill dela vidare.
Världsläget: Trump och Grönland. Vad är det som händer där egentligen? Känner att jag måste läsa på mer för att förstå vad som egentligen händer. Rykten i sociala medier vill jag inte fästa vikt på.
Konstiga: När jag dömde cup i tisdags så före första matchen tappade jag mitt ena örhänge. Jag hittade den ena delen men inte den andra. Tänkte att det är väl som det är, jag får köpa nya framöver. Men döm om min förvåning. På morgonen efter när jag reste mig upp från sängen hörde jag att något ramlade ner på golvet. Då var det den andra delen av mitt örhänge. Måste på något konstigt sätt ha trasslat in sig i mitt hår men hur fattar jag inte. Jag sprang ju runt på en fotbollsplan i tre timmar…
Knasiga: Ja du ser ju… Tyckte kläderna kändes så konstiga och förklaringen ser du ovan… Hur lyckas jag ens, visade I hur jag såg ut och hon fick sig ett gott skratt….
Klantiga: Jag fick en tavla i huvudet på jobbet. Skrev en arbetsskadeanmälan ifall att. Bättre göra det en gång för mycket än en gång för lite.
Bilder från veckan: Känns som att jag visat alla redan men någon ska jag kanske kunna skrapa fram.
Det har varit en strålande vacker vinterdag, den 11 januari 2026. Strålande också på ett annat sätt – det är A:s 19-årsdag. Hans sista år som tonåring, och i år tar han studenten. Hur galet är inte det att tänka på?
A hade önskat tacos till kvällsmat och marängsviss till efterrätt. Till lunch stekte jag ett helt berg med amerikanska pannkakor. Men innan lunchen tog jag och Rickard en promenad tillsammans. Soligt, vackert och bitande kallt. De där byxorna och tröjan som jag bor i är verkligen perfekta i vinterkylan. Jag frös nämligen inte dugg, 99varken om benen eller överkroppen. Däremot så kändes det såklart om ansiktet.
A hade önskat sig böcker i födelsedagspresent. En av dem var tyvärr slutsåld vid beställning, men den går att beställa i efterskott.
Eftermiddagen spenderades hos mina föräldrar. Marcus var också där, men Kevin var med sin mamma. På vägen dit stannade vi vid affären och köpte muffins, och väl på plats gjorde Rickard ett rejält lass marängsviss. En riktigt trevlig eftermiddag.
När vi kom hem igen gjorde jag och Rickard i ordning kvällens middag – tacos, precis som A önskat. Nu har jag landat i soffan och känner mig helt mätt på social tid.
Mitt svar på frågan om en eventuell bloggdöd är ett rungande nej. Bloggar som format lever definitivt fortfarande, men förutsättningarna har ändrats. Jag upplever att läsandet minskar och att hierarkierna blivit stelare. De stora bloggarna är i princip ohotade i toppen, medan det blivit allt svårare för mindre eller nya röster att nå ut till en större läsarkrets.
Jag tror inte att det handlar om brist på kvalitet eller engagemang hos mindre bloggar, utan snarare om hur synlighet fungerar idag. Algoritmer, plattformar och portaler förstärker det som redan är stort. Det skapar ett slags rundgång där samma röster återkommer, medan andra aldrig riktigt får chansen att höras.
Jag läste ett inlägg hos Sandra där hon reflekterade kring ett inlägg som Clara skrivit, där Clara efterlyser mer konkurrens. Jag kan på sätt och vis förstå både Claras önskan och reaktionerna på hennes inlägg. Men jag vill också bidra med min egen syn på saken.
För mig handlar frågan mindre om konkurrens och mer om generositet. Jag tycker generellt att alla som driver bloggar – särskilt de med stor räckvidd – borde vara mer generösa med att låta andra växa. Ju fler röster som får utrymme, desto rikare blir hela blogglandia. Att dela, länka och lyfta andra innebär inte att man tappar sin egen position – tvärtom kan det bidra till att fler hittar in i bloggvärlden överhuvudtaget.
Det är därför jag fastnar vid en detalj i Sandras inlägg. Hon länkar till flera säkerligen mycket läsvärda bloggar – men samtliga tillhör samma stora portal som hon och har redan en betydligt större läsarkrets än de flesta mindre bloggar. Det illustrerar ett stort problem: även när vi vill vara generösa och bjussiga så väljer vi att lyfta dem som redan syns.
Om tanken är att på allvar motverka en eventuell bloggdöd – eller åtminstone förminskandet av bloggandet– behöver man nog börja leta utanför invanda kretsar. Aktivt söka upp mindre bloggar, länka till dem, läsa dem, prata om dem. Inte för att vara snäll utan för att vidga och visa på en större bredd. Mina absoluta favoriter är inte de stora influencerbloggarna utan små gemytliga bloggar där jag verkligen kan känna igen mig.
PS: Dessa två inlägg som jag länkar till är från förra året men ville ändå reflektera lite i efterhand eftersom Sandra lyfte sitt inlägg i en sammanfattning från året).
Det har varit en solig och vacker vinterdag. Dryga sju minusgrader och strålande sol. Så mycket har jag dock inte fått njuta av det förutom under promenaden till och från lunchrestaurangen. Jag har nämligen varit på planeringsdag med de andra LDU:erna (förkortning på lokal domarutvecklare) inför årets fortbildningar som fotbollsdomare. I år kommer jag inte vara med på kurserna som domare utan som instruktör. Det kommer bli ett lite annat perspektiv men samtidigt väldigt roligt.
Det smakade bra med en mugg varm choklad till lunch. Fattades bara att en klick men man kan inte få allt.
Vi åt lunch på La Kantarell. Velade mellan pizza och kebab och det slutade med kebab till slut. Bra grund inför kvällens träningspass, haha. Jag joggade 6,5 kilometer på löpbandet och så åt jag och Rickard rotmos och julkorv. Det är gott så där nån gång om året.
Den här veckans ord i Åkes Hoppa på tåget är ”spännande”. Det passar ju väldigt bra då att fortsätta på Hildurs äventyr. Den här gången möter hon David som tar med henne ut på spännande grottäventyr. Häng med!
Nästa morgon sitter jag på pensionatets veranda med en kaffe i handen och bruset från havet i öronen. Jag tittar ut över havet och inser att: här vill jag stanna kvar. Jag vill upptäcka och se mer. Undrar vad det finns för spännande natur att upptäcka här?
Jag tar på mig skorna, packar min ryggsäck och lämnar pensionatet. Solen värmer redan, men vinden från havet är sval och inbjudande. Jag upptäcker en smal stig som jag bestämmer mig för att följa. Den leder mig mot klipporna.
Plötsligt hör jag ett skratt, ett sådant där skratt som får mig att nästan börja skratta jag med. Fast jag inte vet vad personen skrattar åt. Jag tittar mig omkring och ser en man som sitter på en sten och ordnar rep och hjälmar. Han tittar på mig som att han redan visste att jag skulle komma.
”Du ser ut som någon som vill ha ett äventyr,” säger han med ett varmt leende. ”Ja, det vill jag väldigt gärna” svarar jag.
Han reser sig och sträcker fram handen. ”David,” säger han. Hans handslag är fast, och hans blick är trygg men nyfiken.
”Hildur,” svarar jag.
David berättar att han känner till de bästa grottorna i området – inte de som finns i broschyrer eller på turistkartor, utan de riktiga, lite hemliga platserna.
”Om du vill följa med, häng på. Men du måste vara beredd på att krypa och bli smutsig,” säger han med ett blinkande öga.
Hans ord lockar mig och jag säger direkt att jag hänger med. Samtidigt tänker jag vad jag nu ger mig in på. Följa med en främmande kille liksom. Men David känns direkt som en trygg person. Jag tvekar inte ett ögonblick.
Tillsammans vandrar vi längs med stigen och medan David rör sig vant och visar mig hur man tar sig fram säkert, får han mig att berätta om vad jag hittills varit med om och vad som fick mig att lämna allt där hemma.
Till slut är vi framme vid grottan, mynningen är låg, och jag måste ducka för att komma in. David hjälper mig försiktigt förbi några taggiga grenar, och vi kryper in i mörkret. Pannlampan kastar ljus på väggar som glittrar som diamanter. Inne i grottan är luften sval och stilla, och varje steg ekar mjukt.
Vi stannar vid en stor kammare. Här finns båda stalaktiter och stalgmiter och en stor grottsjö. David släcker sin lampa och låter mig stå i mörkret en stund. Jag hör droppande vatten, mitt eget andetag och en tystnad som är ovanligt lugn.
”Här brukar man förstå saker,” säger han. ”Inte allt, men tillräckligt.”
När vi klättrar ut ur grottan igen slår solen mot oss och havet glittrar i fjärran. Jag känner mig både trött och levande på samma gång. David tittar på mig.
”Du ser ut som någon som kommer stanna här ett tag,” säger han.
Jag ler. ”Jag tror det.”
Vi börjar gå tillbaka mot byn, och för första gången känns det som om framtiden inte är något jag måste nå, utan något jag kommer få upptäcka allteftersom.
Det är så skönt att få ta helg. Det har varit en intensiv vecka med mycket att göra på jobbet. Natten till igår sov jag bra men inte i natt. Vaknade innan klockan ringde och då tänkte jag att jag kunde passa på att ta en morgonpromenad innan jobbet. Det blev en runda på nästan tre kilometer.
Madeleine har startat en januariutmaning. Jag tänkte att den här promenaden kan vara en del i en av rubrikerna som är: Ta en promenad och visa i bild och berätta för oss i text vad du gjorde under promenaden. Häng på du med. Reglerna för utmaningen är dessa: Om man deltar har man alltså 28, 30 eller 31 dagar på sig att genomföra momenten. Vill man dela upp saken i olika inlägg, eller skriva allt summerat i sista dagen på månaden är det okej men kom ihåg att länka till mig genom att använda länken till detta inlägget, och skriv gärna att du deltar i en kommentar hos mig så kan andra se vilka som är med och läsa era svar.
Jag lämnade min väska i skåpet och knallade sedan iväg. Den här vyn mötte mig vilket är en del av den äldsta delen av US. Viss verksamhet pågår fortfarande här.
Gick förbi Belvederen – ett väldigt trevligt café på höjden. Vet du att jag har faktiskt aldrig varit där men jag utgår från att det är trevligt. En fika med vy liksom.
Och så jag då. Extremt supersuddig men det bjuder jag på. Den där byggnaden med de färgglada fönstrerna i bakgrunden, det huset kallas för växthuset. Där hade jag många av föreläsningarna när jag pluggade.
Vinterdekorationerna står fortfarande kvar. Det finns många vackra hus längs med den här lilla rundan och det där gula huset är verkligen en favorit.
Och så tog jag en sväng uppför lasarettsbacken….. Det är inte kul att cykla här men nerför, då går det fort! Och så får vi såklart vyn över Belvederen från ett annat håll.
Och så gamla delen igen från ett annat håll. Tycker verkligen om den här gamla delen av US.
Efter den här lilla rundan var det dags för jobb som jag skrev ovan. Gissa om det var skönt att komma hem. Det var en tuff dag med mycket att göra. Kunde dock flexa hem lite tidigare och ingen var gladare än jag. Är nu ledig till tisdag och det är tid jag verkligen ska ta tillvara på.
Så går vi då över till Elisas fem en fredag som den här veckan handlar om reflektion:
Vad är fem ord som beskriver året som gick: Familjetid, naturupplevelser, glädje, träning, skador
Skriv fyra ord du vill att det nya året ska innehålla: Familjetid glädje, sol, Gotland,
Nämn tre saker du är tacksam för: Familjen, att jag har ett bra jobb, att barnen mår bra.
Vilka två saker vill du vara mer rädd om: Mig själv och alla som jag bryr mig om.
Vad är en sak du vill påminna dig själv om ofta: Jag är en blöt gås som inte ska ta åt mig så mycket av allt som händer omkring mig.
Idag har det varit sån där bitande kyla som går igenom allt. Bara varit två minusgrader enligt termometern men det har känts kallare. Min dejt med pappa blev uppskjuten så när jag kom hem från jobbet så pratade jag och Rickard lite och sedan tog jag tag i min träning: lufsa några kilometer. Men jag fick feeling så sprang efter en lång uppvärmning 5*200 meter med en minuts joggvila mellan varje. Mycket bra pass!
När jag var klar med träningen blev det till att laga kvällsmat: hemgjord pizza. Smidigt dock att använda sånt där färdigt pizzakit. Bara att tillsätta den topping man vill och skjutsa in i ugnen en kvart. Snabbmat som inte känns som det. Nom, nom, nom.
Jag har en ny teori om min sömnbrist förresten. Jag tror att det kanske kan vara så enkelt att kroppen inte riktigt fattar att den ska sova på natten. Jobbar natt igen i slutet på januari och då ska jag hålla koll om det blir lika struligt med sömnen. Då har det definitivt ett samband. Jag har sovit bra i natt så idag var jag pigg. Skönt!
Dessa bilder är från cupen som jag dömde i vintras. Grymma kollegor och grymma spelare. Var så roligt! Har inte visat dom tidigare eftersom jag inte visste att dom fanns. Fick dom i tisdags av domaren som jag dömde med i söndags. Kul att hans brorsa tog lite bilder på oss!
För några år sedan hörde jag uttrycket ”jag är en blöt gås”. Det låter kanske lite knäppt men på något sätt är det samtidigt logist. Det man menar med uttrycket är att låta kritik och onödiga kommentarer rinna av. Inte för att man inte bryr sig utan för att spara energin till viktigare saker. Att gå runt och vara sur på någon eller tänka på någon negativ kommentar kostar mer än det smakar.
Det här uttrycket är verkligen något som man kan tänka på i vardagen, en blöt gås låter saker rinna av. Punkt! Inga krusiduller och det behöver inte analyseras.
I det vardagliga händer det saker som det är lätt att fastna vid. Kanske inte är så stort egentligen men det biter sig fast. Någon fäller en kommentar, någon annan är kort i tonen och den tredje har en dålig dag och tar ut det på fel person. Och vips så är då karusellen igång. Det vanligaste är att man tar åt sig men jag tänkte försöka anamma det lite i min vardag. Jag är en blöt gås. Och kanske jag slipper fastna i negativa spiraler som jag inte vill vara i.
Med uttrycket menas det absolut inte att man bara ska acceptera eller aldrig säga ifrån. Jag sa ifrån senast häromdagen. När jag tyckte att en sak var fel. Men kanske välja lite mer vad jag väljer att lägga min energi på. Jag behöver inte låta saker och ting hänga kvar längre än nödvändigt. Reagera en gång och sen är det bra, inte fortsätta grotta ner mig. Det tar mer energi än vad det ger.
Så ”jag är en blöt gås” blir ”dagens visdomsord”!
PS: Jag tog hjälp av min kompis AI för att skapa bilden. DS
