HANNAS KRYPIN

Inför min racereport från Höstfemman i söndags så scrollade jag runt på bloggen för att se när jag sprang Höstfemman första gången. Då hittade jag en massa outfitsbilder. Min stil 2010 var något helt annat än idag. Höga klackar, korta kjolar och dåtidens trend: shorts och strumpbyxor mitt i kalla vintern.

Klänningen ovan är en favorit. Hade den på mig på förra årets julbord med jobbet. Jag hade mina bruna favvostövlar på mig och var livrädd att jag skulle snubbla, spilla mat överallt och tappa klänningen. Det hände som tur var inte, haha. Min kvalitet på bilderna var också något helt annat. Sorry för extremt suddig bild. HÄR finns en något bättre bild.

Kände mig galet snygg i dessa outfits. Vilken pingla tänkte jag då. Undrar vad kollegorna egentligen tänkte när jag kom i vingelklackar och kortkort… Funderar däremot på att färga mitt hår mörkt igen. Jag föddes med svart hår så det ligger i ådrorna att vara mörkhårig.

Återigen en suddig bild men den där klänningen var en av mina favoriter. Finns ute i förrådet och jag blir helt klart sugen på att börja använda den igen. Tror dock att den inte passar längre.

Något som fortfarande finns kvar i garderoben är de där kilklackarna. Klänningen har jag slängt då den blev förstörd. Fint med skjorta över, tror den där skjortan finns kvar någonstans i gömmorna.

Idag skulle S till frisören. Han ville väldigt gärna ha skjuts och då passade jag och Rickard på att ta en promenad tillsammans. Vi bjöds på mulet väder, rätt så rå luft men i alla fall inget regn. Vi gick ner till stångån, fortsatte längs med ån en sväng, knallade sedan förbi platsen för gamla anrika folkungavallen som det inte finns något kvar av. Bara en mur finns kvar som avslöjar att det funnits något annat än Linköpings nya simhall och ett stort lägenhetskomplex. Den som byggde Folkungavallen hade nog vänt sig i sin grav om han visste.

Minns så väl när LFC skulle ta emot Umeå, sista matchen för säsongen och extremt avgörande. Det är bra med bloggen, gick tillbaka i bloggen och såg att det var 31 oktober 2009. Jag och ett gäng damdomare var där, fick träffa Jenny Palmqvist och Anna Nyström, damdomare som nu lagt pipan respektive flaggan på hyllan. Linn Andersson skulle gått som fjärdedomare i den här matchen, huvuddomaren skadade sig på uppvärmningen och Linn fick göra sin debut som domare i damallsvenskan. Hon gjorde det med bravur, fatta vilken press, inför 10000 åskådare döma en sådan viktig match. Just det, vi ska inte glömma att Marta då spelade i Umeå.

Så efter att vi gått förbi folkungavallen knallade vi förbi jättegrytorna på Kittelberget. Gick hit förra vintern men då var det kolsvart mörker och totalt omöjligt att se något alls. Passade på idag när vi ändå hade vägarna förbi. Tycker det här med jättegrytor är ett sådant häftigt fenomen.

När blev jag och Rickard egentligen tillsammans, det är frågan. Jag brukar säga 26 oktober 2004 och Rickard säger den 26:e oktober. Vem som har rätt? Ingen aning. Jag kan inte heller gå tillbaka till mina gamla dagböcker och få svaret för jag har inte skrivit något just ”rätt” dag. Så vi har bestämt att 25:e är vår dag. Tjugoett år tillsammans och som S sa ”ni har varit tillsammans hela mitt liv”. Och i princip har han rätt. Han var ju en bebis när jag och Rickard blev tillsammans. Det har firats med tårta och hockey.

Efter Marcus och Kevin åkt hem igår så började jag titta på matchen mellan Spanien-Sverige. Det var en deppig historia där Sverige låg under med 3-0 redan i första halvlek. Under tiden första halvlek var igång så tränade jag mitt styrke- och explosivitetspass. Blir så glad nu för tiden när jag kör det där passet för känner verkligen att mina fötter har blivit snabbare och jag orkar fler repetitioner.

S ville titta på film så det gjorde vi istället för att se fortsättningen på matchen. Filmen som valdes var ”the pursuit of happiness”, en fin film baserad på Chris Gardner och hans kamp för att få ett jobb och en bättre framtid för sig och sin son. Riktigt bra film. Efter filmen så gick jag och la mig och sov ända till åtta idag. När jag vaknade längtade jag efter att få sträcka ut kroppen på mattan. Stretchade 35 minuter och idag kändes kroppen glad. Inga problem med andningen och jag känner mig så där härligt avslappnad nu. Blev verkligen påmind om hur gott det känns att stretcha. Har ätit frukost och tänkte besöka blogglandia.

Kommer du ihåg att jag fick olämpliga kommentarer här på bloggen? Det slutade med att jag installerade ett tillägg där jag kunde blockera ett stort spann av ip-adresser. Men det innebär också att personer som inte har något alls med dumheterna att göra också blir blockerade. Utan att ha gjort ett dugg. Jag vågar faktiskt inte ta bort blockeringen för jag kan också ha koll och se att personen fortfarande försöker komma in min sida.

Alltså jag har varit så sugen på godsaker hela dagen. Så där så jag nästan gick till 7eleven för att köpa väldigt dyrt godis. Det får bli en skål med snaskigheter ikväll istället. Säger helt klart ja tack till förra helgens godisskål. När jag skriver det här inlägget är Rickard i affären och plockar ihop en påse åt mig. Får vi se vilka sorter det blir. Jag är otroligt bortskämd med en snäll man som gör allt för mig. Som att gå och köpa godis åt mig när jag är trött efter en dag på jobbet.

Nu känns det verkligen som att den tråkiga delen av hösten är här. Det har varit grått och regnigt hela veckan och det känns inte alls särskilt inspirerande. Det kommer bli en lång väntan tills de ljusa dagarna kommer åter. Det är tur det snart är adventstider så jag får ta fram lite mys-belysning.

Jag och Rickard gav oss ut på en skogsrunda idag, trots det trista vädret. Ju närmre målet vi kom, desto mer började det regna. Hade ju varit smartast kanske att kolla vädret innan vi gav oss i väg…. Men i skogen var det helt okej ändå. Det här var nog årets sista skogsrunda. Det var lerigt och de där hala löven som är överallt gör det en aning förrädiskt. Vi tog bilen till Mäseln för att gå rundslingan där. Det står lite olika hur lång leden är men vi fick det till 6 kilometer.

Vi parkerade vid Mäselns badplats och började följa de orangea skyltarna. Leden beskrivs som relativt lätt och det kan jag väl hålla med om till största del. Men på sjöns västra sida är granskogen angripen av granbarkborrar så man går verkligen på egen risk. Uttrycket över stock och sten har nog aldrig stämt så bra…. Mest stock då… Det var långsamma första 500 meter. Ett tag funderade jag över om det varit bättre att vända. Vissa träd fick vi klättra över och andra var enda sättet att krypa under. Vill inte gå där en riktigt blåsig dag kan jag säga.

Det gick inte att missa var vi skulle gå. Pilen är snyggt gjord måste jag säga. Snart kom vi ut på lite lättare mark. Stigen snirklade sig fram och överallt satt varningskyltar om skjutbana. Tänker att det är för att man inte ska lämna leden.

Hade gärna följt ravinen för att se hur den såg ut längre fram. Fick dock en släng av feghet eftersom det var tydligt var vildsvinen bökat. Det är konstigt det där. Jag vet att det finns vildsvin i skogarna men så länge jag inte ser spåren efter dom så tänker jag inte på det.

Efter skogspartiet kom vi ut på en lång rak grusväg som jag trodde aldrig skulle ta slut. Men till slut skulle vi svänga av och fortsätta på elljusspåret en bit. Där var det lite klurigt för andra delar av elljusspåret korsade vägen och det var inte tydligt utmärkt var man skulle gå. Det löste sig bra, vi chansade åt ett håll och snart hittade vi de orangea markeringarna igen.