Om att ha höga förväntningar

Publicerad den av Hannas krypin

Häromveckan så diskuterade jag och en person det här med att ha höga förväntningar på andra. Jag sa då att jag inte är säker på att jag kan leva upp till dessa höga förväntningar som jag vet att andra har på mig i alla lägen. Är det rimligt att ha höga förväntningar eller gör det bara att pressen på att prestera blir större?

Det här samtalet fick mig att reflektera lite. För visst är det så att förväntningar kan fungera som en positiv drivkraft. De kan sporra mig att växa och att våga ta mig an utmaningar som jag kanske hade undvikit. Förväntningar kan dock bli orimligt höga – vare sig de kommer utifrån eller från mig själv. Det är så lätt att pressen då blir för överväldigande istället för motiverande. Tänker på alla dessa gånger när jag fått chansen på en högre nivå. Då har jag inte lyckats leva upp till mina egna förväntningar och det blev platt fall istället.

Jag tror att det handlar om balans och att det inte är fel att ställa krav eller ha ambitioner, men det måste finnas utrymme för att vara människa också. För att misslyckas ibland och för att faktiskt inte alltid vara på topp. När förväntningar bli en måttstock för ens värde, snarare än en hjälp på vägen, då tror jag att det tappas något viktigt.

Kanske är det där som man måste våga börja, att prata om begränsningar. Att man är ärlig när man verkligen inte orkar eller när man känner sig otillräcklig. Eller när man helt enkelt inte vill leva upp till någon annans bild av hur man är. Det måste alltid finnas plats för förståelse och för empati och för att det inte alltid blir rätt. Trots att man hade de bästa intentionerna och verkligen bara ville göra rätt.

Hur går dina tankar? Har du känt dig tyngd av andras förväntningar – eller kanske av dina egna? Eller är du helt chill och inte bryr dig så mycket?

Söndagslistan vecka 29

Publicerad den av Hannas krypin

Det är söndag igen och jag tänkte återigen sammanfatta min vecka. Första veckan efter min semester är till ända. Det tar lite tid innan kroppen kommer in i det där med att kliva upp tidigt och hålla fokus en hel arbetsdag. Imorgon ska jag vara samordnare, om inget oförutsett inträffat vill säga.

Känsla: Kul att vara tillbaka igen på jobbet men det har varit mycket att göra så det blev ingen mjukstart direkt. Hur som helst så känner jag mig väldigt glad.

Väder: Lagom till jag börjat jobba igen kom sommaren tillbaka med buller och bång. Men återigen konstaterar jag att det där med riktigt varma dagar, det är inte min grej.

Mina positiva från veckan:

  • Min och Rickards dag i Borgholm på Öland var så fin. Den var perfekt på alla sätt och vis och en dag där jag verkligen släppte allt och var här och nu.
  • När vi var i Borgholm så träffade vi Rickards bror och brorson. Vi har inte setts på flera år så det var riktigt roligt.
  • Kul att klättra med S.
  • Att få träna med domarklubben igen var väldigt trevligt även om det var väldigt svettigt och varmt.

Träning: Det har varit en vecka med mycket fysisk aktivitet. Veckans aktivitet kan man ju tro skulle ha förvärrat skadan men tvärtom. Det var mer träning skadan behövde, inte mindre.

  • Måndag: Cykling till och från jobbet, 26 kilometer
  • Tisdag: Victoriajoggen 4 kilometer
  • Onsdag: Intervaller med domarklubben och 35 minuter stretch för höfter, ben och rygg.
  • Torsdag: Jag cyklade till och från jobbet, 26 kilometer.
  • Fredag: Cyklade från Rickards jobb till mitt jobb. Det var den fysiska träning som blev förutom alla steg jag gick på jobbet.
  • Lördag: 40 minuter stretch
  • Söndag: Jag tänker att dagens klättring faktiskt räknas som träning. Så mycket som jag behöver använda hela kroppen.

Veckans favoritbilder: Den där första bilden på mig och Rickard är helt klart en av mina favoriter.

Matchen igår: Tyskland mötte Frankrike i kvartsfinal. Det blev en intressant match där Tyskland efter en betydligt bättre straffläggning stod som segrare.

  • efter 13 minuter får Tyskland spela med en spelare mindre.
  • så otroligt klantigt att dra motspelaren i håret. Ännu dummare blir det att ifrågasätta beslutet. Varför skulle det vara okej att dra någon i håret?
  • Tyskland behövde en hörna för att göra 1-1, en chans liksom så blir det match igen,.
  • att bli räddad av VAR ses som ett matchavgörande misstag.

Att utmana mig på höjden

Publicerad den av Hannas krypin

Jag är rädd för höjder, alltså jag får utan att överdriva svindel på däck på Gotlandsbåten…. Där tror jag i och för sig att det också är en kombination av hög höjd/sjösjuka. Otippat då att jag säger ja när S vill dra till Sörsjöns höghöjdsbana med mig. Men rädslor är till för att utmanas, eller hur!

Vi har varit där en gång tidigare och då tog vi en bana som jag visste redan på förhand att jag skulle misslyckas med då jag inte har styrka nog för att kunna gå armgång, 14 meter upp bland träden. Det gick heller inte att gå tillbaka så jag fick ta mig över hindret på bästa förmåga. Gissa lättnaden när jag var på fast mark igen. Bilderna ovan är från 2019 och det tillfället. Linbanan över sjön var det absolut roligaste!

Så till dagens besök. Det skulle bli en varm och svettig klättring. Redan vid 10 var det 24 grader i skuggan. Jag drog på mig shorts och en kort topp. Det var så pinsamt, där man anmäler att man kommit så var det ett litet trappsteg upp. Jag glömde bort det så när jag samtidigt läste på pappret man måste skriva under flög jag som vante. Har nu ett litet skrubbsår på smalbenet. Alltså jag skrattade så jag tjöt. Hur skulle jag kunna klättra på några höjder när jag inte kan hålla mig på benen på marken? Det var otroligt läskigt i början men sen kom jag in i det. Den sista banan som jag klättrade gav en riktig boost för självförtroendet och höjdrädslan. Nu är jag sugen på att klättra igen.

Klurigt värre att ta sig upp på första plattformen. Jag stannade av förklarliga skäl kvar på marken.

I den här äventyrsparken finns det 22 banor, den lägsta är på två meter och den högsta 22. S tog sig upp i en av dom svarta banorna som han klarade med bravur. Det svåraste i den banan är att komma upp till första plattformen och längre fram är det ett nät man ska ta sig över. Nemas problemas sa S. På ett av hindrena ska man åka surfingbräda. Det blev dock något fel så brädan tvärnitade och S flög som en vante. Det är tur det är bra säkerhetsutrustning.

Idag åkte vi linbanan en gång bara, det hisnar rejält i magen att åka 375 meter över sjön. Hur kul som helst! Jag har fått blodad tand. Vill faktiskt åka hit igen snart.

En stund för mig själv i trädgården

Publicerad den av Hannas krypin

Ibland är det enkla verkligen det bästa. Jag ställde in kyckling i ugnen och sedan gick jag ut i trädgården för att få lite sol i ansiktet och andas in den friska men väldigt varma luften. Jag hade inga planer alls, jag ville bara landa en stund. Få lite sol på nosen och bara vara här och nu en stund. Men min kropp ville något annat. Jag kände så starkt att jag borde hämta min matta och låta kroppen få sträcka ut och mjuka upp.

Så jag hämtade min pilatesmatta, gick ut barfota och satte mig på mattan. Letade upp min favoritkanal på youtube och hittade en 40 minuters stretch för nybörjare. Det blev verkligen inga avancerade rörelser, det behövs inte. Bara det enkla, mjuka positioner, andetag som fick ta plats och en kropp som sakta men säkert började kännas lite lättare. Jag kände hur axlarna sjönk, hur andetagen blev djupare och hur tankarna slutade snurra på veckan som varit.

Det är märkligt hur mycket fyrtio minuter kan göra. Det behövs inget gym, bara en stund i min trädgård och viljan att lyssna på kroppen. Jag kände mig varm och glad efteråt. Inte bara av solen, utan på insidan också. Note to self: jag borde göra det här oftare. Och ta inte den svarta mattan när solen steker på. Å andra sidan kanske värmen från mattan och från solen gjorde det hela mycket enklare och skönare.

Hoppa på tåget – höger eller vänster

Publicerad den av Hannas krypin

Det är redan 30 grader på min uteplats, tänker lite extra på Rickard som är iväg och ska döma fotboll i värmen. Är inte ett dugg avis.. Jo på själva dömandet men inte på att springa runt på en fotbollsplan i den här värmen. Särskilt inte på en konstgräsplan där det värmer både från marken och från luften.

Tänkte vara med på Åkes hoppa på tåget. Dagens ord är höger eller vänster. Tolkningen är fri förutom att det inte får handla om politik. Så jag tänkte bjuda på en liten skämtsam text. Det var länge sedan som jag skrev en lite tramsig text. Det är väl dags, eller vad säger du.

Jag står där på perrongen. Tåget kommer in med dramatisk musik i bakgrunden (i mitt huvud såklart). Jag är redo att hoppa på tåget – var resan går just idag vet jag inte. Tåget får ta mig dit nosen pekar. Men så kommer frågan, ska jag gå till höger eller vänster?

Jag tar mig en kik runtomkring, tittar först åt höger. Där ser jag en man med cykel, tre väskor och ett paket leverpastej i knät. Tittar sedan åt vänster. Där sitter ett barn och stirrar intensivt på mig, lite med blicken som att jag är med i en realityshow som jag aldrig någonsin skulle anmäla mig till… Jag känner hur paniken börjar komma krypandes….

Jag vänder mig om för att se om det finns ett tredje alternativ. Det var dumt för där står bara konduktören och vill klippa min biljett med mord i blicken.

Till slut väljer jag vänster, eller är det höger? Nu vet jag inte längre, jag går och snubblar över en ryggsäck, slår tån i en barnvagn och jag råkar hamna på helt fel plats. Men jag är med på tåget och är redo för äventyr!

Fredag….

Publicerad den av Hannas krypin

Alltså matchen igår, Sverige var riktigt duktiga första 45, sen vet jag inte vad som hände. Det var som att de började spela på sin ledning men det är väldigt dumt när man möter ett så pass bra lag. Vad som helst kan hända. Jag stängde av när det var tio minuter kvar. Hörde i efterhand att straffarna var urdåliga och att han bytte ut Sveriges mest rutinerade spelare. Varför gör man så? Sverige var fantastiska när de bästa spelarna var på plan. Snacka om miss av coachen.

För övrigt så är det skönt att det är helg. Jag har sovit så dåligt hela veckan. Min fredag fick en dålig start då jag var ensam undersköterska. Det löste sig men hela dagen har jag skenat runt. Min stegräknare gick varm om man säger så. Jag skojade och sa att jag behöver fyra veckors semester till men det räcker såklart att få vara ledig i helgen.

Appropå varmt, jag tar tillbaka det där med mitt väder under semestern. Det var nog rätt lagom ändå. Inte orkar jag göra något när det som idag är 30 grader. Det konstiga är att jag alltid konstaterar samma sak: jag gillar inte när det är över 25 grader varmt, ändå är det just det vädret jag vill ha. Logiskt… Eller inte….

Cykla eller inte cykla….

Publicerad den av Hannas krypin

Jag cyklade till jobbet i morse. Redan då funderade jag på hur jag skulle ta mig hem – om jag skulle orka trampa hela vägen igen, eller om jag skulle be Rickard komma och hämta både mig och cykeln efter jobbet. Jag velade större delen av dagen. Till slut bestämde jag mig ändå för att cykla. Det gick men benen var tunga och värmen och motvinden gjorde det inte direkt lättare.

Rickard var snäll och mötte upp mig efter halva vägen. Det kändes fint, det var verkligen Inte nödvändigt, men omtänksamt. Väl hemma tog jag en iskall dusch, vilket först var precis vad jag behövde – och sen blev det nästan för mycket. AC:n var igång och nu sitter jag med en filt om benen. Det är tydligen aldrig helt lagom…

Jag är så trött nu, har varit nära på att somna flera gånger. Vi får se om jag ens håller mig vaken till kvartsfinalen mellan England och Sverige. Just nu känns det tveksamt…. Det vankas fläskpannkaka till kvällsmat och det borde göra mig piggare.

Har du haft en bra dag i värmen?

Om hon kan, så kan också jag!

Publicerad den av Hannas krypin

Oj vad kvavt det varit idag. När jag åkte hem från jobbet kom det ett riktigt åskoväder. Temperaturen sjönk då några grader men det dröjde inte länge innan det var lika hett och kvavt igen. Det var verkligen inte det bästa vädret för att ge mig ut och springa intervaller med domarklubben. Jag har såklart trötta ben efter cyklingen till och från jobbet i måndags och så loppet igår. Men jag var så sugen, sugen på att springa något annat än min lugna lunk som det blivit den senaste tiden.

Skadan då? Jo men det känns såklart men ju längre passet gick, desto mindre kändes det. Det är tydligt att det ändå är träna jag behöver göra för att bli bättre. Alla skador ska nämligen inte vilas bort. Det här är en sådan. Vi sprang 16*100 meter och så avslutade vi med att springa maxfartsintervaller mellan konerna.

Jag har känt så starkt i sommar att jag inte är klar med att försöka bli bättre. Starkare och snabbare i min åldersgrupp kan jag faktiskt fortfarande bli. Jag måste försöka för jag känner så starkt att nu är det nog med halvdana försök. Jag vill inte känna att jag inte försökte och att jag inte gav mitt yttersta. Den här veckan har varit en bra start.

Jag har en ny facebook-bekant. Jag har aldrig träffat henne men hittade till henne via en av personerna som jag följer. Jag blev så imponerad, den här kvinnan är 60+ men har tränat sig till en grymt fin form. Det är inspirerande och jag var bara ”tvungen” att skicka en vänförfrågan till henne så att jag kunde få fortsätta följa henne och inspireras. Kan hon så kan jag!

Racereport Victoriajoggen 2025

Publicerad den av Hannas krypin

När klockan ringde imorse prioriterade jag att  lägga ut mitt inlägg här på bloggen istället för att stretcha. Det där med stretchen fick jag lite äta upp för jag hade riktigt stela och trötta ben efter gårdagens cykling till jobbet. Vi käkade frukost och gjorde klart det sista. Avfärd blev runt nio-tiden. Det var tur att vi kom iväg tidigt då det var så mycket bilar på vägarna.

Paus i Emån. Det är lite nostalgi att stanna här. När barnen var små så hade vi som tradition att åka till Ölands djurpark. Då stannade vi alltid vid Emån för fikapaus.

Över Ölandsbron och havet låg helt vindstilla, så vackert!

På vägen mot Borgholm hamnade vi i bilkö. Det var så mycket bilar överallt. Kändes som att fler ”hemestrar” istället för att åka utomlands.

Vi hade med oss en pastasallad som vi åt när vi kom fram. Vid nummerlappautdelningen fick vi ta en varsin flaska med vätskeersättning. Valde hallonssmak och den smakade precis som YES diskmedel. Den där originaldoften. Pinade i mig den ändå eftersom det var riktigt varmt. Tänkte dock att just min dricka var spetsad med diskmedel….

Vi tog en promenad längs med en del av bansträckningen på Victoriajoggen. Hur fint som helst. I den här skogen kan man gå prinsessan Leonores stig och prins Alexanders stig.

Jag och Rickard värmde upp en bit tillsammans och så sa Rickard att han skulle visa mig en fin utsikt. Jag fick då se en ”närbild” av Borgholms slottsruin. Egentligen vill jag gå in i borgen men är lite för snål. Till slut blev det dags för start. Jag hamnade mitt i uppvärmningen. Det där att stå stilla när alla andra rör på sig är nog mer pinsamt än att missa något steg….

Som vanligt så ställer jag mig för långt bak så jag kunde inte springa i mitt tempo. Det var trångt i skogen där första kilometern gick. Där var det också svalt och skönt. Värre var det när banan ledde ut i hamnområdet. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en vätskekontroll där jag kunde ta lite vatten och hälla över mig. Den lyxen fick vi inte… I mål kom jag på strax under 25 minuter. Det var svettigt och jag ville bara ge upp och gå istället. Man kan inte klaga på mitt huvud och min förmåga att pressa mig själv iallafall. Det är farten jag behöver få upp… Men det är under all kritik. Ledcykeln ledde täten fel så Rickard fick springa 500 meter för långt. Det ironiska var att vi pratade om det innan loppet att man inte alltid ska följa de andra för de kan leda fel.

Efter loppet gick vi till bilen, bytte lite kläder och knallade sedan ner till hamnen. Vi kollade på båtar och satt ner en stund. Det var lite pinsamt för jag tog kort på en båt där jag sedan såg att det datt lite folk. Jaja, personerna på båten vet inte vem jag är. Snart blev det dags för start i det stora loppet. Vi ställde oss på en bra plats där vi kunde se täten.

Herrarna är ruskigt snabba, samma kille som ledde loppet från start var också först i mål. Han kom in på målrakan som ohotad etta.  Grymt ju. Han sprang på dryga 26 minuter, nio kilometer. Jag vill helt klart försöka få ordning på min fysik så jag kan springa både 4 kilometer och 9 kilometer. Dröm ju!

En sommartradition genom åren

Publicerad den av Hannas krypin

För tio år sedan så gjorde jag och Rickard något impulsivt. Vi åkte ner till Borgholm för att springa Victorialoppet. Rickard sprang fyra kilometer och jag valde att springa nio kilometer. A var med och sprang lilla barnloppet. Jag var skadad och borde egentligen inte ha sprungit nio kilometer. Det ledde till att jag inte kunde springa på ett halvår. Envis som jag är så dömde jag ändå fotboll. Det första året sprang jag på 47 minuter. Så snabb har jag aldrig varit efter det.

2016 åkte vi såklart igen och då följde också Marcus med. Det här året började Rickard med sin grej: dubbla genom att först springa fyra kilometer (han vann) och sedan springa nio kilometer med mig.

2017 åkte vi samma trio. Rickard vann fyran och maxade sedan nio kilometer.

2018 åkte vi tillsammans med J och A, dåvarande kollegor till Rickard. Nu jobbar de med andra saker. Jag var ganska opepp innan start. Det var varmt och svettigt men jag lyckades springa riktigt bra. Inte som 2015 men på en bra tid. Rickard dubblade och vann återigen fyran.

2019 vill jag helst glömma. Allt kändes fel i kroppen. Konditionen kändes urkass och det här året sprang jag så långsamt.

2020-2021 var pandemiåren. Då kunde man springa Victorialoppet virtuellt. Vi valde båda att avstå eftersom det kostade nästan lika mycket som att springa loppet ”på riktigt”.

Sprang vi 2022 och jodå det gjorde vi. Jag testade att springa i löparkjol. Det gjorde mig inte snabbare men det var helt okej. Rickard körde sin grej: dubbla fyran och nian.

2023 åkte vi allihopa: jag, Rickard, Marcus, A och I. Vi passade på att göra lite roliga utflykter: Solliden och Ismantorps fornborg. Jag och A sprang fyra kilometer, Rickard dubblade och Marcus sprang 9 kilometer. Jag hade en bråkande hälsena så avstod från att springa längre.

2024 hade jag precis börjat jobba efter semestern så då kunde vi inte åka ner och nu är vi framme vid 2025. Eftersom jag har min bråkande muskel har det varit ett långt velande om vi ska åka ner eller inte. I våras la jag in ledighet i schemat för att kunna åka ner om lusten föll på. Och lusten föll på, vi anmälde oss igår. I år blir det en bara jag och Rickard-grej, ett sätt för oss att få lite mer tid tillsammans. Tid tillsammans innan skolan börjar för barnen och Rickard också börjar jobba.