Ni är ett par stycken som reagerat på min ton vad gäller min löpning. Jag tycker inte att jag är elak mot mig. Snarare beskriver jag en känsla och samtidigt en underliggande frustration över det här att känna att jag inte kommer någon vart.
Så här ligger det till: sedan hösten 2019 har jag dragits med skador. Det började med att min vad gick sönder när jag skulle assistera i herrar division fyra. När vaden väl läkt fick jag andra skador. Fyra dagar innan löptestet i början på februari gick vaden sönder igen. När vaden väl läkt och jag försiktigt kunde komma igång igen fick jag ny skada. Den här skadan som jag fick i maj dras jag fortfarande med. Jag har inte sprungit smärtfritt sedan i i maj. Jag har testat att vila, köra alternativ träning och anpassa men det slutar inte göra ont. Nu kör jag det jag vill med bara få begränsningar. Det positiva med den strategin är att skadan inte blir sämre. Men som skrivet, det står stilla.
Jag har inte dålig kondition, jag har uthållighet. Problemet är att jag fortfarande har ambitioner med min träning men känner att jag hela tiden blir hindrad av skador. När jag väl haft en bra träningsperiod och känner att jag kommit en bit framåt så blir det återigen ett bakslag med skador. Inte undra på att jag blir frustrerad. Samtidigt är jag glad över alla pass som blir av. Jag är jättenöjd med gårdagens pass exempelvis. Det kändes ingenting vilket är perfekt. Att jag kan göra den typen av belastande träning utan skadekänning är fantastiskt!
