Jag tänkte starta veckan med art dela ett rent faktainlägg av AnnCathrine Engwall. Önskar att alla hade fått ta del av den här informationen och inte ständigt matats med att ”vaccinen är så säkra…..” Alla gör som de vill men alla korten ska ligga på bordet innan man beslutar sig för vaccin eller inte.
När de nya C19 pre-vaccinerna testades kliniskt så designades de inte för att kunna utvärdera ACM (all-cause-mortality). Genom att också ha en mycket kort uppföljningstid och sedan ge alla i kontrollgruppen vaccin försvåras också möjligheten att undersöka om vaccinen verkligen minskar dödligheten totalt sett.
Christine S Benn et al har trots den korta uppföljningstiden i de randomiserade kliniska studierna och den tidiga vaccineringen av kontrollgruppen försökt att i efterhand att jämföra de de dödsfall som skett i testgruppen med placebogruppen under de randomiserade kliniska studierna för de nya mRNA- och adenovirusvektor COVID-19 pre-vaccinerna. (Studien länkad HÄR). Man har studerat alla förekommande dödsfall och definierat dem i fyra orsaksgrupper:
1) COVID-19 dödsfall
2) olycksfall
3) kardiovaskulära dödsfall
4) andra non-COVID-19 dödsfall.
Det intressanta fyndet som sticker ut är att mRNA-vaccinerna i alla analyserade studier verkar ge en förhöjd risk för kardiovaskulär död i den vaccinerade gruppen jämfört med kontrollgruppen. När det gäller adenovektorvaccinerna så ser man inte en sådan förhöjd risk för kardiovaskulär död. Vad kan den skillnaden bero på? Adenovirusvektorvaccinerna (Astra seneca) är ju i grunden virus där man packat in DNA-mallen för spikeproteinet. Det betyder att det finns vissa specifika målceller för den typen av pre-vaccin till skillnad mot mRNA-vaccinerna som är inbäddade i samma typ av fett som finns i cellmembranen.
Adenovirus kan binda till epitelceller och till endotelceller vilka fungerar som barriärer i kroppen. Epitel finns t ex i luftvägarna medan endotel finns i blodkärlsväggar. Liposomerna med mRNA-mallarna kan gå in i alla celler som t ex hjärtmuskelceller. Händer det så kommer man få en immunoattack riktad mot hjärtmuskeln. Det kan leda till rytmrubbningar mm som kan få allvarliga följder för individen, speciellt i kombination med fysisk ansträngning. Man får även ett visst immunsvar riktat mot virusvektorn i adenovirusvaccinerna vilket minskar antalet celler som tar upp DNA-mallen vid en boosterdos vilket modulerar styrkan på immunsvaret vid nya påfyllnadsdoser.
För mRNA-vaccinerna (moderna och pfizer) som omges av fettpartiklar, som inte uppfattas som främmande av kroppens immunsystem, kommer tidigare immunitet inte ha någon begränsande effekt på antalet celler som tar upp mRNA-mallen eller på immunoattacken på kroppens vävnader. Har man redan immunitet mot spikeproteinet så kommer immunsvaret istället bli mycket kraftigare och man riskera därför betydligt större vävnadsskador än med adenovirusvaccinerna. Kraftiga immunoattacker som orsakar vävnadsskador kan också ge upphov till större mängder mikroproppar som kan aggregera, stoppa blodflödet i vissa kärl och orsaka t ex infarkter. Även om det här fyndet är baserat på begränsade data där förutsättningarna försämrats pga beslutet att vaccinera kontrollgruppen i ett tidigt skede så finns det andra observationer som pekar i samma riktning att mRNA-vaccinerna ökar risken för kardiovaskulära händelser och död.
